Jano Otrębskio „Gramatyka języka litewskiego“ (III – 1956, I – 1958, II – 1965): istorija ir dabartis

JŪRATĖ PAJĖDIENĖ Lietuvių kalbos institutas Forskningsområden: det litauiska skriftspråkets historia, syntax och semantik i äldre och nutida litauiska. JANO OTRĘBSKIO GRAMATYKA JĘZYKA LITEWSKIEGO (III – 1956, I – 1958, II – 1965): ISTORIJA IR DABARTIS Jan Otrębski’s Gramatyka języka litewskiego (III – 1956, I – 1958, II – 1965): History and Today SAMMANFATTNING Artikeln behandlar förloppet för skrivandet och utgivningen av Gramatyka języka litewskiego (I, II, III), utarbetad av Jan Otrębski, samt innehållet i den grammatiska beskrivningen och sättet att presentera den. J. Otrębskis klassiska grammatik över det litauiska språket, som fokuserar på att gruppera data snarare än på teoretiska frågor, imponerar genom sitt överflöd av illustrativt material och förmågan att hantera det. En av de uppgifter för grammatiken som J. Otrębski planerade men inte hann slutföra var att utarbeta ett index över ordformer. Med dagens tekniska möjligheter skulle detta kunna göras med dubbel nytta: ett elektroniskt register över de ordformer som används i grammatiken, tillsammans med deras polska motsvarigheter, skulle ge både ett index över OGI:s ordformer och en utmärkt litauisk-polsk ordbok. NYCKELORD: Janas Otrębs kis, grammatik, litauiska, morfologi, ordbildning. ANNOTATION Artikeln diskuterar processen för skrivandet och utgivningen av Gramatyka języka litewskiego (I, II, III) av Jan Otrębski samt innehållet i den grammatiska beskrivningen och dess framställningssätt 200 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Jano Otrębski Gramatyka języka litewskiego (III – 1956, I – 1958, II – 1965): istorija ir dabartis i framställningen. Otrębskis klassiska grammatik över det litauiska språket, med fokus på att gruppera data snarare än på teoretiska frågor, fascinerar genom mängden illustrativt material och förmågan att hantera det. En av de uppgifter som Otrębski planerade men inte hann utföra var att sammanställa ett register över ordformer. Med hjälp av dagens tekniska möjligheter skulle det kunna göras dubbelt så effektivt: ett elektroniskt register över de ordformer som används i grammatiken, med deras polska motsvarigheter, skulle ge oss både ett ordformsregister till Otrębskis grammatik och en utmärkt litauisk-polsk ordbok. NYCKELORD: Jan Otrębski, grammatik, litauiska språket, morfologi, ordbildningslära. 0. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Žymaus lenkų kalbininko Jano Otrębskio (1889–1971) nuopelnus lituanistikai vainikavo trỳs XX a. 6–7 dešimtmetyje pasirodę lietuvių kalbos gramatikos Gramatyka języka litewskiego (toliau – OGJL) tomai. Praėjus 50 metų nuo paskutinio šios gramatikos tomo išleidimo pravartu pažvelgti į J. Otrębskio parengtą lietuvių kalbos gramatiką. Ar ji sietina vien su pagarba mokslo ir kultūros paveldui, ar vis dar yra ir gali būti aktuali? Šie klausimai lemia ir straipsnio struktūrą: OGJL ypatybės aptariamos vertinant J. Otrębskui rūpėjusius gramatinio aprašo klausimus, išnašose pateikiant nuorodų apie OGJL autoriaus gramatinių nuostatų vertinimus ir apie ryškesnius skirtumus bei sąsajas su kitais gramatiniais lietuvių kalbos aprašais1. Straipsnyje daugiausia dėmesio skiriama trečiajam OGJL tomui Nauka o formach – ne tik dėl neabejotino jo originalumo, bet ir siekiant aktualizuoti turimą šio tomo vertimo į lietuvių kalbą2 publikavimo klausimą. 1 Något större uppmärksamhet ägnas åt att jämföra OGJL med Grammatik över det nutida litauiska språket (hädanefter DLKG). 2 Den översättning av OGJL3 som Juozas Balčikonis utarbetade publicerades aldrig: översättningsmanuskriptet med titeln ”Prof. Jonas Otręmbskis // Litauisk grammatik // Band III // Morfologi // auktoriserad översättning” förvaras i manuskriptavdelningen vid Vilnius universitetsbibliotek (signum F178). Straipsniai / Articles 201 JŪRATĖ PAJĖDIENĖ 1. OGJL:S UTGIVNINGSHISTORIA OCH SKRIVSÄTT Åren 1956–1965 tryckte det statliga vetenskapsförlaget i Warszawa tre OGJL-band: Nauka o formach (1956), Wiadomości wstępne. Nauka o głoskach (1958) och Nauka o budowie wyrazów (1965). Författaren hade också tänkt skriva ett fjärde band, ägnat åt litauisk syntax3, och i ett femte lägga fram sak- och ordformsregister för alla fyra grammatikbanden. Den planerade strukturen för OGJL överensstämde inte med ordningsföljden för skrivandet och tryckningen (III, I, II), och därför väckte OGJL3, som utkom först utan någon inledning, viss förvåning bland läsarna4; förklaringar av verkets syfte och uppläggning kom först när grammatikens första band publicerades (se OGJL1 XII). J. Otrębski riktade sig till en läsare med grundläggande filologiska kunskaper och kunde därför avstå från att beskriva grammatiska klasser och kategorier (undantag görs endast för grammatiska underklasser som visar det litauiska språkets särdrag5) och i stället koncentrera sig på hur det behandlade ämnet kommer till uttryck – på klassificeringen av data och kännetecken för språkliga kategorier, klasser och underklasser, samt på att ge en så mångsidig panorama över exemplen som möjligt. OGJL presenterar litauiska språkdata på minst tre nivåer: teoretiska frågor illustreras inte bara med exempel från det litterära litauiska språk som användes vid den tiden (både skriftligt och talat), utan också med exempel från dialekter och äldre litauiska. J. Otrębski förklarar valet av ett brett spektrum av illustrativt material med att det skulle vara svårt att förstå det litterära litauiska språkets gåtor, variationer i fonetik, lexikala former och syntax utan att gå igenom det material som äldre litauiska och dialekterna erbjuder (ibid., VIII). Material från litauiskan jämförs ofta i OGJL med data från andra indoeuropeiska språk6. Litauiska exempeltexter är försedda med accentmarkering och översatta till polska. 3 Jfr hänvisningar till en planerad mer ingående behandling av vissa frågor i en kommande syntaktisk volym (OGJL3 274), eller till en inledning som presenterar arbetets syften (OGJL1 IX, XI, XII). 4 När Pranas Skardžius recenserade OGJL3 kopplade han denna framställning utan hänvisningar till målet att ”skriva en utförlig lärobok i litauisk grammatik” (Skardžius 1998a: 702). 5 J. Otrębski ägnar större uppmärksamhet åt litauiska språkfenomen som saknar motsvarande företeelser i andra indoeuropeiska språk. Jfr beskrivningarna av preteritum frequentativum (OGJL3 221–224) eller pronominella adjektiv (ibid., 121). 6 Būta nuomonių, kad tie lyginimai nepakankami, plg. Skardžius 1998a: 702. 202 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Jano Otrębskio Gramatyka języka litewskiego (III – 1956, I – 1958, II – 1965): istorija ir dabartis 2. OGJL:s ämnesinnehåll 2.1. 