Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis)

DAIVA ALIŪKAITĖ Vilniaus universitetas Forskningsområden: geolingvistik, perceptuell dialektologi, sociolingvistik, kognitiv lingvistik. DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ Institutet för litauiska språket, Vilnius universitet Forskningsområden: geolingvistik, baltisk dialektologi, synkron och diakron accentologi, morfonologi, språkhistoria, den litauiska språkvetenskapens historia. PERCEPTUELL DIALEKTOLOGIS INSTRUMENT OCH FORSKNINGSINRIKTNINGAR: VARIANTERNAS OMRÅDEN PÅ MENTALA KARTOR (FALLET BIRŽAI) Perceptuell dialektologis instrument och forskningsinriktningar: variantområden på mentala kartor (fallet Biržai) ANNOTATION I artikeln diskuteras möjligheten att tillämpa perceptuell dialektologis principer i undersökningar av regional variation i litauiskan. Dessutom ges en kort historik över hur principerna för perceptuell dialektologi har vuxit fram. Grunden för artikelns empiriska del är material från forskningsprojektet Det standardlitauiska språkets plats på den mentala kartan över det litauiska språket. Med utgångspunkt i undersökningsdata från en av projektets punkter – Biržai-geolektens område – visar artikeln hur undersökningar som bygger på perceptuell dialektologis principer kan integreras i studiet av traditionella litauiska dialekter och deras nya varieteter. Straipsniai / Articles 89 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ Artikeln fokuserar främst på data från uppgiften med den så kallade ritade kartan (eng. draw a map) i Biržai-geolektens område. Perceptionsisoglossernas karaktär och täthet på de unga Biržaibornas ritade kartor visar att vanliga medlemmar av språkgemenskapen har olika föreställningar om dialektalitet som särskiljande drag. De unga Biržaibornas ritade kartor visar ett konfliktfritt förhållande till omgivningens kod, vilket i sin tur pekar på optimistiska framtidsutsikter för Biržai-geolekten. NYCKELORD: perceptuell dialektologi, mental karta, språkligt hemland, litauiska dialekter, Biržai-geolekt. ANNOTATION Artikeln diskuterar möjligheterna att tillämpa perceptuell dialektologis principer i forskning om regional variation i litauiskan. Därutöver presenteras en kort historik över hur principerna för perceptuell dialektologi har vuxit fram. Grunden för artikelns forskningsdel är material från forskningsprojektet Det standardlitauiska språkets plats på den mentala kartan. Med utgångspunkt i forskningsdata från ett av projektets områden – Biržai-geolekten – visar artikeln hur forskning som bygger på perceptuell dialektologis principer kan integreras i studiet av traditionella litauiska dialekter och nya varieteter. Artikeln fokuserar på data från uppgiften ”rita en karta” i Biržai-geolektens område. Perceptionsisoglossernas karaktär och täthet på de ritade kartorna av unga invånare i Biržai visar att vanliga medlemmar av språkgemenskapen har olika föreställningar om dialektalitet som särskiljande drag. De unga invånarnas ritade kartor visar ett konfliktfritt förhållande till omgivningens kod, vilket i sin tur pekar på optimistiska framtidsutsikter för Biržai-geolekten. NYCKELORD: perceptuell dialektologi, mental karta, språkligt hemland, litauiska dialekter, Biržai-geolekt. I denna artikel diskuteras möjligheterna att tillämpa perceptuell dialektologis principer i undersökningar av regional variation i litauiskan. Utgångspunkten är de teoretisk-metodologiska diskurserna inom perceptuell dialektologi och de analytiska diskurserna om regional variation (först och främst spridningen av geolingvistiskt tänkande). Sådan forskning är inget nytt i världen. Den moderna perceptuella dialektologins principer har redan tillämpats i USA, Storbritannien, Japan och vissa europeiska länder. Under det senaste decenniet har även antalet arbeten inom detta paradigm ökat i Litauen (jfr Aliūkaitė 2009; Aliūkaitė, Merkytė-Švarcienė 2012). 90 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis) I tidigare sociolingvistiskt inriktade arbeten av litauiska dialektologer förekom också konceptuella kopplingar till den perceptuella dialektologins utgångspunkter (se Grumadienė 1980: 91–93; Kačiūskienė 2003: 88–91; Kačiūškienė 2004: 103–108; Kačiūškienė 2005: 49–54; Kačiūskienė, Barvydytė 2006: 8–14; Tumėnas 2003: 238–242; Tumėnas, Račkauskas 2004: 222–224 m.fl.), men en av de viktigaste komponenterna i perceptuell forskning – uppgiften med den mentala kartan – har hittills inte tillämpats systematiskt. Syftet med denna artikel är således att demonstrera hur den perceptuella dialektologins utgångspunkter kan tillämpas vid studiet av traditionella litauiska dialekter och deras nyare former. Alla empiriska illustrationer av insikter som presenteras i artikeln bygger på material¹ från forskningsprojektet Bendrinės kalbos vieta mentaliniame lietuvių kalbos žemėlapyje. Under perioden 2014–2016 genomfördes en studie av geolingvistisk kompetens i flera etnografiska regioner i Litauen (se undersökningsorterna i figur 1), med hjälp av ett empiriskt forskningsinstrument utformat enligt den perceptuella dialektologins principer för att undersöka medvetna attityder som verbaliseras och visualiseras på mentala kartor. 