Onymische Ambiguität in der Literatur

VOLKER KOHLHEIM Bayreuth Vetenskapliga forskningsinriktningar: namnteori, antroponomastik, hodonymi, litterär onomastik. ONYMISK AMBIGUITET I LITTERATUREN Onymisk obestämdhet i litteraturen ANNOTATION Ambiguitet är ett nyckelbegrepp inom modern poetik. Det finns visserligen olika uppfattningar om begreppet litterär ambiguitet, men jag vill ansluta mig till William Empsons klassiska definition, enligt vilken ambiguitet föreligger när en verbal nyans, hur subtil den än må vara, tillåter alternativa reaktioner på ett och samma språkstycke. I det följande ska det inte bara visas att ambiguitet också kan omfatta litterära namn, utan även göras åtskillnad mellan olika typer av onymisk ambiguitet i litterära texter. Avslutningsvis ställs frågan vad analysen av poetonymisk ambiguitet kan säga om den kognitiva bearbetningen av egennamn. NYCKELORD: ambiguitet, onymisk ambiguitet, litterära namn (poetonymer), kognitivistik. ANNOTATION Tvetydighet är ett nyckelbegrepp inom den moderna poetiken. Även om det finns olika uppfattningar om litterär tvetydighet föredrar jag att hålla mig till William Empsons klassiska definition, enligt vilken varje verbal nyans som tillåter alternativa reaktioner på samma språkliga uttryck kan betraktas som tvetydig. Denna artikel avser inte bara att visa att tvetydighet också kan omfatta litterära namn, utan försöker även skilja mellan olika slags onymisk tvetydighet i litterära texter och frågar vad vi kan lära oss om den mentala bearbetningen av egennamn genom poetonymisk tvetydighet. NYCKELORD: Tvetydighet, onymisk tvetydighet, litterära namn, kognitivistik. Straipsniai / Articles 111 VOLKER KOHLHEIM Inom lingvistiken råder det stor enighet om begreppet tvetydighet: tvetydighet är den ”klart beskrivbara mångtydigheten hos ett ord eller en större språklig enhet” (Bauer 2008: 17). Man måste skilja mellan lexikal och strukturell tvetydighet. Den förstnämnda förekommer på ordnivå, där man (om än inte alltid helt skarpt) kan skilja mellan homonymi och polysemi. Strukturell tvetydighet föreligger när en komplex språklig enhet, vanligen en mening, kan tolkas på olika sätt. Medan tvetydighet i den vanliga vardagliga kommunikationen sällan uppmärksammas eller omedelbart löses upp (disambigueras), spelar den en stor roll inom poetiken; den har rentav blivit ett nyckelbegrepp i den moderna poetiken. Roman Jakobson ser den som det poetiskas väsen (Jakobson 1960: 371; Nöth 2000: 451). Att tvetydighet är så väsentlig för det litterära konstverket beror, som Jan Mukařovský (1989) har konstaterat, på att det språkliga tecknet i litteraturen visserligen inte helt förlorar sin koppling till den icke-estetiska verkligheten, men att referensen i konstverket inte är lika entydig som den brukar vara i den verkliga världen (jfr även Kohlheim 2006a: 274–80). Ändå är begreppet tvetydighet i litteraturteorin långt ifrån lika entydigt definierat som inom språkvetenskapen. Shlomith Rimmon vill i sin avhandling om litterär tvetydighet därför endast tala om ambiguity när två möjliga läsningar utesluter varandra, som i Henry James berömda berättelse The Turn of the Screw: Antingen finns det spöken på Bly eller också finns det inga spöken, men båda läsningarna är möjliga (Rimmon 1977: 11). Abraham Kaplan och Ernst Kris (1948: 417–421) konstaterar däremot fem olika slags estetisk tvetydighet: disjunctive ambiguity, additive ambiguity, conjunctive ambiguity, integrative ambiguity und projective ambiguity. Även William Empson, som i sin bok Seven Types of Ambiguity definierar tvetydighet som ett väsentligt kännetecken för poetiskt språk, utgår från en vid definition av begreppet tvetydighet. Han föreslår att man ska tala om tvetydighet ”närhelst en verbal nyans, hur liten den än må vara, ger utrymme för alternativa reaktioner på ett och samma språkliga uttryck.”1 Med ”språkligt uttryck”, piece of language, kan även egennamn avses; proprier är faktiskt särskilt mottagliga för tvetydigheter och ger upphov till sådana på mycket olika sätt. Några av dessa sätt att skapa tvetydighet skiljer sig inte i det litterära konstverket 1 Empson (1966: 1): “I propose to use the word [ambiguity] in an extended sense, and shall think relevant to my subject any verbal nuance, however slight, which gives room for alternative reactions to the same piece of language.” 