1956: tredje bandet Formlära (Nauka o formach)7 OGJL:s skriv- och utgivningsprocess inleddes med den volym som ägnades åt formläran8, där en deskriptiv och/eller böjningsbaserad beskrivning av grammatiska klasser (eller ordklasser) ges. I OGJL3 beskrivs följande ordklasser: substantiv, adjektiv, pronomen, räkneord, verb, adverb, prepositioner och postpositioner, konjunktioner och partiklar samt interjektioner. Kapitel och underkapitel har namn på polska eller latin9. Kapitlet om SUBSTANTIV inleds med korta inledande anmärkningar om hur denna ordklass uttrycks genom de grammatiska kategorierna kasus, numerus och genus. I inledningen presenteras kort de sju kasus10 och skillnaderna mellan litauisk och polsk deklination (OGJL3 1). Enligt J. Otrębski var den femdeklinationsmodell för substantiv som hade fått fäste i den tidens praktiska litauiska grammatiker och nästan oförändrad övertagits från Danielius Kleins Grammatica Lithuanica (1653) ytlig och otillräcklig (ibid., 6); därför knyter han böjningsparadigmen till de historiska böjningsstammarna hos substantiv11: -o- (vyras, svečias); -ā- / -iā- (jūra, giria); -(i)ē- (upė); -i- (ausis); -u- (sūnus) och konsonantstam (duktė, -ers; akmuo, -ens)12. I varje deklinations paradigmer 7 Om OGJL3, se Skardžius 1998a: 701–708, 741–745. 8 I J. Balčikonis översättning till litauiska valdes termen morfologijos för bandets titel. 9 Undantag görs endast för det enda adverbet för sätt, se OGJL3 244. 10 När J. Otrębski behandlar litauiskans historiska tillstånd glömmer han inte heller de illativ-, allativ- och adessivformer som håller på att försvinna eller redan har försvunnit (OGJL3 76–81). 11 En liknande beskrivning av substantiv efter stammarna –(i)o–, –iā–; –(i)ē–; –i–; –u– och konsonantstam ges av Jānis Endzelīns (jfr Endzelīnas [översatt från 1948 års utgåva] 1957: 104–130). 12 DLKG ger också en beskrivning av nominalböjningen efter böjningsstammar, med fem deklinationer (i)a, (i)u, (i)o, ē, i (och en något mer detaljerad indelning i 12 paradigmer); se DLKG 68–69. Lietuvių kalbos enciklopedijoje föreslår Vytautas Ambrazas en ännu mer förenklad beskrivning av deklinationsegenskaper efter böjningsstammar, jfr LKE 328–329. Den deklinationsmodell som föreslås både i DLKG och LKE hänför substantiv med en äldre konsonantstam till i-stammen; se DLKG 69, LKE 329. Straipsniai / Articles 203 JŪRATĖ PAJĖDIENĖ Även vokativformen13 anges14 (detta är praktiskt för läsare som söker fullständiga deklinationsparadigm15); betoningens särdrag och tendensen att vid vokativbildning välja kortformer eller diminutivformer diskuteras (ibid., 1–2). OGJL3 innehåller många praktiska råd, jfr exempelvis anvisningen om möjliga svårigheter med att fastställa genus hos substantiv med –i–stam och om den singulara dativändelsen (–iai eller –iui), som hjälper i denna situation, eller om finesserna i markeringen av kortformer16. Enligt J. Otrębski är vissa ord med –i-stam ett arv från det äldre neutrum; med stöd av jämförelser med andra indoeuropeiska språk räknar han substantiven akìs och širdìs till detta arv (ibid., 37). När J. Otrębski presenterar kategorin substantivgenus i litauiskan skiljer han mellan grammatiskt och naturligt genus (RODZAI NATURALNY), exempelvis vyras, žmona17, och när han behandlar det senare påpekar han att det i litauiskan (liksom i andra språk) finns substantiv som kan beteckna referenter av båda naturliga könen. Dessa substantiv kännetecknas av feminin form och av möjligheten att beteckna referenter av båda naturliga / ”naturliga” könen18, t.ex.: bliūva ’gråterska’, tvýla ’någon som tiger och sluter sig inom sig själv’, nenúopena ’omättlig’, radvilà ’hittebarn’, vėpla ’fumlig person’ osv. (ibid., 3–4, 5, 24, 37). J. Otrębski framhåller betoningens särskilda betydelse och redogör för grunderna för substantivens betoning19 (ibid. 13 Om möjligheten att betrakta de pragmatiska funktioner som uttrycks av vokativformer som en separat grammatisk kategori snarare än som ett kasus, se Judžentis 2012: 72–73. 14 Efter att ha nämnt J. Otrębskis uppmärksamhet på variationen bland vokativformer bör man också notera att någon variant ibland saknas i paradigmet (jfr beläggen vėji (OGJL3 17) och vėjau (DLKG 71)). 15 Vokativformen, som sammanfaller med pluralens nominativ, ingår inte i DLKG:s deklinationsparadigm för substantiv (se DLKG 71, 73). 16 Jfr anmärkningen om att substantiv med –i–stam av femininum markeras med bokstaven f. (femininum) (OGJL3 4, 37), med förklaringen att detta är den enda substantivgruppen där det främsta kännetecknet (stamslutet) inte räcker som indikator på grammatiskt genus – genus fastställs utifrån singularens dativändelse (ibid., 36–37). 17 Jfr J. Otrębskis exempel på avvikelse mellan grammatiskt (numera kallat morfologiskt) och naturligt genus, såsom Daukšà, dailìdė, tėtė, dėdė eller det endast i dialekterna förekommande gražùs pamer-gỹs, substantiven pelùs, žmonės i äldre texter i fraserna tomis pelùmis, žmones savàs (OGJL3 4–5). För en annan uppfattning om ”naturligt genus”, se Skardžius 1998a: 702. 18 Apie hibridinius (substantiva communia) daiktavardžius daugiau žr. Judžentis 2012: 34–36. 19 J. Otrębski ansåg att en heltäckande beskrivning av det litauiska substantivets betoning och dess utveckling var en mycket komplicerad uppgift som gick utöver målen för den grammatik han skrev (OGJL3 65). I sin recension av OGJL3 nämner Skardžius att han har invändningar mot J. Otrębskis behandling av betoningen, men avstår ”på grund av ämnets specialiserade karaktär” från att utveckla dem; se Skardžius 1998a: 708. En del av de avvikande betoningar som föreslås i OGJL3 kan ha samband med olika dialektala betoningar, jfr exempelvis gėiba (OGJL3 23) och belägget geibà i LKŽ; även avledningar med andra ändelser (jfr veidmainỹs (OGJL3 70) och den form veidmainis som numera är mer etablerad hos oss) och liknande. 204 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Jano Otrębskio Gramatyka języka litewskiego (III – 1956, I – 1958, II – 1965): istorija ir dabartis ibid., 7–10). I stället för den indelning av accentklasser efter accentens position och stavelsens intonationskvalitet som hade etablerats i dåtidens litauiska grammatiker och ordböcker (ibid., 8), uppger OGJL:s författare att han valde den accentklassmodell som Kazimieras Jaunius föreslagit och som bygger på fonetiska grunder (ibid., 9). För läsarens bekvämlighet skulle han ange två eller tre relevanta former20, t.ex.: jūra, (jūr)-os, ranką, (rañk)-os, rañką (ibid., 10). Det är viktigt att framhålla att användningen av litauiska substantiv i OGJL3 inte behandlas enbart utifrån den dåtida litterära skriftspråksnormen (med kommentarer om bruket i talspråket21), utan också ur ett historiskt perspektiv22. Adjektivparadigmen anges med former för båda genus23. I detta kapitel ägnar J. Otrębski särskild uppmärksamhet åt adjektivet dīdis, dīdi: han behandlar dess böjning, ursprung och användning i dialekter och äldre texter (ibid., 85; 88; 92; 93–94; 117–118, 119; 120; 142), liksom dess ordbildningsvarianter – deklinationsparadigmet för dideli s, -ė (ibid., 108). Han ger intressanta exempel på användningen av pronominala adjektiv i dualis med ett postpositionellt räkneord, t.ex.: kietuojudu, geruojudu; kietiejidvi, geriejidvi (ibid., 122). När han beskriver adjektiv i neutrum – termerna rodzaj nijaki ir neutrum används för detta (ibid., 124, 127) – hänför han till denna