1 FIG. Undersökningsorter för projektet Bendrinės kalbos vieta mentaliniame lietuvių kalbos žemėlapyje Vid utformningen av forskningsinstrumentet för projektet Bendrinės kalbos vieta mentaliniame lietuvių kalbos žemėlapyje följde man de allmänna principerna för utformning av dialektologiska och sociolingvistiska enkäter, det vill säga man strävade efter att klarlägga och dokumentera 1 Projektet Bendrinės kalbos vieta mentaliniame lietuvių kalbos žemėlapyje genomförs inom ramen för programmet för forskning om det litauiska standardspråkets, dialekternas och andra språkvarieteters funktion och förändring 2011–2020. Det finansieras av Litauens statliga språknämnd (projektledare doc. dr Daiva Aliūkaitė). Straipsniai / Articles 91 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ de undersöktas sociodemografiska uppgifter, vilka i senare forskningsskeden blir den grundläggande utgångspunkten för klassificering och systematisering av data; de undersökta skulle därför ange ålder, kön, ursprungsort och bostadsort. Mer än 2 000 ungdomar deltog i studien. Denna artikel behandlar inte hela projektets datamaterial; avsikten är endast att skapa ett diskursivt sammanhang för perceptuell dialektologi på ett illustrativt sätt. Därför diskuteras enbart den geolingvistiska kompetensen hos skolungdomar i en regional stad. Alla projektets data kommer att behandlas ingående i andra vetenskapliga publikationer inom projektets spridningsarbete. Geolingvistisk kompetens är kunskaper och förmågor att känna igen språklig variation och koppla den till vissa arealer – geografiska (dvs. territoriella variabler), sociala (dvs. sociala variabler) och kulturella (dvs. kulturella variabler/kulturella dimensioner). Forskningsobjektet i denna artikel är bedömningen, ur unga Biržųbors perspektiv, av talspråket i trakten kring Biržai, som hör till den panevėžiškiska underdialekten av östaukštaitiska, samt deras geolingvistiska kompetens. Det bör understrykas att modellen för att undersöka geolingvistisk kompetens i lokalsamhällen i Litauens regioner inte är någon mekanisk upprepning av den moderna perceptuella dialektologins angreppssätt. Man strävar konsekvent efter att följa den princip inom perceptuell dialektologi som skiljer detta paradigm från andra tekniker för att undersöka språkliga attityder: att undersöka såväl verbaliserade som visualiserade attityder hos språkbrukare. 1. REGIONAL VARIATION UR DEN PERCEPTUELLA DIALEKTOLOGINS PERSPEKTIV Som Chris Montgomery och Joan Beal, två framträdande företrädare för den moderna perceptuella dialektologin, träffande påpekar är perceptuell dialektologi ett talarorienterat paradigm (eng. speaker-focused paradigm) (Montgomery, Beal 2011: 121). Frågan om den vanliga språkgruppsmedlemmens geolingvistiska kompetens började ställas samtidigt som de första dialektatlaserna började utarbetas i Europa; jämför Georg Wenkers undersökningar i Tyskland och Jules Louis Gilliérons undersökningar i Frankrike (Mesthrie 2003: 44–75; Schrambke 2010: 87–106). Nederländska och japanska forskare var först med att föra in en kritisk bedömning av den vanliga språkgruppsmedlemmens språkliga omgivning i diskursen om analys av variation. 92 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis) 1.1. Nederländsk perceptuell dialektologi År 1886 betraktas som början för perceptuell dialektologi i Nederländerna, då Pieter Willems undersökningsenkät publicerades. En av frågorna gällde var, enligt vanliga språkgruppsmedlemmar, man talar på samma eller liknande sätt som på deras hemort (Goeman 1999: 138–139, Preston 2010: 89). Den första systematiska undersökningen av uppfattade dialektgränser (eng. perceptual dialect boundaries) genomfördes redan på 1900-talet, år 1939, under expeditioner för undersökning av nederländska dialekter (Montgomery, Beal 2011: 123). I en del av frågeformuläret (eng. Questionnaire #8) ställdes två frågor om dialektmedvetenhet. Den första (liksom i Willems frågeformulär från 1886) gällde den vanliga språkgruppsmedlemmens förmåga att urskilja uttryckssätten i den egna språkliga omgivningen – det vill säga var, enligt informanten, man talar på samma eller nästan samma sätt som på den ort där hen bor. Den andra gällde det motsatta, nämligen var man talar helt annorlunda än på informantens hemort. Dessutom ombads informanterna att nämna specifika lokala språkliga drag (Rensink 1999 (1955): 3). Nästa steg i undersökningen av nederländska dialekter togs 1944, då Antonius A. Weijnen, med utgångspunkt i det insamlade materialet från enkäten om nederländska dialekter, utvecklade den så kallade metoden med korta markeringar (nederl. pijltjesmethode) (Preston 1999a: xxvi–xxix): med markeringarna band forskaren samman orter som informanterna bedömde vara identiska med eller mycket lika den dialekt de själva talade. På så sätt fick man, med utgångspunkt i uppgifter om dialektmedvetenhet, fram föreställda dialektområden. I förlängningen av Weijnens arbete utarbetade W. G. Rensink 1955 en sammanfattande subjektiv karta över nederländska dialekter. Vid utarbetandet av den utgick man dock endast från svaren på den första frågan – om dialekternas likhet (Gooskens, van Bezooijen, Nerbonne 2013: 569). Det bör framhållas att Rensink ansåg att den subjektiva kartan skulle betraktas som preliminär (Heeringa 2004: 12). Här uttrycks tydligt insikten att subjektiva kartor återspeglar föränderliga föreställningar om dialektal variation. Såväl subjektiva som objektiva kartor visar alltså endast situationen under en viss tidsperiod: i det första fallet återspeglas föreställningar, i det andra fördelningen av dialektdrag. 