112 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Onymische Ambiguität in der Literatur från hur de också fungerar i det verkliga livet; andra är begränsade till den estetiska sfären. I det följande görs ett försök att systematisera de olika typerna av poetonymisk tvetydighet med exempel från den tysk- och engelskspråkiga litteraturen. Som ett första exempel kan nämnas fallet där det råder osäkerhet om huruvida ett lexem över huvud taget används som proprium eller (fortfarande) som appellativ. Oscar Wildes pjäs med titeln The Importance of Being Earnest (1893) kan tjäna som exempel, men detta slags tvetydighet ska inte behandlas vidare här. I Richard Wagners opera Die Meistersinger von Nürnberg rör det sig om en helt annan typ av tvetydighet. Den frankiske riddaren Walther von Stolzing har just lyckats växla några ord med Eva, guldsmeden Pogners vackra dotter, efter gudstjänsten. Evas amma Magdalene är högst förvånad över det samförstånd som så snabbt uppstått mellan Eva och Walther, eftersom de båda träffades för första gången först dagen innan. Eva försvarar sig med orden (Wagner 1978 [1867]: 404): Det var just det som så snabbt vållade mig kval, att jag sedan länge sett honom på bilden! Säg, var det inte som David han kom fram? Magdalene är utom sig; själv är hon ju förälskad i en David, lärpojken David. ”Är du tokig? Som David?” utbrister hon därför svartsjukt. Men Eva lugnar henne: ”Som David på bilden.” Nu tror Magdalene att Eva syftar med namnet David på psalmisten David, som mästersångarna vördar som sitt skyddshelgon: ”Ack! – menar du kungen med harpan / och långt skägg på mästarnas sköld?” Men Eva menar förstås inte kung David, utan tänker på den ungdomligt strålande hjälten: Nej! Han som fällde Goliat med stenen, svärdet i bältet, slungan i handen, huvudet strålande av ljusa lockar, sådan som mäster Dürer har målat honom! Då suckar Magdalene lättad, nu åter syftande på sin David: ”Ack, David! David!” (Wagner 1978 [1867]: 404; jfr även Kohlheim, Kohlheim 2013). Det rör sig uppenbarligen här om referentiell tvetydighet, som grundar sig på det ofta diskuterade faktum att ett namn som språkligt tecken, som ”proprialt lemma” i Willy Van Langendoncks (2007) terminologi, kan syfta på ett obegränsat antal referenter (jfr Windberger-Heidenkummer 2011). Straipsniai / Articles 113 VOLKER KOHLHEIM För logikern David Kaplan är egennamnet därför i grunden tvetydigt.2 Emellertid refererar den fiktiva entiteten Eva här till en historisk gestalt i den verkliga världen, sådan den framställts av Dürer, nämligen den bibliske David, som besegrade Goliat, och det är detta som också gör exemplet intressant ur språkfilosofisk synvinkel. Den fiktiva entiteten Magdalene knyter däremot det propriala lemmat David först till en person från den fiktiva värld som Eva och Magdalene själva tillhör, lärpojken David, för att sedan lättad konstatera att den historiska personen kung David avsågs. De fiktiva personernas referenstilldelningar sker alltså utan problem både inom den fiktiva världen och bortom den, en aspekt som här bara kan nämnas, men inte undersökas vidare.3 Egennamn kan emellertid också i sig själva, per se, vara tvetydiga på olika sätt. Det är till exempel inte alltid på förhand klart om ett namn refererar till en manlig eller kvinnlig namnbärare, om det är en människa, ett djur eller till och med en plats som avses. Frågan om kategoriska betydelser eller presuppositioner nödvändigtvis hör till proprium, eller om det bara rör sig om statistiska erfarenhetsvärden som är kontingenta i förhållande till egennamnet, är visserligen omstridd.4 Förhållandena skiljer sig också här från språk till språk. Faktum är emellertid att författare gärna använder sig av sådana ambivalenser. Jag vill här tala om inneboende onymisk tvetydighet. Det är uppenbart att denna typ av tvetydighet inte är begränsad till litteraturen. Urtypen för flickan som befinner sig mellan barndom och mognad är i tysk litteratur Mignon. Men Mignon är till en början inget namn; det är ett substantiverat franskt adjektiv som ungefär betyder ’älskling’.5 Liksom det tyska ordet kunde också det lånord som betecknas Mignon på Goethes tid användas om både manliga och kvinnliga personer: Om skådespelerskan Caroline Jagemann hette det i en recension från 1800: ”Sie wurde in kurzem der Mignon des Publikums” (Kommentar zu Goethe 1977 [1795/96]: 719). Denna könstvetydiga benämning motsvarar alltså helt Mignons androgyna väsen; när Wilhelm Meister ser henne för första gången ”kan han inte bestämma sig för om han ska betrakta henne som en pojke eller en flicka” (Goethe 1977 [1795/96]: 86). Även Mignon själv svarar ”ihärdigt på försök att slå fast hennes kvinnlighet:” 2 Kaplan (1989: 563): „Unlike indexals like ‘I’ proper names really are ambiguous.