kategori ordet pawoiu, som förekommer i Mikalojus Daukšas Postilė (hädanefter – DP) i meningen Regí kaip pawoiu yr būt geriufę DP 27211 (liksom alla exempel från DP citeras denna mening i J. Otrębskis grammatik tillsammans med Jakub Wujeks polska motsvarighet till postillan, jfr: Widźiß iako niebiepieczno ieft być w rofkoby.) (ibid., 125). När J. Otrębski behandlar adjektiv med -io-, f. -ė-stam, påpekar han att sammansatta adjektiv kan användas substantiviskt och ger exemplet minkštaširdis24, som kan ha olika funktioner – som adjektiv respektive substantiv (men endast den substantiviska användningen av sådana sammansättningar 20 Det är intressant att J. Otrębski här inte väljer de pluralformer i dativ och ackusativ som är viktigare för att fastställa accentklassen, trots att han anger att dessa kasus är viktiga för att bestämma accentens position och framhåller att litauerna själva i tveksamma fall använder dem för att pröva möjliga betoningar av substantiv (OGJL3 9, 64–65). Om dessa kasus som kriterium för att fastställa accentklass, se Laigonaitė 1978: 35–36; om regeln för accentens position i pluralens dativ och/eller genitiv, som är praktisk vid inlärning av betoning, se även Stundžia 1995: 14. 21 Jfr beläggen för förkortade former av singularens lokativ (valdžioje: valdžioj, gerklėje: gerklėj), pluralens instrumentalis (valdžiomis: valdžiōms, katėmis: katėms) och liknande former (OGJL3 32, 35). 22 Jfr J. Otrębskis särskilda uppmärksamhet på substantivens dualis (t.ex. dvi dukteri, du sūnu), som redan i dåtidens litauiska kan ha varit ovanlig (OGJL3 2, 81–85). 23 Plg. J. Endzelīno pateiktą tik vyriškos giminės būdvardžių paradigmą (Endzelynas 1957: 130–136). 24 Jfr adjektiv- och substantivparadigmen på de intilliggande sidorna, med olika val av singularens dativ och lokativ (OGJL3 107, 108). Straipsniai / Articles 205 JŪRATĖ PAJĖDIENĖ hänför vokativ25). OGJL:s författare anser att de så kallade adjektiven med prefixen apý-, pó- och suffixen -ókas, f. -óka26, som anger en otillräcklig eller överdriven grad av egenskapen, står nära absolut användning av komparativformer (OGJL3 129), jfr apý-dykis, f. apý-dykė ’nästan tom, ofullständig’, pó-žalis, pó-žalė ’lite för rå; otillräckligt gräddad’, gerókas, geróka ’ganska god; ganska ordentlig’27, och diskuterar möjligheten att gradformer av bildningar utan adjektiviskt ursprung, såsom vyrèsnis, vyríausias, šunèsnis, pirmèsnis, pirmíausias och liknande, kan ha bildats från adjektiv som möjligen har försvunnit (ibid., 133)28. I kapitlet om pronomen ger J. Otrębskis förklaringar till de behandlade pronomenens ursprung, ägnar stor uppmärksamhet åt dualis och nämner intressanta dialektformer av den, såsom vẽ-du, vẽ-dvi eller nuo-du (ibid., 139). I detta kapitel hittar vi inte ordet támsta29, som J. Otrębskis betraktar som ett substantiv som kan beteckna båda naturliga grammatiska könen (ibid., 5). Intressanta exempel illustrerar användningen av niekas, exempelvis i närheten av en andra negation – niekuo nedėtas ’oskyldig; utan brister, klanderfri’ – eller i uttrycket niekai mergaitė ’usel flicka’ (ibid., 147). I denna beskrivning förekommer kombinationer av indefinita pronomen med den lånade partikeln by: by kas; by kuris; by kóks30 (ibid., 158). 25 I volym I av LKG anges vokativ för adjektiv med stammen -ia, -ė i både maskulina och feminina paradigmer, t.ex.: auksini, -e; mažuti, -e; apýgeri, -e; baltažiedi, -e (LKG I 486, 487); DLKG presenterar adjektivparadigm med (i)o-stam på två sätt: med vokativ (men bara för vissa maskulina adjektiv, t.ex. medinis, apýmažis, baltakāklis) och utan vokativ (t.ex. gerèsnis, gerèsnė, medìnė, apýmažė, baltakāklė) (DLKG 180, 184)). 26 Användning av gradformer utan jämförande uttryck, då en viss egenskap helt enkelt uttrycks med emfas, kallas absolut användning av gradformer; se Judžentis 2012: 88–89. ”Till adjektivgrader som används absolut är avledningar med suffixet -okas och prefixen apý-, po- synonyma” (ibid., 89). Se även DLKG 195, 196, 224–226. 27 Betydelsen hos sådana adjektiv diskuteras också i DLKG i avsnittet om den grammatiska kategorin grad, jfr: ”Kvalitativa adjektiv som redan genom sin egen ordbildningsbetydelse anger en viss grad av egenskapen saknar gradformer” (DLKG 173); här påpekas också att förekommande komparativformer av avledningar med prefixen po-, apy- visar att ”betydelserna hos avledningarna i denna grupp ligger nära gradformernas grammatiska betydelser” (DLKG 225). 28 Diskusiją šiuo klausimu žr. Skardžius 1997: 433–439; 1998a: 706. 29 DLKG kallar tamsta ett personligt primärt/hövlighetspronomen (DLKG 257, 259), medan Albertas Rosinas klassificerar det som ett participiellt pronomen för subjektiv värdering (Rosinas 1996: 38–44). Om orsakerna till att tilltalsformen tamsta kan uppfattas som ett substantiv, se ibid., s. 44. 30 Dessa sammansatta pronomen som uttrycker obestämdhet och innehåller bi / by är vanliga i dialekterna (jfr LKG I 692–693), och har på senare tid åter blivit etablerade i det talade standardspråket. 206 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Jano Otrębski Gramatyka języka litewskiego (III – 1956, I – 1958, II – 1965): istorija ir dabartis Avsnittet om RÄKNEORD kan överraska en del läsare av OGJL3: där klassificeras orden abù, abi; abùdu, abìdvi31 som grundtal32 (ibid., 164), keleri, kėlerios; abeji, abejos som kollektivtal (liczebniki zbiorowe), medan keli, kelios klassificeras som frågande indefinita kollektivtal33 (ibid., 172, 173). I avsnittet om räkneord diskuteras också användningen av ord som kallas kollektiva substantiv, såsom penketas, šešetas och liknande samt keletas34 (ibid., 174). Här beskrivs också avledningar som betraktas som adjektiv och bildas av räkneord med suffixen -opas, -okas, -eriopas, -gubas, -linkas, -lypas, -ergas och liknande (inte bara dve-jópas, trejópas, vieneriópas, vienókas, utan även tūleriópas, -a ’olika, mångahanda’, dvigubas, dvilinkas, dvilýpis, ketvérgis och liknande (ibid., 175–176), liksom adverb med ursprung i räkneord, såsom dviese, añtra, dvėja tiek, antraip, dvėj aip, dùkart, dùsyk och liknande (ibid., 177–178). Beskrivningen av VERBET utmärks av materialets variation: liksom i hela grammatiken presenteras här inte bara data från nutida litauiska, utan också intressanta fakta från äldre litauiska och dialekter (jfr exempelvis góti, gója, gójo ’gå snabbt’ (ibid., 214)), med särskild uppmärksamhet på Tverėčiusdialekten (exempelvis illustreras dialektens tendens att använda korta verbformer (jfr išėjo: išė) med ett fullständigt personböjningsparadigm: padabójau: padabáu, padėjau: padéu (ibid., 217)). I OGJL3 anges, utan hänvisning till dialektalt bruk, verbet gręsti ’hota, avskräcka’, som i standardspråket betraktas som intransitivt, med följande personböjningsparadigm: grėsiau, grėsei, grėsė, grėsėme, grėsėte (ibid., 216). J. Otrębskis behandlar ingående modeller för växling mellan vokaler i verbstammen, jfr málti: mãla, mãlė och dial. mãlo samt lėisti: léidžia: léido och dial. léi-dė (ibid., 208–209)). OGJL:s författare tolkar på ett särpräglat sätt det nutida litauiska 31 DLKG klassificerar abu, abi, abejì, abejos som positiva generaliserande pronomen (DLKG 257). 