1.2. Japansk perceptiv dialektologi Dialektperceptionen uppmärksammades redan i de första japanska dialektologiska arbetena, som publicerades 1927 (se Montgomery, Beal 2011: 124). I det grundläggande verket Japansk dialektologi (1954; ja. Nihon hōgengaku) lade den japanska dialektologins klassiker Misao Tôjô fram ståndpunkten att man vid fastställandet av Straipsniai / Articles 93 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ dialektregioner måste ta hänsyn till hur vanliga människor uppfattar dem. De undersöktas perceptioner framhäver just de språkliga drag som hjälper till att skilja dialekter från varandra (citerat efter Sibata 1999: 39). Det bör noteras att den traditionella perceptiva dialektologins principer i Japan skilde sig från dem i Nederländerna: de senare betonade dialekternas likheter, medan japanska forskare bad de undersökta att klassificera dialekterna efter graden av skillnader mellan dem. För att fastställa dialektmedvetenheten bad japanska lingvister deltagarna att bedöma byarnas talvarianter som: 1) inte olika; 2) något olika; 3) avsevärt olika; 4) nästan obegripliga (Sibata 1999: 40). Deltagarna fick också tre kompletterande frågor för att ta reda på: om det finns någon plats i närheten som är välkänd för en märklig talvariant; om deltagarna, när de hör någon tala, kan identifiera från vilken ort talaren kommer; och om de som barn tyckte att talvarianten i grannbyn var märklig (Sibata 1999: 60). Frågornas logik, det vill säga att de fokuserade på skillnader snarare än likheter, innebar att pilmetoden inte kunde användas i Japan. De japanska forskarna markerade dock även uppgifterna om dialektmedvetenhet på kartor – de använde tekniken för att markera perceptuella gränser (jfr Mase 1999 (1964): 72–97). Den olika logiken bakom enkätfrågorna – att identifiera likheter eller skillnader mellan varianter – blev avgörande för de subjektiva kartornas (o)exakthet och deras (bristande) överensstämmelse med de objektiva kartorna: Nederländernas subjektiva kartor, som utarbetats enligt pilprincipen, korrelerade mycket starkare med de objektiva kartorna än de japanska. 1.3. Modern perceptuell dialektologi: angreppssätt och instrument De traditionella perceptuella dialektologiska ståndpunkter som hade utvecklats i Nederländerna och Japan och som befäste den vanliga språkcommunitymedlemmens perspektiv i klassificeringen av regionala varieteter vidareutvecklades i slutet av 1900-talet. Här bör framför allt nämnas företrädare för japansk dialektologi och sociolingvistik, till exempel Kikuo Nomoto (1999 (1963): 63–69), som utformade principer för att kombinera språkliga isoglosser med isoglosser för uppfattningen av skillnader (eller likheter) (eng. perceptual isoglosses2), eller Fumio Inoue (1999 (1995): 147–159), som vidareutvecklade begreppet dialektbild (eng. dialect image), med flera. 2 Dėl termino žr. Preston 1999b: 161. 94 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis) Den moderna perceptuella dialektologin förknippas emellertid framför allt med Dennis R. Prestons perceptuella undersökningsmodell med fem komponenter (Preston 1989a; 1999a: xxiii–xl; 1999b: 359–373; 2002: 57–104), vilken enligt Katie Wales (2006: 57–66) ledde till att D. R. Preston utsågs till den mest framstående företrädaren för denna inriktning. Som nämnts omfattar D. R. Prestons perceptuella undersökningsmodell fem komponenter – uppgifter: 1) en uppgift där man ritar en karta över varieteter (eng. draw-a-map); 2) en uppgift där dialektvarieteters korrekthet och attraktionskraft bedöms (eng. “correct” and “pleasant”); 3) en uppgift där skillnadsgraden mellan dialektvarieteter fastställs (eng. degree of difference); 4) en uppgift där dialekter identifieras (eng. dialect identification); 5) en uppgift för konceptuell bedömning (Preston 1999a: xxxiv–xxxv). En karta över språkvarieteter ritad av deltagaren. I den första uppgiften får deltagarna en karta över ett område där de ska markera och avgränsa varieteter (dialekter). Uppgiftskartan kan vara tom eller innehålla någon form av orienteringspunkter (geografiska, administrativa etc.) (se utförligt Preston 1988: 379–392; 1999a: xxxiv–xxxv; Aliūkaitė 2009: 167–169). Som Preston framhåller är den karta som deltagaren ritar ur kognitiv synvinkel (dvs. med olika gränser mellan varieteter och liknande) verklig (eng. cognitively real) (Preston 2013: 169). Även om den alltså är inexakt återspeglar den språkbrukarens aktiva förhållande till variationen. Huruvida variationen uppfattas eller inte kan påverka en medlem av språkcommunityns språkliga beteende. Med utgångspunkt i informationen i sådana ritade kartor kan man därför bedöma den objektiva variationen och förutsäga regionala varieteters förändring och utveckling. Bedömning av dialektvarieteters korrekthet och attraktionskraft. När en undersökning av dialektvarieteters korrekthet och attraktionskraft genomförs får deltagarna i uppgift att rangordna och bedöma varieteterna efter korrekthet och attraktionskraft (Preston 1999a: xxxiv–xxxv). En sådan klassificering och de attityder till varieteterna som kommer till uttryck hos vanliga språkcommunitymedlemmar implicerar information om språktryggheten eller språkosäkerheten i de undersökta gemenskaperna, det så kallade dialektmindervärdeskomplexet (eng. dialet inferiority complex3. Vanligtvis får deltagarna fylla i skalor för bedömning med semantisk differential (se vidare Preston 2013: 170). Det bör påpekas att denna uppgift konceptuellt hänger samman med de begrepp som Howard Giles, Richard Y. Bourhis med flera utvecklade i diskursen om språkliga attityder (som sociolingvistiskt paradigm) vid den tiden – hypotesen om ett inneboende värde [hos ljud och varieteter] (eng. inherent value hypothesis) och hypotesen