“ 3 Inom ramen för teorin om möjliga världar behandlar ”trans-world identity” bland andra Doležel (1998: 17–18); Ronen (1994: 57–60); Kripke (2013: 81f.). 4 Vgl. hierzu Anderson (2007: 135f.); Van Langendonck (2007: 71f.); Coates (2012: 125–129). 5 Jfr Kommentar zu Goethe (1977 [1795/96]: 719); Schwanke (1992: 354–359). 114 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Onymische Ambiguität in der Literatur ”Jag är en pojke: jag vill inte vara en flicka!”” (Wetzel 1989: 329). Tvetydigheten hos Mignon gäller emellertid inte bara frågan om kön, utan också språkets teckens lingvistiska status: Mignon introduceras som appellativ men blir under romanens gång något i stil med ett egennamn för barnet, inte minst eftersom hon envist vägrar att avslöja sitt egentliga namn.6 Numera har Mignon till och med blivit ett etablerat kvinnligt förnamn på tyska (Seibicke 2000: 327); det maskulina franska ordet har alltså genomgått ett genusbyte. Även den tolvåriga protagonisten i Carson McCullers roman The Member of the Wedding, som först publicerades 1946, befinner sig i detta oroande mellantillstånd: Hennes hår är klippt som en pojkes (McCullers 2008: 8), och hon önskar också att hon vore en pojke och kunde dra ut i krig.7 Till skillnad från Mignon har denna ”tomboy” verkligen ett namn, nämligen till en början det könstvetydiga smeknamnet Frankie. Och det är talande att hon, när hon ibland tröttnar på sitt mellantillstånd, också har fått nog av sitt namn: ”This was the summer when Frankie was sick and tired of being Frankie” (McCullers 2008: 29). Därför beslutar hon i romanens del II att låta tillverka visitkort med det anspråksfulla namnet Miss F. Jasmine Addams, Esq. (McCullers 2008: 61), för att sedan i del III, i slutet av romanen, omnämnas desillusionerad men också mognare enbart med det entydigt kvinnliga förnamnet Frances (McCullers 2008: 167 och på flera andra ställen). Könstvetydiga namn är betydligt vanligare på engelska än på tyska, där de i det informella namnskicket egentligen bara förekommer som hypokoristiska former. Många av dessa namn tenderar ändå mot det ena eller det andra könet, till exempel namnet Robin mot det manliga. Därför väntar sig industrimannen Vic Wilcox också en manlig akademiker i David Lodges roman Nice Work när han får veta att Robyn Penrose ska följa hans arbete ”som en skugga” inom ramen för ett akademiskt projekt. Hans förvåning är därför stor när en ung kvinna står framför honom (Lodge 1989: 106f.). Det var en förnamnsordbok som gav David Lodge idén att skapa en komisk scen av den könstvetydighet som namnet Robin/Robyn uppvisar; samtidigt tyckte han att det ”androgyna” namnet Robyn passade mycket väl till hans feministiska och självsäkra hjältinna (Lodge 2011: 38). 6 Goethe (1977 [1795/96]: 522): Mignon har ”avlagt en ed [...], att inte för någon levande människa närmare ange sin bostad och sitt ursprung.” 7 McCullers (2008: 30f). Der Roman spielt während des Zweiten Weltkriegs in einer Kleinstadt in Georgia/USA. Straipsniai / Articles 115 VOLKER KOHLHEIM Till skillnad från i det verkliga livet verkar ett namn vars ursprungliga lexikala betydelse fortfarande är igenkännbar automatiskt ”talande” i ett litterärt verk. Detta förklaras av att vi måste utgå från att författaren avsiktligt har valt namnet i det litterära konstverket; det har aldrig fästs vid sin bärare av en slump. Följaktligen finner vi talande namn – uttrycket härrör från Lessing – redan i antiken (Birus 1987: 40). Även om det talande namnet ofta nog uttrycker det som faktiskt kännetecknar dess bärare, såsom fallet är med John Fieldings Squire Allworthy i Tom Jones (1749), används talande namn redan tidigt också ironiskt eller motsatsvis. Så är Angelo i Shakespeares Measure for Measure (1604; akt III, 2, 249–254) allt annat än angelical. Det är denna alltid möjliga ironiska eller antitetiska användning som gör talande namn tvetydiga redan från början, eftersom vi i allmänhet först under berättelsens gång kan få veta om ett semantiskt genomskinligt namn håller vad det lovar. Ett fint exempel på denna tvetydighet är Mittler i Goethes Wahlverwandtschaften: Han introduceras först som en synnerligen framgångsrik medlare,8 men misslyckas ändå med Eduard och Charlotte. Medan den talande