32 Abu, abi Att klassificera dem som räkneord ansåg A. Rosinas vara obefogat: ”en semantisk analys av dessa ord visar att de har betydelsen ’alla’, dvs. en pronominell betydelse, och används när mängden består av två element” (Rosinas 1995: 47). Enligt denne forskares iakttagelse är det få lingvister som i beskrivningar av litauisk grammatik klassificerar båda som pronomen; bland de få nämner han K. Būga och P. Skardžius (Rosinas 2001: 101). Och mycket riktigt finner vi båda, båda klassificerade som räkneord inte bara i tidigare arbeten (jfr till exempel Jonikas 1939: 63, Endzelynas 1957: 142, Senkus 2006: 245, 248, Senn (1966: 214)), utan också i samtida arbeten inom litauisk språkvetenskap, jfr Smoczyński 2007: 2, Stundžia 2009: 84; 254, Dini 2014: 149. 33 DLKG betraktar keleri, kėlerios som indefinita pronomen, medan keli, kelios klassificeras som frågande och relativa pronomen (DLKG 257). Rosinas beskriver pronomenen keli, keletas, keleri, keliolika som specifika räknepronomen (Rosinas 1996: 120). 34 DLKG kallar pronomenet keletas ett indefinit obestämt pronomen (DLKG 257); Rosinas klassificerar det som ett specifikt pronomen, vilket ”anger antalet av de utpekade elementen mycket obestämt” (Rosinas 1996: 119). Straipsniai / Articles 207 JŪRATĖ PAJĖDIENĖ paradigmen för språkets futurum35 (ibid., 205) samt ursprunget till imperfekt frekventativ36 (ibid., 222–224). I OGJL3 beskrivs utförligt konjunktivens (OPTATYVUS) formvariation och ursprung37 samt dess syntaktiska uttryck (CONDITIONALIS) (ibid., 230–234). Vid beskrivningen av reflexiva konstruktioner (den reflexiva partikeln si kallas pronomen38) fokuserar OGJL3 på bruket av reflexiva konstruktioner i litauiska och polska (ibid., 236, 237) samt i andra indoeuropeiska språk (ibid., 239). J. Otrębski uppmärksammar olika variationer i standardspråket och dialekterna samt ordens ursprung (jfr. anmärkningarna om omvandlingen av –si- till –s- eller –z-, t.ex.: pazbārā, ačigulė, eller iakttagelsen att liknande förändringar i det litauiska litteraturspråket ibland inte längre kan kopplas direkt, jfr. sambanden mellan stvėrti och tvėrti ’gripa’ och deras ursprung i *nu-s(i)-tverti-s(i) samt i det perifert förekommande nustvėrtis eller susizgribti ’få tag i, komma till insikt’, som troligen kan härledas från *su-s(i)-gribti-s(i): griebti ’gripa’ (ibid., 238)). Författaren till OGJL betonar användningen av supinum (SUPINUM) endast i dialekterna (ibid., 243–244), och väljer den litauiska termen BŪDINIAI för att beskriva verbala adverb, förklarar dess betydelse (och påpekar att den alternativa beteckningen INFINITIVUS II inte längre används), lyfter fram formens verbala uttryck (och noterar att den inte kan vara sammansmält med ett prefix, en negation eller reflexivitet) samt dess adverbiella funktioner39 (ibid., 244–245). I kapitlet om verbet behandlar J. Otrębski PARTICIPIUM NECESSITATIS, som han kallar passiva particip40, och nämner att vissa bildningar med suffixet –inas har förlorat sin participiella betydelse och utvecklat en adjektivisk betydelse (jfr. būtinas, dirbtinas) (ibid., 273–274). När författaren till OGJL beskriver neutrumparticip – PARTICIPIA W FORMACH NEUTRUM – uppehåller han sig också vid den förmenta partikelbetydelsen ’så sägs det, som om, liksom’41, jfr.: Ji, esą, to nežinanti. ‘Ona jakoby tego nie wie.’ (ibid., 274). 35 Jono Kazlausko uppfattning om att J. Otrębski betraktar den som ”en blandning av flera olika indoeuropeiska kategorier” återfinns i Kazlauskas 1968: 366. 36 Aldona Paulauskienė instämmer inte med J. Otrębski, som härleder imperfektens frekventativsuffix -dav ”från imperfektiva iterativer med suffixet -av och inskjuten konsonant d” (se Paulauskienė 2006: 61–62, 84). 37 Šį aiškinimą Kazlauskas pavadino neįtikinėtinu (žr. Kazlauskas 1968: 399). 38 Detta är vanligt i språkhistoriska arbeten, jfr.: ”Formmässigt var det reflexiva pronomenet [...] av två slag: s(i) och se” (Palionis 1967: 140). 39 Būdiniai behandlas tämligen likartat i DLKG (med tonvikt på de adverbiella funktionerna och formens verbala uttryck), men i kapitlet om adverb, inte i det om verb (DLKG 413–414). 40 I början av kapitlet om particip i DLKG finns en hänvisning till att grammatiker bland de passiva participen räknar en verbal nödvändighetsform; trots att sådana former enligt sin betydelse ”står i motsats till alla particip” (DLKG 354–355). 41 Se Holvoet 2004: 113–114 om esą(s), som övergått till satsadverbial (partikel) – en markör för återgivning av främmande ord. 208 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Jano Otrębski Gramatyka języka litewskiego (III – 1956, I – 1958, II – 1965): istorija ir dabartis Adverben behandlas innehållsrikt och koncist, i avlednings- eller etymologiska grupper; här ges exempel på mer ovanlig användning, och för att illustrera betydelsen väljs ofta inte bara en översättning med ett enda ord (jfr. det pronominella ursprunget hos vis ’här’; exemplen vis dėlto ’ändå’ och konè, kuonè ’knappt (inte)’), utan också illustrationer i form av en ordgrupp eller en mening (se ibid., 297–298). Prepositioner och prefix beskrivs tillsammans42 (ibid., 308–357). J. Otrębski ger olika polska motsvarigheter till samma preposition, t.ex.: Kaip dur-nius su̇ grandele ’Som en dåre med en liten kedja (länk)’; Gimė eriukai su̇ šešiomis kojomis ’Lammen föddes med sex ben’ (ibid., 340). Här behandlas också intressanta fall av reduplikation i dialekterna (t.ex.: papanurińko, papa-grįžo) (ibid., 357); bruket av prepositioner i baltiska och slaviska språk samt i litauiska och polska jämförs, och tendensen i litauiskan att undvika prepositionssammanställningar uppmärksammas, med endast iš po, iš už, iš anapus nämnda (ibid., 356). Det diskuteras att det mindre frekventa bruket av prepositioner än i de slaviska språken kan bero på litauiskans prepositionslösa dativ och lokativ (ibid., 357). Konjunktioner och partiklar behandlas i kapitlet SPÓJNIKI I PARTYKUŁY (ibid., 358–370), och interjektioner och ljudhärmande ord43 i kapitlet WYKRZYKNIKI (se ibid., 371–377). 2.2. 1958: första bandet Inledande anmärkningar. Ljudlära (Wiadomości wstępne. Nauka o głoskach) I förordet till detta band redogörs läsaren inte bara för OGJL1:s utan också för hela Grammatikans struktur och syfte, och förklaringar ges om den tidigare utgivna tredje delen av OGJL; de viktigaste språkvetenskapliga källor som används i OGJL anges44, tack riktas till dem som uppmuntrade och hjälpte till med arbetet med grammatiken (däribland hustrun Helena Otrębska) samt till dem som recenserade tredje delen av OGJL (OGJL1 XI–XII). Litauiskan beskrivs som en källa till viktiga uppgifter för studiet av de indoeuropeiska språken och rekonstruktionen av det indoeuropeiska urspråket; när det gäller betydelse för indoeuropeistiken jämställs den med sanskrit, forngrekiska, latin och gotiska (samma ställe, VII). När han behandlar fram till dess 42 I de inledande anmärkningarna till OGJL2 diskuteras skälen till detta val – den nutida och historiska funktionella likheten mellan prepositioner och prefix samt mellan adverb och prepositioner (se OGJL2 IX). 