om påtvingade normer (eng. imposed norm hypothesis) (Giles, Bourhis, Trudgill, Lewis 1974: 405–406). Enligt upphovsmännen till hypotesen om inneboende värde låter vissa språkvarieteter behagliga, de är mer attraktiva och får därför högre prestige. Och enligt hypotesen om påtvingade 3 Dėl šio Takesi Sibato koncepto žr. Inoue 1999: 148. Straipsniai / Articles 95 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ Enligt normhypotesen är det kulturella normer som ger varianterna prestigevärde – exempelvis kan standardvariantens (i Litauen det allmänna språket) prestige bero på dess status som officiellt språk och så vidare. Fastställande av dialektala varianturskillnader. När deltagarna i en perceptionsstudie utför uppgiften att fastställa varianturskillnader (an. degree of difference) (Preston 1999a: xxxiv–xxxv) klassificerar de varianterna efter hur olika de är genom att jämföra dem med språkvarianten i den egna regionen. Det bör noteras att denna uppgift motsvarar en modell för dialektmedvetenhet som utvecklats av japaner. Igenkänning av dialekter. I uppgiften att känna igen dialekter (an. dialect identification) (Preston 1999a: xxxiv– xxxv) lyssnar deltagarna på textstimuli, identifierar den hörda varianten och kopplar den till något område. Konceptuell bedömning. I uppgiften med konceptuell bedömning samlas kvalitativa data (eng. qualitative data) in – deltagarna ombeds uttrycka sina åsikter om de genomförda uppgifterna eller språkvarianter i allmänhet och så vidare (Preston 1999a: xxxiv–xxxv). Som framgår är Prestons forskningsmetod med fem komponenter i grunden tudelad: den omfattar både nivåerna för verbaliserade och visualiserade attityder. Det bör nämnas att en av de viktigaste delarna av undersökningen – uppgiften med den ritade, eller med andra ord mentala, kartan – metodologiskt hänger samman med kulturgeografins paradigm (Montgomery, Beal 2011: 128–129). Å andra sidan förbinder de perceptuella isoglosser som deltagarna ritar på mentala kartor Prestons kartläggning med traditionell perceptuell dialektologis perspektiv – den nederländska metoden med korta pilar och den japanska tekniken för att markera perceptionsgränser. Med tiden har den moderna perceptuella dialektologins angreppssätt utvecklats; den femkomponentsbaserade modellen för perceptionsstudier blev endast en första prototyp, som fortlöpande kompletteras med det ena eller andra perspektivet på bedömning av variation. Trots vissa skillnader och varierande angreppssätt förblir såväl traditionell som modern perceptuell dialektologi, som med den naiva undersökarens blick identifierar språklig variation och landskap, deskriptiv och flerdimensionell. Detta paradigms deskriptiva karaktär är kritisk och reflexiv. Till skillnad från dagens forskares dialektologi är perceptuell dialektologi deskriptiv på ett konceptuellt plan, det vill säga den identifierar inte vilken variation som finns, utan hur den ter sig för den naiva språkbrukaren och bedömaren. 96 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis) 2. VARIANTERNAS UTBREDNINGSOMRÅDEN PÅ MENTALA KARTOR 2.1. Det litauiska frågeformuläret För att samla in projektdata utarbetades en anonym enkät om medvetna attityder. I undersökningsenkäten får projektdeltagarna en tvådelad uppgift där de ska rita på en karta (se fig. 2). Del 1 Del 2 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ Det bör noteras att kartan som modell för en öppen fråga är en universell teknik. I projektets Bendrinės kalbos vieta mentaliniame lietuvių kalbos žemėlapyje-enkät ingår öppna frågor om vilka associationer människor som talar dialekt respektive standardspråk väcker, se fig. 3. FIG. 3. Uppgifter om associationer till personer som talar dialekt respektive standardspråk Konstruktionen av sociolingvistiska porträtt av dessa talare (utifrån associationer) har en konceptuell koppling till uppgiften med den mentala kartan: systemet av talarkarakteristika (sociolingvistiska porträtt) kan i stegen för analys och tolkning av undersökningsdata jämföras med kommentarerna till den mentala kartan, det vill säga emotionella eller intellektuella värderingar av utbredningsområden. En holistisk bild av variationen och de talare som representerar den (prototyper för vissa talare) gör det möjligt att urskilja och sammanfatta kulturella modeller för språkvarianter (jfr Berthele 2010: 265–290). Kaip yra pažymėjęs Willis Diercksas (Diercks 2002: 52—53), dialekto kompetencija (an. dialect competence) apima ne tik gebėjimus skirti, atpažinti kalbinius skirtumus, bet ir įvairius stereotipus apie vietą ar vietovę. Todėl, norint kurti kiek įmanoma tikslesnį diskursą apie paprastųjų kalbos bendruomenės narių mentalinius žemėlapius ar suvokimo izoglosių sistemas, prasminga inventorizuoti ir tas kalbines ypatybes, kurios (kartu su nelingvistiniais kintamaisiais) tampa geolingvistinių arealų skyrimo pagrindu. Tokių „skiriamųjų“ ypatybių fiksavimas yra vertingas regioninių variantų kaitos ir raidos požiūriu. Dessa data kan vara användbara även ur ett jämförande dialektologiskt perspektiv – till exempel i fråga om i vilken utsträckning och på vilket sätt de skillnader som en vanlig medlem av språkgemenskapen noterar motsvarar systemet av relevanta dialektdrag, vilket ligger till grund för den egentliga dialektklassificeringen. Detta perspektiv kan också vara meningsfullt när man förklarar variantkonvergens. Ett ytterligare avsnitt i projektets Bendrinės kalbos vieta mentaliniame lietuvių kalbos žemėlapyje-enkät är således en uppgift om särskiljande drag, se fig. 4. 