namnets tvetydighet här i stort sett bevaras, tenderar Theodor Fontane, en mästare på ironisk namngivning, att genast lösa upp denna onymiska tvetydighet, ja, egentligen inte ens låta den uppstå. Så yttrar sig kommerserådet Treibel vid en middag han arrangerar om två damer: ”Två damer från hovet; den korpulenta: Frau Majorin von Ziegenhals, den intekorpulenta [...]: Fräulein Edwine von Bomst” (Fontane 1969 [1892]: 23). Ironin, skriver Roland Barthes (1974: 66), ”utgår alltid från en säker plats.” Här utgörs denna plats av det entydiga påståendet om de båda damernas korpulens. Som om detta inte vore nog utlägger Treibel dessutom Ziegenhals betydande bystomfång och filosoferar: ”För övrigt är det sådana skämtsamma motsatser som förgyller livet. Klopstock var poet, och en annan, som jag personligen kände, hette Griepenkerl” (Fontane 1969 [1892]: 24). Man bör tillägga att von Bomst inte utvecklar sin suggestiva verkan som ett egentligt talande namn, utan som ett ljudsymboliskt namn.9 Även i Frau Jenny Treibel möter vi guvernanten Fräulein Honig, om vilken det genast sägs att 8 Goethe (1977 [1809]: 255): „Solange er im Dienste war, hatte sich kein Ehepaar scheiden lassen [...].“ 9 Man vergleiche hierzu auch Demetz (1964: 194). 116 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Onymische Ambiguität in der Literatur ”hennes sträva drag föreföll vara en protest mot hennes namn.”10 Så snart ironin kommer in i bilden finns det inget utrymme kvar för tvetydighet. Detta gäller också namnen i det litterära konstverket. Är det i dessa fall deras förpropriala semantik som får namnen att ”tala”, kan ett namn också rikta uppmärksamheten mot sin bärares dolda eller motsägelsefulla karaktärsdrag genom att personer som varit kända sedan tidigare har burit det, vare sig dessa är personligheter ur den extratextuella verkligheten eller litterära gestalter.11 Namnet får här sin betydelse genom de intertextuella hänvisningar som är inneboende i det. Detta sker inte alltid på ett lika påfallande sätt som i fallet med den socialdemokratiske, fackligt organiserade maskinmästaren Napoleon Fischer i Heinrich Manns roman Der Untertan, där läsaren naturligtvis genast undrar om han lever upp till de anspråk som detta namn ställer. Fontane är betydligt mer diskret i Irrungen, Wirrungen, vars huvudperson bär namnet Lene, en kortform av det bibliska namnet Maria Magdalena, vilket pendlar mellan synd och helighet. I Wilhelm Raabes roman Unruhige Gäste får den intertextuella tvetydighet som är inneboende i namnet Phöbe till och med betydelse för handlingen: När den unge studenten Veit von Bielow för första gången hör det kvinnliga förnamnet Phöbe i en studiekamrats vindskammare, låter det för honom ”bara ljuvt hellenskt”, och därför ropar han ”det glatt till månskäran över taken i den tyska vårnatten” (Raabe 1961 [1885]: 190). I den ”hellenska” kontexten syftar namnet Phöbe på Phoibos Apollon (Böschenstein 1986: 28, Anm. 55), men samtidigt också på jungfrun mångudinnan Artemis, som även bär binamnet Phöbe eller den strålande (Lensing 1988: 162). Hänvisningen till ”månskäran” i Raabes text går ju inte att missa. Men när Veit von Bielow, som inte minst genom sin bekantskap med Phöbe är dödssjuk i slutet av romanen, plötsligt åkallar gudinnan ”Persephoneia [...]” i ett brev (Raabe 1961 [1885]: 333), ”underjordens gudinna, vars namn etymologiskt härleds till månen och som ofta ställs vid Artemis sida som lekkamrat” (Lensing 1988:162), blir tematiken kring Eros och Thanatos, som författaren förvisat till subtexten, uppenbar genom dessa mytologiska-onymiska hänvisningar (Lensing 1988: 163). Tematiken är här förvisad och tabubelagd i den meningen att den mytologiska referensen i namnet Phöbe i den manifesta texten genast skrivs över till förmån för en annan, nämligen en biblisk referens 10 Fontane (1969 [1892]: 33). Terminologisch herrscht hinsichtlich derartiger Namen noch Unsicherheit. Hengst/Sobanski (2000) sprechen hier von „konträren Namen“, Hengst/Vasil’eva (2007: 151) vom lying name. Das Entstehen von Komik durch derartige Namen erklärt Pohl (2005) mittels kognitivistischer Konzepte. 