43 Den numera vanliga indelningen i två ordklasser (det vill säga inte en enda, som endast omfattar interjektioner) i beskrivningar av litauiskan kan knytas till inflytandet från Jonas Jablonskis grammatik; jfr hans anmärkning där om būtųjų ištikimų vaizdelaikius – ljudhärmande ord (Jablonskis 1997: 189). 44 J. Otrębski lyfter särskilt fram J. Endzelīns Ievads baltu filoloģijā (Riga, 1945) och E. Fraenkels Die baltischen Sprachen [...] (Heidelberg, 1950), verk som ligger nära hans egna syften. Straipsniai / Articles 209 JŪRATĖ PAJĖDIENĖ Efter att ha gått igenom de dittills utkomna litauiska grammatikerna (de beskrivande av Friedrich Kurschat, Kazimieras Jaunius och Jonas Jablonskis; de av August Schleicher, Oskar Wiedemann och August Leskien som ägnas åt den fornpreussiska språkvarianten) framhåller J. Otrębski behovet av en vetenskaplig litauisk grammatik och nämner att hans ursprungliga plan också hade varit att skriva en beskrivande grammatik över den nutida litauiskan, men att han under arbetets gång insåg att även uppgifter om litauiska dialekter och äldre skriftspråk måste tas med. Detta band består av två delar: ”Inledande anmärkningar” och ”Ljudlära”. I de ”Inledande anmärkningarna” beskrivs ursprunget till namnet Litauen; den mest nödvändiga informationen om dialekterna ges (deras viktigaste kännetecken diskuteras, och motsvarigheter i standardspråket till vissa dialektord anges45; utvecklingstendenser för dialekterna och standardspråket förutsägs (samma ställe, 25–27)) samt de viktigaste äldre litauiska skrifterna, från Martynas Mažvydas katekes (1547) till Danielius Kleins psalmbok och bönböcker (1666) (samma ställe, 28–38). Litauiskans förhållande till andra språk undersöks (samma ställe, 39–71), och de viktigaste arbetena om litauiskan presenteras (grammatikor, ordböcker och andra betydelsefulla arbeten av allmän och specialiserad karaktär) (samma ställe, 72–100). I avsnittet ”Ljudlära” behandlar J. Otrębski bokstäver och stavning (samma ställe, 101–110), vokalernas och konsonanternas uttal, tonaccent och betoning (samma ställe, 110–148); här presenteras omfattande grammatikavsnitt om vokalismen (samma ställe, 149–255) och konsonantismen (samma ställe, 256–394). Där framträder författarens enastående förmåga att uppmärksamma variationer. Det illustrativa materialet presenteras här på åtminstone tre nivåer – standardspråklig, dialektal och äldre språklig – och åtföljs ofta dessutom av jämförande exempel från andra indoeuropeiska språk. 2.3. 1965: den andra volymen Ordbildning (Nauka o budowie wyrazów)46 Den senast utkomna volymen av OGJL2 ägnas åt ordbildning. I förordet till denna volym finner man åter författarens tack till H. Otrębska för hennes stora hjälp med att skriva grammatiken; betydelsen av de faktauppgifter om det litauiska språket som hon tillhandahöll betonas (OGJL2 VII)). Här medger J. Otrębski att det omfattande undersökningsmaterialet, arbetet med källorna och andra åtaganden krävde hela tio år 45 Jfr jämförelser mellan motsvarigheter i den samogitiska och litterära vokabulären: apgerbti – aptvarkyti, vėpūtinis – pusnis, kampas – lankas osv. (OGJL1 13–15). 46 Om OGJL2, se Skardžius 1998a: 843–851. 210 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Jano Otrębskio Gramatyka języka litewskiego (III – 1956, I – 1958, II – 1965): istorija ir dabartis förberedelsen av OGJL2. J. Otrębski betonar att han vid arbetet med OGJL2 ständigt utgick från två tidigare beskrivningar av litauisk ordbildning – A. Leskiens Die Bildung der Nomina im Litauischen (1891) och i synnerhet P. Skardžius Lietuvių kalbos žodžių daryba (1943). J. Otrębski uppger att han i denna framställning av ordbildningen försökte koncentrera sig på de behandlade företeelsernas tillstånd i det moderna litterära litauiska språket och, med rikliga illustrationer ur äldre skrifter (särskilt ur DP), visa sambandet mellan fakta i det nuvarande litterära språket och äldre språkdata. I förordet till OGJL2 uttrycker författaren förhoppningen att läsaren själv ska förstå hur hans arbete skiljer sig från P. Skardžius verk, som det bygger på (ibid., VII). Och mycket riktigt: även vid en översiktlig jämförelse av P. Skardžius och J. Otrębskis arbeten framgår det att även om en stor del av faktamaterialet sammanfaller i de båda verken, gör OGJL2:s övergripande struktur, kompletterande tolkningar och hypoteser det möjligt för läsaren att erkänna J. Otrębskis verks företräde. OGJL2 består av tre delar: den första behandlar reduplikativa bildningar (t.ex. pilpinỹtėlis, saussausỹtėlis, gergeris, mažmožis, skan(s)konis, kryžkryžiais, priešpriešais), sammansmältningar och sammansättningar (ibid., 1–28); den andra behandlar suffixbildning av substantiv och adjektiv (ibid., 29–306); den tredje behandlar verbbildning (ibid., 307–416). Hos P. Skardžius fördelas uppmärksamheten något annorlunda: Allmänna frågor (se Skardžius 1996: 13–25), Substantiviska stammars bildning (ibid., 26–392), Bildning av substantiviska sammansättningar (ibid., 393–456), Bildning av verbens infinitivstammar (ibid., 457–555) och Naturlig ordbildning och nybildningar (ibid., 556–606). J. Otrębskis framställning är mer rationell och informativ och belastar läsaren mindre med dialektala hänvisningar hämtade ur LKŽ:s excerpter. Exempel ur äldre skrifter har också överförts till OGJL2 från P. Skardžius arbete47, men de åtföljs ofta även av nya exempel. För att gruppera faktamaterialet kring ordbildningsmodeller försökte P. Skardžius följa en alfabetisk princip, medan J. Otrębski följde en tematisk princip som lyfter fram semantiska nyanser48. Större delen av avledningarna hos de båda författarna 47 Till exempel hänvisningar till K. Sirvydas ordbok, och ibland även exempel ur DP (OGJL2 231, 233; jfr också akmenyčia såsom det återges hos J. Otrębski (ibid., 258) och P. Skardžius (Skardžius 1996: 357)). De uppgifter ur äldre skrifter som J. Otrębski själv har noterat hämtas oftast från DP; hur intensivt denna källa används framgår till och med av att hänvisningen ändras: halvvägs genom OGJL2 ersätts den fullständiga källhänvisningen med förkortningen ”w PD”. Även andra äldre skrifter bidrar med exempel som P. Skardžius inte efterfrågade; jfr anmärkningen om ordet pl. atū́oriečiai ’vårvete’, belagt redan i K. Sirvydas ordbok (OGJL2 19). 48 Jfr till exempel beskrivningen i OGJL2 (177–178) av avledningar med suffixet –ena som betecknar ett dött djur (dvėsena, gaišena, puolena, stipena), eller detta suffix med det extra morfemet –el- (dvėselena, stipelena, merlena), samt ord med betydelsen att en del av ett verkligt föremål har skilts av: lūženos, pjūvenos, sviltenos; jämför med P. Skardžius beskrivning av motsvarande avledningar (Skardžius 1996: 228, 232). J. Otrębski framhäver de semantiska kännetecknen tydligare. En liknande framställning av substantivbildning enligt beteckningar för olika grupper av föremål finns också i LKG och DLKG. Straipsniai / Articles 211 JŪRATĖ PAJĖDIENĖ I arbetena bedöms och beskrivs de på liknande sätt; vissa utvecklas mer av J. Otrębski⁴⁹ (till exempel prefixavledning⁵⁰), kompletteras ofta med nya uppgifter och tolkas på sitt eget sätt⁵¹. 