98 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis) FIGUR 4. Uppgift om särskiljande egenskaper Även om denna uppgift i huvudsak upprepar uppgiften med den ritade kartan, bör det noteras att skillnader och/eller överensstämmelser mellan kartografiska och verbala klassificeringar kan återspegla en konfrontation mellan vissa kunskapssystem, det vill säga erfarenhet och inlärda kunskaper (främst skolkunskaper). Uppgiftens data gör det möjligt att jämföra forskarens perspektiv med den vanliga språkgemenskapsmedlemmens taxonomi över regional variation. Det råder inget tvivel om att attitydsystemet, tätheten hos perceptionsisoglosserna och den mentala kartans (o)exakthet kan bero på den vanliga språkgemenskapsmedlemmens kunskaper om den dialektala koden och dennes egna produktiva förmågor. Därför ingår frågor om dialektkompetens och användningsaktivitet i enkätens inledande del (se figur 5). FIGUR 5. Frågor om aktivitet i användningen av den dialektala koden Det bör noteras att den halvöppna frågan (Talar du dialekt? □ Ja (ange var _____, med vem___)) bygger på domänteorins argument (Fishman 1972; Hagen 1989). Informationen från frågan är således relevant både för tolkningen av data om mentala kartor och för bedömning och prognostisering av dialektal variation i allmänhet. 2.2. Prototypiska områden av regional variation: fallet Biržai Som framgår av figur 1 är Biržai en av undersökningsorterna inom perceptiv dialektologi. Ur ett geolingvistiskt perspektiv är Biržai centrum för en framväxande geolect av östaukštaitiska panevėžiškiai, en av de mest livskraftiga traditionella dialekterna, vilket de senaste årens nya systematiska undersökningar har visat (se Aliūkaitė, Bakšienė, Jaroslavienė m.fl. 2014: 188–191) (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014b: 261). Straipsniai / Articles 99 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ I undersökningen i en regional stad i norra Litauen deltog 196 ungdomar. Andra- och fjärdeårselever i åldrarna 14–19 år från Biržais gymnasieskolor ”Aušra” och ”Saulė” (se figur 8 för deltagarnas karakteristik) ritade 384 kartor: 194 som visade deras föreställningar om de dialektala koderna och 190 som visade tendenserna i lokaliseringen av standardspråket; se tabellen. TABELL. Karakteristik av de unga Biržai-deltagarna Totalt antal deltagare Totalt antal kvinnor Totalt antal män Kan dialekten Kan inte dialekten Talar dialekt Talar inte dialekt Tk-frekvens 196 121 74 180 14 161 12 100,00% 61,73% 37,76% 91,84% 7,14% 82,14% 6,12% 5,3 Först bör det sägas att de 194 ritade kartorna från de unga Biržai-deltagarna (två deltagare hoppade över uppgiften med den ritade kartan i enkäten) inte skiljer sig från de typiska kartor som erhålls i perceptivdialektologiska studier. De ritade kartorna hos vissa deltagare är eklektiska, medan perceptionsisoglosserna i andras kartor segmenterar hela Litauen. På vissa kartor markeras endast områden där dialekt talas, utan några kommentarer; på andra kompletteras markeringarna och preciseras med benämningar på varianter eller sporadiska värderingar av de markerade varianterna. På ytterligare andras kartor är kommentarerna sammanhängande och beskriver alla avgränsade områden där dialekt talas och de dialekter som skiljs åt av perceptionsisoglosser. De unga Biržai-deltagarnas mentala kartor kan delas in i sex grupper utifrån perceptionsisoglossernas karaktär och täthet (se figur 6). FIGUR 6. Typer av mentala kartor hos unga Biržai-deltagare 100 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis) Birž_1(2)_V02 Birž_1(4)_M06 Birž_1(4)_M20 Birž_1(4)_M10 Birž_2(2)_V13 Birž_1(4)_V19 FIGUR 7. Förhållandet mellan unga biržietis uppfattningsisoglosser och dialektklassificeringen (exempel) Även om de unga biržietis, som de själva uppger (se tabelluppgifterna), är aktiva dialektanvändare, känner de endast delvis till den binära dialektklassificeringen (aukštaitiska och žemaitiska) (se detta och andra exempel i figur 7). Endast 8,76 procent av de unga biržietis markerar aukštaitiska och žemaitiska på den skissade kartan. Något fler av de undersökta markerar isoglosser som delar in dialekterna i fyra grupper (aukštaitiska, dzūkiska, suvalkiska och žemaitiska) på den skissade kartan (kriterier för isoglossernas precision fastställs ännu inte). En del av de undersökta (11,86 procent) modellerar mellanliggande varianter av dialektklassificeringen – till aukštaitiska och žemaitiska lägger de till suvalkiska eller Straipsniai / Articles 101 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ dzūker (se fig. 7). Det råder ingen tvekan om att detta återspeglar de undersökta elevernas kunskaper om Litauens etnografiska indelning (se även Aliūkaitė 2013). Som nämnts korrelerar den sista uppgiften i enkäten – att namnge kända dialekter – också med uppgiften att rita en mental karta. Därmed uppstår en möjlighet att jämföra den ritade kartan med de dialekter som den undersökta personen känner till. När de räknade upp dialekterna nämnde 20,4 procent av de undersökta aukštaitiska och žemaitiska dialekter. Nästan hälften av alla undersökta, det vill säga 45,4 procent, angav den fyrdelade dialektklassificeringen – aukštaitiska, dzūkiska, suvalkiska och žemaitiska. Birž_1(4)_V03 Birž_1(4)_V01 Birž_1(4)_M30 Birž_1(2)_M03 Birž_2(2)_V11 Birž_2(4)_V18 FIG. 8. Markerade zoner på unga Biržai-bornas mentala kartor 102 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis) Birž_1(2)_M11 Birž_1(4)_M04 Birž_2(2)_M06 Birž_2(2)_V12 Birž_2(4)_M23 