11 Die literarische Onomastik spricht hier von „verkörperten Namen“; vgl. Birus (1987: 45). Straipsniai / Articles 117 VOLKER KOHLHEIM ersätts, eftersom Phöbe också är namnet på den ”tjänarinna i församlingen i Kenchreä” som aposteln Paulus, förmodligen som bärare av sitt brev, rekommenderar till den romerska församlingen som ”vår syster” (Rom 16.1; Raabe 1961 [1885]: 190). Därför betraktar vissa uttolkare Phöbe helt och hållet som ”systern”: ”Phöbes uppgifter i hennes köttslige brors hem är systerliga, och ’systerliga’ är också hennes uppgifter i byn.”12 Men i slutändan återspeglar tvetydigheten i hennes namn mellan grekisk-mytologiska och kristna associationer den inre motsägelsefullheten hos en gestalt som, för att citera en av vår tids främsta Raabe-kännare, ”is not an easy character to read” (Sammons 1987: 246). Sedan ungefär 1300- och 1400-talen har förnamn och efternamn i Tyskland, liksom i England, tillsammans bildat en persons ”fullständiga namn”.13 Det finns en hel rad tyska och engelska efternamn som har bildats av förnamn utan någon formell förändring, såsom Friedrich, Lukas, Werner.14 Den tvetydighet som uppstår när efternamnet inte är särskilt markerat utnyttjas exempelvis av författaren Bodo Kirchhoff i början av sin roman Infanta, som utspelar sig på Filippinerna: ”Tysken [...] presenterade sig plötsligt som Lukas. ’Mister Lukas Kurt?’ – ’Mister Kurt Lukas.’ – ’Då stod ert förnamn på etiketten.’ – ’Någon har misstagit sig. Liksom ni’” (Kirchhoff 1990: 7). Men en författare har också tillgång till ytterligare och för texten mer betydelsefulla möjligheter till onymisk tvetydighet tack vare fullständiga namns två beståndsdelar; dessa kan då bli litterärt produktiva, exempelvis när för- och efternamn på något sätt står i kontrast till varandra. Ett paradexempel på ett sådant ”kluvet” (Presch 2002: 3f. und passim) eller också ”antitetiskt” namn (Demetz 1964: 197–201) är Thomas Manns Tonio Kröger (1903). De båda namnledens antitetiska karaktär grundar sig här på den språkgeografiska markeringen av Tonio som ett romanskt, alltså ”sydligt” namn, och Kröger som ett lågtyskt, alltså ”nordligt” namn.15 Tillsammans skapar de på detta sätt markerade namnen en tvetydighet som är konstitutiv för den konfliktfyllda karaktären hos huvudpersonen i Manns novell. Men Thomas Mann är på intet sätt den förste som använder detta onyma stilmedel; här följer han tämligen nära Theodor Fontane, som i Effi Briest en ”[...] liten, kutryggig och nästan redan 12 Höhler (1969: 131). Signifikanterweise tritt Phebe auch als Schwester Holden Caulfields in J. D. Salingers Roman The Catcher in the Rye (1951) auf. 13 Der Terminus nach Seibicke (2008: 10, 14f.). 14 Vgl. zur Entstehung dieser Familiennamen Kohlheim (2000). 15 Nach Birus (1987: 45) handelt es sich hierbei um „klassifizierende“ Namen. 118 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Onymische Ambiguität in der Literatur så gott som sammanvuxen med mannen, som samtidigt hade något så distinguerat över sig [...]”, ger namnet Alonzo Gieshübler. Fontane tycker om, liksom för övrigt även Thomas Mann, att låta sina gestalter kommentera påfallande namn, och Effi säger därför träffande, när apotekaren Alonzo Gieshübler presenteras för henne: ”Och så ser jag genast också att ni är annorlunda än andra. [...] Kanske är det också namnet som spelar in i ert fall. Det var alltid vår gamle pastor Niemeyers älsklingspåstående; namnet, brukade han säga, särskilt dopnamnet, har något hemlighetsfullt bestämmande över sig, och Alonzo Gieshübler, tycker jag, öppnar en helt ny värld för en, ja, jag skulle nästan vilja säga att Alonzo är ett romantiskt namn, ett preciöst namn.” – ”Ja, min nådigaste fru”, svarar Gieshübler henne, ”där träffar ni rätt” (Fontane 1969 [1895]: 64f.). Det ”preciösa namnet” Alonzo för tankarna till Spanien, därifrån Gieshüblers mor faktiskt kommer, och därmed till denna gestalts donquijotiska drag; helst skulle han vilja ”kämpa och dö” för Effi ”som Cid eller någon annan campeador” (Fontane 1969 [1895]: 66), medan släktnamnet, som påminner om ett böhmiskt mineralvatten (Demetz 1964: 199), företräder den borgerliga sidan hos denne apotekare, som också är stolt över att familjen Gieshübler ”i redan fjärde generationen, i hela hundra år” har varit apotekare på orten (Fontane 1969 [1895]: 65; se även Demetz 1964: 199). Alonzo Gieshübler förhåller sig till sitt namns ambiguitet och lever ut den på ett fruktbart sätt. Helt annorlunda är musikläraren och kompositören Niels Wrschowitz ur Fontanes sista roman Der Stechlin. Niels Wrschowitz lider så mycket av sitt antitetiska namn att han ”av ett slags förtvivlan blev doktor” (Fontane 1969 [1899]: 130). Det är nämligen inte i första hand den språkligt-geografiska antitesen i hans fullständiga namn, som är