3. SÄRDRAG I OGJL:S GRAMMATISKA BESKRIVNING 3.1. Terminologi Intrycket av enkelhet och universalitet i den grammatiska beskrivningen förstärks i OGJL av latinsk terminologi som betecknar de mest allmänna begreppen, till exempel: neutra, dat. sg., passivum, participium necessitatis, futurum, futurum exactum, genetivus auctoris (för att beteckna kasus används enbart latinsk terminologi) och liknande (OGJL3 37, 234, 235, 273, 275, 281). Naturligtvis används i denna grammatik också polska benämningar på grammatiska företeelser (till exempel ordklasser: rzeczownik, przymiotnik, zaimek och liknande), vilka ibland används omväxlande med de latinska (jfr rodzaju żeńskiego,go, som ersätts av det latinska feminina eller dess förkortning f.). Särarten hos vissa litauiska grammatiska företeelser betonas till och med genom att en litauisk term väljs som kapitelrubrik, jfr det tidigare nämnda BŪDINĮ (ibid., 244). Vissa termer som används i litauiska grammatiska beskrivningar ersätter J. Otrębski med sådana han föredrar; exempelvis ersätts termen geidžiamoji nuosaka, som motsvarar ’tryb życzenia’, med PERMISSIVUS, och tariamoji nuosaka ’coniunctivus’ med CONDITIONALIS, och så vidare (ibid., 263). I sin beskrivning av ordbildningen utgår J. Otrębski från den terminologi för ordsammansättningar som används i den indoeuropeiska traditionen och redogör kort för den (jfr dwandwa-m bahuvrīhi-typen (OGJL2 8–9, 23)), eller ger också en litauisk illustration av bildningsmodellen i rubriken (jfr žodženia typu aki-pleša (NOMINA AGENTIS), žodženia typu aki-mirka (NOMINA ACTIONIS) (ibid., 11, 13)). 49 Till exempel beskrivs keršas i båda författarnas arbeten som ett adjektiv med suffixet -š- (jfr Skardžius 1996: 315; OGJL2 223), men J. Otrębski behandlar det tillsammans med reduplikativa bildningar, som bestående av två primära ord med likartad betydelse. Vissa hänförs till olika bildningstyper, jfr: geležis, dial. gelžis behandlar J. Otrębski tillsammans med reduplikativa bildningar som intressanta bildningar sammansatta av två primära ord med likartad betydelse (OGJL2 4), medan P. Skardžius behandlar det i beskrivningen av -is-avledningar (Skardžius 1996: 51). 50 De flesta bildningar av denna typ, som återfinns i OGJL2, saknas i P. Skardžius verk; jfr avledningar bildade av prepositionsfraser, till exempel įnamys, ančtelis ’brzeg drogi’ och liknande (OGJL2 19). 51 Jfr till exempel den kompletterande förklaringen om -bas, -ba-avledningar, som även tar upp šlubas (:klubas) (OGJL2 230). 212 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Jano Otrębskio Gramatyka języka litewskiego (III – 1956, I – 1958, II – 1965): istorija ir dabartis 3.2. Illustrationernas karaktär OGJL:s särprägel bestäms av det breda urvalet av exempel: ofta ges sida vid sida exempel från den samtida officiella litauiska skriftspråksnormen och talspråksexempel som visar skillnader i bruk52. Som illustrationer används också uppgifter från dialekter53 (Tverečius, Pagramantis54, mer sällan andra55), vilka visar språkets variation, samt från äldre litauisk skrifttradition (OGJL kan också betecknas som en grammatik som beskriver språket i Daukšas 56Postilė (1599)); källan anges vanligen noggrant. J. Otrębski drar sig inte heller för att överblicka litauiska grammatiska uttrycksmedel mot en bredare indoeuropeisk bakgrund57.58 3.3. Förhållandet till traditionen för grammatisk beskrivning av litauiskan OGJL3, som utkom först, gav inga upplysningar om de allmänna riktlinjerna för denna grammatik och väckte naturligtvis förvåning genom det sparsamma omnämnandet av tidigare grammatiska arbeten 52 Jfr fullständiga och förkortade former – vokativformerna brālau och brā (OGJL3 1) eller lokativformerna kelyjė / kelý, rugiuosė / rugiuõs (där, 21). 53 Jfr de dubbla varianterna av adjektiv: lipnus / lipus, prašnūs / prašūs, kalbnus / kalbus, skaudrus / skaudus, skubrus / skubus eller den tredubbla presensformen av verbet kosėti: kosti, kosi, kosėja (OGJL2 61, 363). 54 Jfr behandlingen av vokativformer i OGJL3 (s. 15), förklaringarna till uttalet av māmā (där, 25) eller varianterna av vokativformen av substantivet velnias i standardspråket – velnė, vel’ne – och dialektformen velnỹ (där, 21). 55 Apie šį žemaičių dūnininkų tarmės plotą žr. Jonikas (1939: 2–7). Kad Pagramančio tarmės duomenų šaltiniu J. Otrębškiui buvo P. Joniko Pagramančio tarmė, rodo joje ir OGJL3 aptariamų kalbos vartojimo faktų sutapt ys, pavyzdžiui, sangrąžos dalelytės nukėlimą į žodžio galą konstrukcijose su neiginiu demonstruojantis nemuškias ‘nesimušk’, žr. Jonikas 1939: 66 ir OGJL3 237. Vėliau pasirodžiusiame OGJL1 J. Otrębskis nurodo, kad žemaičių tarmės pavyzdžius (tik kiek supaprastinęs rašybą) teikia remdamasis minėtuoju P. Joniko darbu (OGJL1 13). 56 Jfr till exempel de dialektuppgifter från Alytus och Seinai distrikt (OGJL2 61), Dieveniškės, Ramygala, Debeikiai med flera (OGJL3 14) som anges. 57 I OGJL finner vi både abstrakta hänvisningar (till exempel från Knygos nobāžnystės, Margarita theologica, Bretkūnas översättning av Bibeln (OGJL3 181, 224, 236)) som konkreta hänvisningar till uppgifter i äldre skrifter (till exempel från Knygos nobāžnystės (OGJL2 156), 1600 års postilla (där, 176), den anonyma katekesen från 1605 (OGJL3 181), Chylinskis Nya testamente (där, 187), Mažvydas katekes, Daukšas katekes (där, 231), Sirvydas Dictionarium (där, 357, 361), Sirvydas Punktų sakymų (där, 361)). 58 Jfr anmärkningen att de litauiska komparativformerna på -esnis, f. -esnė saknar en exakt motsvarighet i andra indoeuropeiska språk (OGJL3 127), eller anmärkningen om den ömsesidiga genetiska kopplingen mellan slaviska språk, i samband med behandlingen av konjunktivformerna butumbi, dotumbi (där, 231). Straipsniai / Articles 213 JŪRATĖ PAJĖDIENĖ omnämnande59. I förord skrivna till de senare banden anger J. Otrębski sina favoritförfattare – A. Leskien, P. Skardžius, J. Endzelin och E. Fraenkel – men nämner dem mycket sällan i själva texten60. En sådan modell är tämligen vanlig i grammatikor av klassiskt snitt, som endast innehåller en allmän förteckning över använd litteratur. J. Otrębski hann visserligen inte längre sammanställa en sådan förteckning åt läsarna, men en stor del av den kan härledas ur översikten över litauisk litteratur i OGJL1 och anmärkningarna i förorden till OGJL1 och OGJL2. 4. BEDÖMNINGAR AV OGJL OCH MÖJLIGA FRAMTIDA ARBETEN OGJL kan beskrivas som en tämligen modern grammatik i klassisk stil, där olika slags faktamaterial från litauiskan representeras både utförligt och återhållsamt. En rationell och obelastad stil i den grammatiska beskrivningen, hypotetiska resonemang och försiktighet har gjort att OGJL förblivit läsvärd och aktuell. J. Otrębski och hans OGJL har fått beröm61 och kritik62, och dess stora omfång är sannolikt anledningen till att den aldrig blev föremål för någon mer ingående recension. OGJL har lästs, läses och kommer att läsas efter behov. De data om äldre och nutida litauiska som J. Otrębski presenterade och hans beskrivning av dem har kommit till nytta vid utarbetandet av senare arbeten63, och de idéer och insikter han förde fram 59 I OGJL3-bandet finns bara några få sådana omnämnanden: hänvisningar till D. Kleins, K. Jaunius och J. Jablonskis arbeten (OGJL3 6, 9, 253). 