Birž_2(4)_M24 FIG. 9. Mentala dialektkartor utan språklig hembygdszon Avvikelsen mellan visualiserad kunskap och verbaliserad kunskap visar att konceptualiseringen av regional variation bland vanliga medlemmar i språkgemenskapen integrerar både officiella och inofficiella kunskapssystem – till exempel information om dialekter och etnografiska regioner som förmedlas under lektioner och genom olika utbildningsprojekt i den offentliga diskursen (till exempel projekten Dialektens eller Regionernas år), och kollektiv, icke verifierbar kunskap vars viktigaste spridningskanal är vardagsdiskurs i vid bemärkelse eller metalingvistiska diskurser bland vanliga medlemmar i språkgemenskapen. Straipsniai / Articles 103 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ Just sådana överlagrade system av flera kunskaper (och även felaktiga föreställningar) leder till en inkonsekvent konceptualisering av variationen. I en del av de ritade kartorna återspeglas endast identifieringen av enskilda platser som dialektområden, det vill säga att informanterna på den ritade kartan markerar endast specifika zoner som platser där man talar dialekt, medan deras inställning till de språkliga koderna på andra platser inte anges (se fig. 8). När informanterna skiljer mellan områden med dialektala och icke-dialektala koder på de ritade kartorna kan två huvudsakliga tendenser urskiljas i identifieringen av sådana dialektområden: 1) informanterna markerar endast området för sitt språkliga hemland (om termen, se Diercks 2002: 51–52), 2) informanterna urskiljer vissa – skulle man kunna säga prototypiska – områden med dialektala koder på den ritade kartan (se fig. 8). Endast 7,22 procent av informanterna markerar sitt språkliga hemland på den ritade kartan (se kartorna Birž_1(4)_V03, Birž_1(4)_V01 i fig. 8). Mentala kartor där det språkliga hemlandet visuellt eller verbalt identifieras som ett område där man talar dialekt visar informanternas objektiva förhållande till repertoarerna av språkliga koder i den miljö där de bor. Ett konfliktfyllt förhållande (eller åtminstone förutsättningarna för ett sådant) till den språkliga miljöns kod skulle framträda på den mentala kartan genom att det språkliga hemlandet avgränsades från dialektalt språkbruk, men man tenderar inte att utesluta Biržaiområdet från kartan över dialektala koder. Endast 3,09 procent av de ritade kartorna placerar inte Biržaiområdet bland områdena med dialektala koder (exempel finns i fig. 9). Hela 69,59 procent av informanterna markerade sitt språkliga hemlands område bland områdena med dialektala koder (se till exempel kartorna Birž_1(4)_M30, Birž_1(2)_M03, Birž_2(2)_V11, Birž_2(4)_V18 i fig. 8). Biržais geolectala område har inte uteslutits ens från sådana ritade kartor där informanterna endast skiljde mellan höglands- och låglandsdialekter (se exemplen på ritade kartor i fig. 7). Följaktligen visar de ritade kartorna ett konfliktfritt förhållande till den omgivande koden, vilket i sin tur pekar på optimistiska framtidsutsikter för Biržais geolect. Ändå visar de unga Biržai-bornas svar på enkätens öppna fråga om vilka associationer de har till en person som talar dialekt att konceptualiseringen av regional variation är mångskiktad och inkonsekvent. De unga Biržai-borna själva uppger att de är företrädare för en dialektal kod – hela 82,14% av informanterna sade att de talar dialekt (se även fig. 8) och markerade Biržaiområdet som ett område med en dialektal kod på den ritade kartan, men när de räknade upp associationer till en person som talar dialekt tog de inte avstånd från att skilja sig från den typiska företrädaren för en dialektal kod. I 30,61 procent av informanternas svar framträdde variabler som i vid bemärkelse står i opposition till varandra, till exempel en gammal (äldre) person; en person från landsbygden; en person med lägre utbildningsnivå och 104 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis) och liknande4, det vill säga att den sociolingvistiska porträtteringen av en person som talar dialekt skiljs från porträttet av själva informanterna: unga, stadsboende och utbildade personer. Å andra sidan innehåller strukturen i det sociolingvistiska porträttet fler positiva än negativa konnotationskomponenter (t.ex.: Birž_1 (2) V08: med en enkel människa, som man blir glad av att prata med; Birž_1 (2) V13: med en person som känner ansvar för sin region; Birž_1 (4) M08: med människor som värnar om sin dialekt; Birž_1 (4) V06: en person som förskönar språket eller värnar om dess historia; Birž_1 (4) V13: med hembygden; Birž_1 (4) V20: en enklare och snabbare kommunikation med vänner och andra; Birž_2 (2) M14: en person som talar dialekt uttrycker sig mer). Det bör noteras att informanterna, även när de förknippar en person som talar dialekt med landsbygden eller en äldre talare, anger dessa egenskaper som objektiva, inte värderande, kännetecken för det sociolingvistiska porträttet av en person som talar dialekt, t.ex.: Birž_1 (2) V06: en person som talar dialekt förknippas med en gammal person som har behållit och bevarat sin dialekt; Birž_2 (4) M16: med en person som bor på landsbygden, men det är inget dåligt; Birž_2 (4) M41: ibland med en bonde, men bara ibland. Bland informanternas öppna svar om associationer till människor som talar dialekt finns särskilt reflekterande svar, t.ex.: Birž_2 (4) M41: ibland med en bonde, men bara ibland; Birž_2 (4) M16: med en person som bor på landsbygden, men det är inget dåligt. Sådana eftertänksamma svar visar att informanten är