sammansatt av ett danskt och ett tjeckiskt element, vilket man kunde förvänta sig,16 utan en motvilja mot förnamnet Niels som bara kan förklaras utifrån hans individuella biografi; även den danske kompositören Niels Gade, som han föraktar, bar detta namn. ”Niels Gade”, heter det hos Fontane, ”var för honom sinnebilden för allt trivialt och betydelselöst [...], och så fick han idén att med en doktorstitel trolla bort förnamnet från sitt visitkort” (Fontane 1969 [1899]: 131f.). Även här blir det tydligt att Fontane tenderar att så snart som möjligt upplösa onymiska ambiguiteter till förmån för en eller annan form av entydighet. Men inte heller Fontane är den förste som på ett fruktbart sätt utnyttjar ambiguiteten i en av sina gestalters fullständiga namn. Som föregångare bör här framför allt Jean Paul nämnas, som i sin roman från 1809 Des Feldpredigers 16 Demetz (1964: 200): „Wrschowitz war zur Zeit Fontanes das Wedding des tschechischen Prag“. Straipsniai / Articles 119 VOLKER KOHLHEIM Schmelzle Reise nach Flätz genom ambiguiteten i huvudpersonens fullständiga namn, nämligen Attila Schmelzle, ger ett träffande uttryck för hans inre konflikt. Helt i motsats till den historiska person som hunnerhövdingen var och som man ofrånkomligen förknippar med namnet Attila kännetecknas denne fältpredikant av överdriven ängslighet, ett karaktärsdrag som kommer till uttryck, kodat på flera sätt, i hans släktnamn Schmelzle: Namnet Schmelzle väcker genom sin ljudsymbolik och sin klangliga likhet med appellativet Schmalz föreställningen om något vekligt; detta intryck förstärks ytterligare av diminutivändelsen -le, som språkligt-geografiskt kan fastställas som schwabisk och åtminstone för den som inte är schwab verkar förminskande. Själv menar han förstås att ”dopnamnet Attilas fadderande ande har farit in i honom i högre grad än vad som anstår” (Jean Paul 1987 [1809]:16). Denna uppfattning nyanseras i sin tur av hans unga, livsdugliga hustru Teutoberga, hans ”goda hustru Bergelchen” (Jean Paul 1987 [1809]: 22), som han själv kallar henne, när hon kallar honom sin ”charmante Attel” (Jean Paul 1987 [1809]: 24) eller sin ”alltför gode Attelchen” (Jean Paul 1987 [1809]: 58). Dessa namnvarianter och namnlekar får förstås inte skymma det faktum att man under det komiskas mask förhandlar fram en i grunden tragisk inre konflikt mellan anspråk och verklighet hos Attila Schmelzle, en konflikt som redan kommer tydligt till uttryck i hans namns ambiguitet (se även Kohlheim 2006b: 441–445). Efter att det har visat sig att poetonymisk ambiguitet är ett väsentligt litterärt gestaltningselement, bör vi avslutningsvis fråga oss vad möjligheten att använda onymisk ambiguitet säger om egennamnets väsen och dess kognitiva bearbetning. ”Värdefulla bundsförvanter”, förklarar Freud en gång, ”är emellertid diktarna”, eftersom ”de i själskunskap [...] ligger långt före oss vanliga människor [...]” (Freud 2010: 9). Man kan utgå från att de inte bara kan ge oss insikter om psykiska tillstånd utan också om kognition. Till en början blir det tydligt genom exempel som fru majorinnan von Ziegenhals och fröken Edwine von Bomst hur den litterära gestalten egentligen konstitueras i läsarens hjärna genom att egennamnen nämns (jfr Kohlheim 2007); vi behöver inte veta något mer om dessa båda damer, och ändå skapar vi oss en tämligen konkret bild av dem. Fontane bemödar sig visserligen om att vända de föreställningar som först uppstår i förmodligen alla läsares hjärnor om den magra majorinnan von Ziegenhals och den korpulenta fröken von Bomst till deras motsatser, men det lyckas endast med svårighet eller inte alls; varje läsare av romanen kan själv göra testet. Att föreställningen om en mager majorinna von Ziegenhals så snabbt och bestämt fäster sig i hjärnan, även i strid med Fontanes text, beror på att, som den kognitivistiska forskningsinriktningen förkroppsligad kognition 120 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Onymische Ambiguität in der Literatur har kommit fram till att vid kognitiv bearbetning av djurbeteckningar aktiveras främst visuella hjärnområden och att prototypiska bilder av de nämnda djuren simuleras (Rickheit, Weiss, Eikmeyer 2010: 110). Som Inge Pohl har visat uppstår den komik Fontane avsett här ur motsättningen mellan en kulturellt styrd läsarförväntan (”erfarenhetsvärld 1”), enligt vilken ett talande namn motsvarar vad det lovar, och en kontrasterande textvärld (”erfarenhetsvärld 2”): ”Läsaren