60 Jfr hänvisningen till A. Leskien i OGJL2:s text (OGJL2 387). 61 Antanas Salys beskrev J. Otrębski som ”en god och framstående specialist på litauiska” (se Salys 1985: 29 [omdömet fälldes före 1965]); Jonas Kazlauskas betecknade honom som en av 1900-talets mest framstående baltologer (vid sidan av K. Būga, J. Endzelin, E. Fraenkel och Ch. Stang), jfr Kazlauskas (1968: 108); Algirdas Sabaliauskas kallade OGJL en verkligt imponerande undersökning av det litauiska språkets struktur (se Sabaliauskas 1982: 150). 62 P. Skardžius, en av de motståndare som hade flest invändningar (visserligen ganska osammanhängande och småaktiga) mot J. Otrębski och hans grammatik, lyckades inte alltid undertrycka sina personliga agg (jfr Skardžius 1998a: 701–708, 741–745, 851) och sin bitterhet, som tydligast framträder i slutet av recensionen av första bandet av Lietuvių kalbos gramatikos, publicerad 1972 i Draugas: ”Således utgör hela denna grammatik (dvs. första bandet av LKG – J. P.), trots att den inte är en historisk undersökning, ett mycket viktigt grammatiskt bidrag till forskningen om det litauiska språket och därmed också till baltologin och den jämförande indoeuropeiska språkvetenskapen; den gör också den trebandsutgåva som J. Otrębski publicerat, Gramatyka języka litewskiego., betydligt blekare.” (Skardžius 1998: 540–541). 63 Jfr de återkommande hänvisningarna till OGJL i Zigmas Zinkevičius Lietuvių kalbos istorinėje gramatikoje (Zinkevičius 1980, 1981). 214 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Jano Otrębskio Gramatyka języka litewskiego (III – 1956, I – 1958, II – 1965): istorija ir dabartis diskuteras64, ifrågasätts65 och påpekas inte bara i tidigare utan också i de senaste66 grammatiska undersökningarna av litauiska och/eller i översikter över dessa. Fem decennier efter tryckningen av den senast utgivna OGJL-volymen skulle man gärna vilja ha register över OGJL:s ordformer. De moderna tekniska möjligheterna gör det möjligt att bättre än vad J. Otrębskis själv hade tänkt sig ta till vara på den rikedom i litauiska språket som OGJL presenterar. Ett elektroniskt tvåspråkigt (litauisk–polskt) eller till och med dubbelriktat (med omvänd sökning efter litauisk ordform utifrån den polska motsvarigheten) ordformsindex skulle göra det möjligt att effektivt utnyttja den beskrivning som OGJL erbjuder67, och samtidigt skulle det också utgöra en utförlig tvåspråkig ordbok68 som sammanför olika ordformer69 och betydelser70 och synliggör lexikala samband mellan synonymer och/eller antonymer71. Vid sidan av möjligheten att aktivera ett fullständigt ordregister för OGJL finns även en annan möjlighet – att publicera OGJL3 på litauiska: den elektroniska publikationen skulle också kunna bli den av J. Balčikonis auktoriserade litauiska översättningen av OGJL3, som förvaras vid Vilnius universitetsbibliotek. I den litauiska version av OGJL3 som J. Balčikonis utarbetade saknar de illustrativa exemplen polska motsvarigheter. Detta fick ibland översättaren att vara kreativ, men å andra sidan saknas dessa polska motsvarigheter i hög grad för att beskriva vissa litauiska ords betydelser, särskilt de mer sällsynta. 64 Jfr. LKG I 487, Mažiulis 1970: 132, 185, Kazlauskas 1968: 127, 176, 198, Paulauskienė 1979: 141, 159. 65 Jfr. Kazlauskas 1968: 399, Mažiulis 1970: 54, 210, 220, 228. 66 Exempelvis: Ambrazas 2006: 105, 283, 314, 353, 445, 481; Judžentis 2012: 36, 169; Arkadiev, Holvoet, Wiemer 2015: 21, 36. 67 Som exempel kan P. Skardžius register till Rinktinių raštų nämnas; det underlättar avsevärt bekantskapen med denna författares arbeten (se Skardžius 2013). 68 Som exempel och prototyp för ett sådant projekt kan nämnas Thesaurus Latino-Lituanicus Jungtinis lotynų–lietuvių kalbų žodynas nuo XVII iki XXI amžiaus, som utarbetats vid Centrum för digital filologi vid Vilnius universitets filologiska fakultet; för mer information, se http://www.thesaurus.flf.vu.lt/ 69 J. Otrębskis anger till exempel ordet vienintelis i betydelsen ”samiutki”. Denna betydelse av vienintelis, ”ensam”, understryker han också med andra avledningar från stammen vien-: vienui vienas ”samiuteńki”, vienintėlis, vienėtėlis, vienūtis, vienutėlis, vienutūkas, vienužis, vičvienas, vičvienaitis (OGJL3 131, 132). Jfr. också motsvarigheten ”jedyny” för Lietuvių–lenkų kalbų žodynas anger för vienintelis (LLKŽ 540). 70 OGJL ger utförliga polska motsvarigheter till de litauiska exemplen, till exempel: graudūs, -i ”kruchy, tkliwy, rzewny, gorzki” (OGJL3 95); tuščias, -ia ”próżny, pusty, bezużyteczny” (där, 93); inte bara vanliga utan även mer sällsynta betydelser anges (t.ex. bėrnas ”młodzieniec; kawaler; parobek” (där, 11), pusėtinas, -a ”porządny, przyzwoity” (där, 102)), liksom bleknade betydelser (t.ex. šokis inte bara ”tanec” utan också ”skok”= ”hopp” (där, 19)) och betydelser hos ord som håller på att försvinna, t.ex. eidinėti ”chodzić”, eidinińkas ”dobry piechur” (där, 272); dial. pagáulūs, -i ”pojętny” (där, 110); negeróji ”nieszczęście”, kreivóji ”linia krzywa” och liknande (där, 111). 71 Jfr. exempelvis den antonymi mellan opus <->rambus som framträder i OGJL:s beskrivning: opùs, -i ”wrażliwy, czuły; trudny do gojenia”; [...] rambùs, -i ”nieczuły, niewrażliwy na bicie” (OGJL3 97). Straipsniai / Articles 215 JŪRATĖ PAJĖDIENĖ SAMMANFATTNING OGJL kan bedömas som ett verk som inte har förlorat sitt vetenskapliga värde. Denna grammatik visar dem som undersöker det nutida språket, och i synnerhet dem som kodifierar det, att de måste utgå från den levande språkhelheten och inte glömma den allmänna kunskapen om språkhistorien. När man läser J. Otrębskis ”Litauisk grammatik” får man ständigt intrycket att den skrevs i syfte att dela med sig av kunskap, och att detta gjordes med glädje. Därför kan OGJL kallas en grammatik som är både intressant och angenäm att läsa. Modeller för lingvistiska beskrivningar förändras ständigt, och under en längre tidsperiod förändras även synen på det material som beskrivs avsevärt. Därför har artikeln försökt rikta uppmärksamheten mot särarten hos det arbete som J. Otrębsk förberedde vid tiden för dess tillkomst samt diskutera de tydligare likheter och skillnader som observerats mellan detta och senare tryckta grammatiska beskrivningar när det gäller modellering eller gruppering/tilldelning av material. Grammatiker är inte linjära lästexter. Den vanlige läsaren söker i regel i grammatiker endast efter material om en fråga som intresserar honom eller henne. Därför underlättar sak-, ordforms- och egennamnsregister sökandet efter innehållet i en grammatik, särskilt efter faktamaterial. Register är särskilt nödvändiga för OGJL på grund av illustrationsmaterialets mångfald och omfattning, och