engagerad och ansvarstagande. Det kan antas att den inkonsekventa konceptualiseringen av regional variation (till exempel jag talar dialekt, min språkliga hembygd ligger i ett område med dialektkoder, men min prototyp av en person som talar dialekt är en gammal (äldre) person från landsbygden) är en tydlig och stark hänvisning till dialektkodernas flerskiktade karaktär. Liksom inom objektiv dialektologi kan den horisontella variationen delas in efter spridningen och intensiteten hos relevanta och andra drag (jfr Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014b: 260–262). Som synes är samma princip också typisk för vanliga medlemmar av språkgemenskapen, men naturligtvis skapas i detta fall inga tydliga klassifikationsscheman utifrån en enda grund. Det är just utifrån sådana eklektiska kartor och blandade attityder som den vanliga bedömarens erfarenhet av flerskiktad variation kan rekonstrueras. För rekonstruktionen av uppfattningen om variation är de tecknade kartor av unga Biržai-bor särskilt betydelsefulla där enskilda dialektområden inte bara identifieras utan också värderas, det vill säga där informanterna på den tecknade kartan inte bara markerar 4En person som talar dialekt konceptualiseras specifikt av informanten Birž_1 (2) M07: [en person som talar dialekt är] – det beror på vilken dialekt personen talar. Aukštaitiska och žemaitiska förknippas med landsbygden. Informanten skiljer på kartan mellan aukštaitiska, žemaitiska, dzūkiska och suvalkiska dialekter och räknar också upp dessa dialekter i den sista uppgiften i undersökningsenkäten. Utifrån ett sådant svar kan man anta att dialekterna uppfattas enligt ett hierarkiskt system. Straipsniai / Articles 105 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ specifika områden som platser där dialekt talas, utan också uttrycker en värdering av det markerade språkområdet (se fig. 10). Birž_1(4)_V08 Birž_1(4)_V11 Birž_1(2)_M11 Birž_1(2)_V12 Birž_1(4)_M17 Birž_2(2)_M15 FIG. 10. Värderade områden på mentala kartor I kommentarerna från de unga Biržai-borna framträder flera tendenser: för det första tenderar dialektkoder att konceptualiseras som attraktiva, men mer felaktiga än korrekta. För det andra differentieras den horisontella variationen inbördes – vissa dialektområden har attraktiva (och mer sällan korrekta) koder, andra har oattraktiva koder. 106 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis) Det bör noteras att konfrontationen mellan bedömningar av korrekthet och attraktivitet är ett vanligt fenomen i de mentala strukturerna för dialektala koder inom perceptuell dialektologi (till exempel Preston 1989b: 85–111; L’Eplattenier-Saugy 2002: 351–365 m.fl.). Tendensen i konceptualiseringen hänger samman med traditionella kollektiva stereotyper, ideologin om standardspråket och den objektiva språkliga miljön. Av de unga biržai-bornas tecknade kartor framträder koden för det språkliga hemlandskapet: den konceptualiseras som vacker och attraktiv, men felaktig (se exempel på fragment av tecknade kartor (se fig. 11). Birž_1(2)_V04 Birž_1(2)_V03 Birž_1(2)_V07 Birž_1(2)_V11 Birž_2(4)_M26 Birž_1(4)_M12 FIG. 11. Föreställningen om det språkliga hemlandskapet Det råder inget tvivel om att attraktivitetselementet i föreställningen om en dialektal kod korrelerar med informanternas språkliga identifikation. Biržai-koden (informanterna benämner den så här: Birž_1 (2) M06: Biržiečių kalba; Birž_1 (2) V04: aukštaičių biržiečių; Birž_1 (2) V09: biržietiška tarmė; Birž_1 (4) M30: biržietiškai; Birž_2 (2) M21: Biržų krašto tarmė m.fl.) är den egna koden och värderas därför positivt. Denna insikt kan illustreras med informanternas egna kommentarer, t.ex.: Birž_1(4)_M15: graži, nes tai mano gimtoji tarmė; Birž_2(2)_M15: pati gražiausia tarmė. Här bör Renée van Bezooijens insikter nämnas; de förklarar sådana tendenser i värderingen av varieteter och har sammanfattats i hypoteserna om begriplighet och igenkänning (se van Bezooijen 2002: 15). Det är sannolikt att korrekthetselementet i föreställningen om en dialektal kod (inte enbart det språkliga hemlandskapet) korrelerar med standardspråksfaktorn och kan förklaras på två sätt. För det första ställs dialektala koder i allmänhet i opposition till standardspråket: standardspråket konceptualiseras som en korrekt kod, medan den dialektala koden (utan att ens holistiskt skilja mellan zoner) betraktas som felaktig (se kartan Birž_1(4)_M23 i fig. 12). För det andra utgör standardspråket (närmare bestämt den bild av standardspråket som en vanlig medlem av språkgemenskapen har (om den så kallade kvasistandarden, se Long 1996: 118–135)) referenspunkten när informanten rangordnar dialektala koder (se kartan Birž_2(4)_M56 i fig. 12). Straipsniai / Articles 107 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ Čia prisimintina R. van Bezooijen (2002: 15) vadinamoji panašumo hipotezė, teigianti, kad panašesni į bendrinę kalbą variantai gali sulaukti palankesnio paprastųjų kalbos bendruomenės narių vertinimo. Reikia paminėti, kad ši autorė taip samprotavo apibendrindama estetinio variantų vertinimo polinkius, bet visai tikėtina, kad bendrinės kalbos, kaip taisyklingo kodo prototipo, vaizdinys svarbus (gal net svarbesnis) tarminių kodų taisyklingumo įverčiams. Birž_1(4)_M23 Birž_2(4)_M56 FIG. 12. Faktorn standardspråk i kommentarerna till mentala kartor Å andra sidan kan inte heller faktorn språklig hembygd elimineras. Ur estetisk synvinkel bedöms Biržai-geolecten mycket positivt, så det är troligt att den egna koden för