måste sluta sig till en oväntad, konfliktfylld erfarenhetsvärld 2” (Pohl 2005: 415). Författare vet också att det i läsarnas hjärnor, så snart ett namn nämns, uppstår en föreställning om huruvida det handlar om en kvinna eller en man. Med Van Langendonck (2013: 104f.) räknar de i varje fall med dessa kategoriska betydelser hos egennamn, lagrade i läsarnas semantiska minne (enligt Tulving 2002), och utnyttjar överraskningseffekterna när ett namn inte motsvarar det prototypiska mönstret, såsom David Lodge gör med sin kvinnliga gestalt Robyn. När namn som Alonzo Gieshübler, Niels Wrschowitz eller Attila Schmelzle nämns aktiveras i sin tur encyklopediska kunskapsförråd som lagrats i läsarnas semantiska minne (Rickheit, Weiss, Eikmeyer 2010: 36f.), vare sig de är av namntypologisk och -geografisk art, som hos de två första namnen, eller av historisk art, som hos Attila Schmelzle. LITTERATUR LITTERÄRA TEXTER Fontane Theodor 1969 [1892]: Frau Jenny Treibel. – Nymphenburger Fontane-Ausgabe 11. München: Nymphenburger. Fontane Theodor 1969 [1895]: Effi Briest. – Nymphenburger Fontane-Ausgabe 12. München: Nymphenburger. Fontane Theodor 1969 [1899]: Der Stechlin. – Nymphenburger Fontane-Ausgabe 13. München: Nymphenburger. Goethe Johann Wolfgang von 1977 [1795/96]: Wilhelm Meisters Lehrjahre. – Goethes Werke VII. 9., Aufl., hrsg. von E. Trunz. München: C. H. Beck. Goethe Johann Wolfgang von 1977 [1809]: Die Wahlverwandtschaften. Ein Roman. – Goethes Werke VI. 9., Aufl., hrsg. von Erich Trunz. München: C. H. Beck. Jean Paul 1987 [1809]: Des Feldpredigers Schmelzle Reise nach Flätz. – Jean Paul, Sämtliche Werke, Abt. I, Bd. 6, 4., Aufl., hrsg. von Norbert Miller. München: Hanser. Kirchhoff Bodo 1990: Infanta. Frankfurt a. Main: Suhrkamp. Straipsniai / Articles 121 VOLKER KOHLHEIM Lodge David 1989: Nice Work. London: Penguin. McCullers Carson 2008 [1946]: The Member of the Wedding. London: Penguin. Raabe Wilhelm 1961 [1885]: Unruhige Gäste. Ein Roman aus dem Säkulum. – W. Raabe. Sämtliche Werke 16. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. Wagner Richard 1978 [1867]: Die Meistersinger von Nürnberg. – R. Wagner. Die Musikdramen. München: Deutscher Taschenbuchverlag, 399–503. YTTERLIGARE LITTERATUR Anderson John M. 2007: The Grammar of Names. Oxford: Oxford University Press. Barthes Roland 1974: Die Lust am Text. Aus dem Französischen von Traugott König. Frankfurt am Main: Suhrkamp. Bauer Matthias 2008: Ambiguität. – Metzler Lexikon Literatur- und Kulturtheorie. Ansätze – Personen – Grundbegriffe, hrsg. von A. Nünning. 4. Aufl. Stuttgart, Weimar: Metzler, 17. Birus Hendrik 1987: Vorschlag zu einer Typologie literarischer Namen. – LiLi. Zeitschrift für Literaturwissenschaft und Linguistik 17(67), 38–51. Böschenstein Renate 1986: Mythologie zur Bürgerzeit. Raabe – Wagner – Fontane. – Jahrbuch der Raabe-Gesellschaft, 7–34. Coates Richard 2012: Eight Issues in the Pragmatic Theory of Properhood. – Acta Linguistica Lithuanica 66, 119–140. Demetz Peter 1964: Formen des Realismus: Theodore Fontane. Kritische Untersuchungen. München: Hanser. Doležel Lubomír 1998: Heterocosmica. Fiction and Possible Worlds. Baltimore, London: John Hopkins University Press. Empson William 1966: Seven Types of Ambiguity. New York: New Directions. Freud Sigmund 2010: Der Wahn und die Träume in W. Jensens „Gradiva“. – Sigmund Freud: „Der Dichter und das Phantasieren“, hrsg. von O. Jahraus. Schriften zur Kunst und Kultur, Stuttgart: Reclam, 7–100. Hengst Karlheinz, Sobanski Ines 2000: Eigennamen als Strukturelemente im literarischen Text. – English in the Modern World. Festschrift for Hartmut Breitkreuz on the Occasion of his Sixtieth Birthday (= Foreign Language Studies 5). Frankfurt a. Main: Peter Lang, 79–101. 122 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Onymische Ambiguität in der Literatur Hengst Karlheinz, Vasil’eva Natalia 2007: Naming in Texts. Literary Onomastics as Integration in Text Linguistics. – Nominalization, Nomination and Naming, ed. by Ch. Todenhagen, W. Thiele. Tübingen: Stauffenburg, 145–156. Höhler Gertrud 1969: Unruhige Gäste. Das Bibelzitat in Wilhelm Raabes Roman (= Abhandlungen zur Kunst-, Musik- und Literaturwissenschaft 85). Bonn: Bouvier u. Co. Jakobson Roman 1960: Linguistics and Poetics. – Style in Language, ed. by Th. A. Sebeok. Cambridge, Mass.: MIT Press, 350–377. Kaplan Abraham, Kris Ernst 1948: Esthetic Ambiguity. – Philosophy and Phenomenological Research 8, 415–435. Kaplan David 1989: Demonstratives. – Themes from Kaplan, ed. by J. Almog, J. Perry, H. Wettstein. Oxford: Oxford University Press, 481–563. Kohlheim Rosa, Kohlheim Volker 2013: Namen und Namengebung bei Richard Wagner. – Beiträge zur Namenforschung: Neue Folge 48, 445–462. Kohlheim Volker 2000: Ein Typ onomastischer Ambiguität: Familiennamen aus Rufnamen. – Onomastik. Akten des 18. Internationalen Kongresses für Namenforschung. Trier, 12.