de parallella polska motsvarigheterna som åtföljer exemplen gör det möjligt att tänka sig en tvåspråkig ordbok tillgänglig i den virtuella miljön, vilken samtidigt skulle aktualisera livskraften i J. Otrębskis grammatiska tänkande. Ett sådant register, tillsammans med ett faksimilutdrag från den motsvarande sidan i J. Otrębskis grammatik, skulle också kunna lösa frågan om tillgång till OGJL-texten, som håller på att bli en bibliografisk raritet. KÄLLOR OCH LITTERATUR Ambrazas Vytautas 2006: Lietuvių kalbos istorinė sintaksė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Arkadiev Peter, Holvoet Axel, Wiemer Björn 2015: Introduction Baltic Linguistics: State of the Art. – Contemporary Approaches to Baltic Linguistics (Trends in Linguistics Studies and Monographs), ed. by Peter Arkadiev, Axel Holvoet & Björn Wiemer. Berlin, Boston: De Gruyter Mouton, 1–109. Prieiga internete: http://www.academia.edu/5617002/Baltic_linguistics_State_of_the_art http://www.researchgate.net/publication/281175671_Introduction._Baltic_linguistics_state_of_the_art Dabartinės lietuvių kalbos žodynas 2011: šeštas (trečias elektroninis) leidimas. Kompaktinė plokštelė / redaktorių kolegija: Stasys Keinys (vyr. redaktorius), Laimutis Bilkis, Jonas Paulauskas, Vytautas Vitkauskas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2006; internetinė versija http://dz.lki.lt 216 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Jano Otrębskio Gramatyka języka litewskiego (III – 1956, I – 1958, II – 1965): istorija ir dabartis Dini Pietro Umberto 2014: Foundations of Baltic Languages. Vilnius: Vilnius University. DLKG – Grammatik över det nutida litauiska språket, fjärde reviderade upplagan, red. Vytautas Ambrazas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2006 (1994). Endzelīnas Jānis 1957 [1948]: Baltų kalbų garsai ir formos. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Holvoet Axel 2004: Evidencialumo kategorija. – Gramatinių kategorijų tyrimai, red. Axel Holvoet, Loreta Semėnienė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 105–120, 168–169. (= Lietuvių kalbos gramatikos darbai 2.) Jablonskis Jonas (Rygiškių Jonas) 1997 [1922]: Lietuvių kalbos gramatika, trečiasis fotografuotinis leidimas. Vilnius: Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Jonikas Petras 1939: Pagramančio tarmė. Kaunas: Spindulio bendrovės spaustuvė. Judžentis Artūras 2014: Lietuvių kalbos gramatinės kategorijos. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Kazlauskas Jonas 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika. Vilnius: Mintis. Laigonaitė Adelė 1978: Lietuvių kalbos akcentologija. Vilnius: Mokslas. LKE – Encyklopedi över det litauiska språket, andra reviderade och utökade upplagan, sammanställd av Kazys Morkūnas, red. Vytautas Ambrazas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2008. LKG I – Litauisk grammatik. Fonet och morfologi, huvudred. Kazys Ulvydas. Vilnius: Mintis, 1965. LLKŽ – Litauisk-polsk ordbok, sammanställd av Algis Kalėda, Barbara Kalėdienė, Marija Niedzviecka. Vilnius: Mokslas, 1991. Mažiulis Vytautas 1970: Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai (Deklinacija). Vilnius: Mintis. OGJL1 – Otrębsk Jan. Litauisk grammatik 1: Inledande upplysningar. Läran om språkljuden. Warszawa: Państwowe wydawnictwo naukowe, 1958. OGJL2 – Otrębsk Jan. Litauisk grammatik 2: Läran om ordens uppbyggnad. Warszawa: Państwowe wydawnictwo naukowe, 1965. OGJL3 – Otrębsk Jan. Litauisk grammatik 3: Läran om formerna. Warszawa: Państwowe wydawnictwo naukowe, 1956. Palionis Jonas 1967: Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a. Vilnius: Mintis. Paulauskienė Aldona 1979: Gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžio kategorijos, Vilnius: Mokslas. Straipsniai / Articles 217 JŪRATĖ PAJĖDIENĖ Paulauskienė Aldona 2006: Pirmosios lietuvių kalbos gramatikos. Vilnius: Gimtasis žodis. Rosinas Albertas 1995: Baltų kalbų įvardžiai: morfologijos raida. Vilnius: Vilniaus universitetas. Rosinas Albertas 1996: Lietuvių bendrinės kalbos įvardžiai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Rosinas Albertas 2001: Mikalojau(s) Daukšos tekstų įvardžių semantinė ir morfologinė struktūra. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Sabaliauskas Algirdas 1982: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1940–1980 m. Vilnius: Mokslas. Salys Antanas 1985: Baltų kalbos, tautos ir kiltys. Vilnius: Baltos lankos. Senkus Juozas 2006: Kalbotyros darbai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Senn Alfred 1966: Handbuch der litauischen Sprache 1: Grammatik. Heidelberg: Carl Winter, Universitätsverlag. Skardžius Pranas 1996 [1943]: Rinktiniai raštai 1. Lietuvių kalbos žodžių daryba. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Skardžius Pranas 1997: Rinktiniai raštai 2. Bendrinės kalbos dalykai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Skardžius Pranas 1998: Rinktiniai raštai 3. Bendrinės kalbos kultūra. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Skardžius Pranas 1998: Rinktiniai raštai 4. Moksliniai straipsniai ir studijos. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Skardžius Pranas 2013: Rinktiniai raštai 7. Rodyklės ir bibliografija, par. Eglė Žilinskaitė-Šinkūnienė, Mindaugas Šinkūnas. Vilnius: Vilniaus universitetas. Smoczyński Wojciech 2007: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Vilnius: Vilniaus Universitetas. Stundžia Bonifacas 1995: Lietuvių bendrinės kalbos kirčiavimo sistema. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Stundžia Bonifacas 2009: Bendrinės lietuvių kalbos akcentologija. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Zinkevičius Zigmas 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 1. Vilnius: Mokslas. Zinkevičius Zigmas 1981: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 2. Vilnius: Mokslas. 218 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Jano Otrębskio Gramatyka języka litewskiego (III – 1956, I – 1958, II – 1965): istorija ir dabartis Jan Otrębski’s Gramatyka języka litewskiego (III – 1956, I – 1958, II – 1965): History and Today SAMMANFATTNING Artikeln behandlar utgivningsprocessen för den berömde polske lingvisten Jan Otrębskis (1889–1971) grammatik över det litauiska språket i tre band, den grammatiska beskrivningens upplägg, dess särdrag och bedömningar. Grammatikens utformning gör det möjligt att skapa både ett register över de ordformer som används i grammatiken och ett register över deras polska motsvarigheter. Ett modernt elektroniskt register-lexikon över ordformer skulle bidra till att hålla J. Otrębskis grammatiska tänkande levande och utgöra en utmärkt lexikografisk källa för litauiska och polska samt ett läromedel. Ett sådant register, tillsammans med ett faksimil av en relevant sida ur J. Otrębskis grammatik, skulle också bidra till att lösa problemet med tillgängligheten till grammatikens text. Inkommen den 22 maj 2015. JŪRATĖ PAJĖDIENĖ Litauiska språkets institut Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen [email protected] Straipsniai / Articles 219