-17. April 1993, Bd. 2, hrsg. von D. Kremer, R. Šrámek. Tübingen: Max Niemeyer, 64–76. Kohlheim Volker 2006a: Jan Mukařovský und die literarische Onomastik. Versuch einer Grundlegung. – Acta onomastica 47, 274–280. Kohlheim Volker 2006b: Der Eigenname bei Jean Paul: Seine Funktion, seine Problematik. – Beiträge zur Namenforschung: Neue Folge 41, 439–466. Kohlheim Volker 2007: Die literarische Figur und ihr Name. – Namenkundliche Informationen 91/92, 97–127. Kripke Saul 2013: Reference and Existence. The John Locke Lectures. New York: Oxford University Press. Lensing Leo A. 1988: Naturalismus, Religion und Sexualität. Zur Frage der Auseinandersetzung mit Zola in Wilhelm Raabes „Unruhige Gäste“. – Jahrbuch der Raabe-Gesellschaft, 145–167. Lodge David 2011: The Art of Fiction. London: Vintage. Mukařovský Jan 1989: Die Bedeutung der Ästhetik. – Kunst, Poetik, Semiotik, übersetzt von E. e W. Annuß. Frankfurt a. Main: Suhrkamp, 59–75. Nöth Winfried 2000: Handbuch der Semiotik. Stuttgart, Weimar: Metzler. Straipsniai / Articles 123 VOLKER KOHLHEIM Pohl Inge 2005: Anthroponyme – Konstituenten der Literarizität poetischer Texte. – Texte. Spielräume interpretativer Näherung (= Landauer Schriften zur Kommunikations- und Kulturwissenschaft 5), hrsg. von S. Merten, I. Pohl. Landau: Knecht, 411–427. Presch Gunter 2002: Namen in Konfliktfeldern. Wie Widersprüche in Eigennamen einwandern (= Tübinger Beiträge zur Linguistik 460). Tübingen: G. Narr. Rickheit Gert, Weiss Sabine, Eikmeyer Hans-Jürgen 2010: Kognitive Linguistik. Theorien, Modelle, Methoden. Tübingen, Basel: A. Francke. Rimmon Shlomith 1977: The Concept of Ambiguity – the Example of James. Chicago, London: The University of Chicago Press. Ronen Ruth 1994: Possible Worlds in Literary Theory. Cambridge: Cambridge University Press. Sammons Jeffrey L. 1987: Wilhelm Raabe. The Fiction of the Alternative Community. Princeton, N. J.: Princeton University Press. Schwanke Martina 1992: Name und Namengebung bei Goethe. Computergestützte Studien zu epischen Werken (= Beiträge zur Namenforschung: Neue Folge, Beiheft 38). Heidelberg: C. Winter. Seibicke Wilfried 2000: Historisches Deutsches Vornamenbuch 3: L–Sa. Berlin, New York: de Gruyter. Seibicke Wilfried 2008: Die Personennamen im Deutschen. Berlin, New York: de Gruyter. Tulving Endel 2002: Episodic Memory: From Mind to Brain, – Annual Reviews in Psychology 53, 1–25. Van Langendonck Willy 2007: Theory and Typology of Proper Names. Berlin, New York: Mouton de Gruyter. Van Langendonck Willy 2013: A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names. – Acta Linguistica Lithuanica 69, 99–127. Wetzel Michael 1989: Le Nom/n de Mignon. – Der Schein des Schönen, hrsg. von D. Kamper, Ch. Wulf. Göttingen: Steidl, 380–410. Windberger-Heidenkummer Erika 2011: Onymische Monovalen z und Klassenbildung. Ein onomastisches Problem und seine methodischen Folgen. – Methoden der Namenforschung. Methodologie, Methodik und Praxis, hrsg. von A. Ziegler, E. Windberger-Heidenkummer. Berlin: Akademie-Verlag, 29–46. 124 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Onymische Ambiguität in der Literatur Onymisk tvetydighet i litteraturen S A M M A N F A T T N I N G Semantisk tvetydighet är ett centralt begrepp inom modern poetik. Av de många olika föreställningarna om semantisk tvetydighet inom litteraturen utgår denna artikel från William Empsons klassiska definition av fenomenet. Enligt den ska varje språkligt segment som ger upphov till olika uppfattningar om den information som uttrycks betraktas som tvetydigt. Syftet med artikeln är inte bara att fastställa sambandet mellan semantisk tvetydighet och litterära namn, utan också att beskriva den semantiska variation hos olika onymer som förekommer i skönlitterära verk. Artikeln analyserar även hur poetisk semantisk tvetydighet påverkar särdragen i bruket av egennamn. Mottagen den 18 januari 2015. V O L K E R K O H L H E I M Schlosshof Birken 11, D–95447 Bayreuth, Deutschland [email protected] Straipsniai / Articles 125