vissa informanter blir en referenspunkt när andra varianter differentieras med avseende på attraktivitet. En mental kartkommentar av en informant är mycket informativ – Birž_2(4)_M07: varje dialekt är vacker på sitt sätt, men en person från en annan region kommer att säga att den egna dialekten är vacker och den andras ful. Min dialekt är vacker för mig, eftersom jag använder den. Man måste dock erkänna att en positiv estetisk bedömning av den språkliga hembygdens kod bara är en tendens, inte en regel. Det finns också andra föreställningar (Birž_2(4)_M01, se fig. 13). Birž_2(4)_M01 Fig. 13. Negativ föreställning om den språkliga hembygden 108 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis) Det är uppenbart att föreställningen om dialektalitet (i allmänhet) i de unga biržai-bornas medvetande är ambivalent: tillåten: oacceptabel dialektalitet. En sådan differentiering hänger samman både med varianternas objektiva egenskaper, stereotyper och faktorn kommunikativ framgång (se de tecknade kartorna Birž_1(2)_V09, Birž_2(2)_V01 i fig. 14). Birž_1(2)_V09 Birž_2(2)_V01 Birž_2(2)_M11 Birž_2(4)_V09 FIG. 14. Ambivalensen i föreställningen om dialektalitet Som forskningsdata visar är prototyperna för attraktiva ljud mer högstländska för vissa unga biržai-bor, för andra mer samogitiska, suvalkiska eller dylika (jfr de tecknade kartorna Birž_1(2)_V09, Birž_2(2)_M11, Birž_2(4)_V09, Birž_2(2)_V01 i fig. 14). Här kan R. van Bezooijens hypotes om ljudens spridning tillämpas; den hävdar att vissa ljud uppfattas som vackrare än andra (van Bezooijen 2002: 14). Av de unga biržai-bornas tecknade kartor, där dialektala talzoner ställs mot icke-dialektala talzoner, framträder flera typer av sådan kontrastering: 1) zonerna för dialektala koder förs närmare (i motsats till förs längre bort från) den språkliga hembygdens område (Birž_1(2)_M06, Birž_1(2)_V06, se fig. 18); 2) de hetaste punkterna och områdena för dialektala koder identifieras, sett med den vanliga bedömarens ögon, över hela Litauens yta (Birž_1(2)_V14, Birž_1(4)_M12, se fig. 18); 3) centrala Litauens område urskiljs bland dialektzonerna, och dessutom förs zonerna för dialektala koder längre bort Straipsniai / Articles 109 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ från storstäderna eller så utesluts storstäderna från dialektområdena (Birž_2(4)_M41, Birž_2(4)_M55, se fig. 15). Birž_1(2)_M06 Birž_1(2)_V06 Birž_1(2)_V14 Birž_1(4)_M12 Birž_2(4)_M41 Birž_2(4)_M55 FIG. 15. Prototypiska dialektkodzoner De närmaste regionala centra, Panevėžys, Utena och Šiauliai, hamnar mellan de prototypiska dialektområdena. Endast 15,46 procent av informanterna förknippar dialektalt tal med hela Litauen på de ritade kartorna (se fig. 16). Man skulle kunna hävda att denna bild är den mest exakta – repertoarerna av språkliga resurser skiktas över hela det horisontella språkliga kontinuumet, och informanterna har alltså rätt när de markerar att man talar dialekt i hela Litauen. 110 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptiv dialektologi: verktyg och forskningsinriktningar: variantområden på mentala kartor (fallet Biržai) Birž_2(4)_M19 Birž_2(4)_M51 Birž_2(2)_V03 Birž_1(4)_V17 FIGUR 16. ”Objektiva” mentala kartor Det är naturligtvis forskarnas synsätt som avgör hur dialektaliteten differentieras: från koder med tydliga, särskiljande drag till koder som kännetecknas av dialektalitet endast genom tertiära drag (jfr Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014a: 46–47). I sådana tecknade kartor visualiserar informanterna den starkt generaliserade uppfattningen att dialektalt eller dialektpräglat tal kan förväntas i hela Litauen. Sådana kartor preciseras genom informanternas svar på en öppen fråga om taldrag som hjälper till att känna igen en person som talar dialekt. Det är alltså uttal eller bortfall av ändelser, betoning och ovanliga ord som ger informanterna intrycket av dialektalitet i talet. När informanterna tillhandahåller en generaliserad tecknad karta deklarerar de således att de förväntar sig språkliga skillnader i hela Litauen. Mer än 63 procent av de unga invånarna i Biržai uppger att de känner igen dialektalt tal på uttal eller bortfall av ändelser, t.ex.: Birž_1 (2) M09: ibland faller ändelserna bort, Birž_1 (4) M11: ett annorlunda uttal av ordändelser, Birž_1 (4) V02: krökta ändelser, Birž_2 (4) V06: T.ex.: i Biržai-dialekten saknas ändelserna, de kapas: sveikas – sveiks, aš einu – aš ein osv. Även annorlunda betoning (t.ex.: Birž_2 (4) M29: orden betonas annorlunda, Birž_2 (4) M38: betonar på ett annat ställe), ovanliga ord (t.ex.: Birž_2 (4) M15: saker som har ett annat namn, Birž_2 (4) V07: otydliga / ohörda ord och ord som uttalas lustigt) blir också objektiva indikatorer på dialektalt tal för mer än 30 procent av de unga invånarna i Biržai. Straipsniai / Articles 111 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ Som framgår projicerar de undersökta dragen hos dialektalt tal utifrån perspektivet från sin språkliga hembygd. Förkortning av ändelser och tillbakadragning av betoningen är objektiva kännetecken för Biržų-geolekten. Ett sådant register över dialektala särskiljande drag, filtrerat genom den personliga språkliga erfarenhetens prisma, är viktigt av flera skäl: för det första öppnar det inom dialektologins diskurs för möjligheten att jämföra särskiljande drag ur forskarens perspektiv med särskiljande drag ur talarens perspektiv; för det andra är en sådan konsekvens i kännetecknen en tydlig hänvisning till de mest livskraftiga dragen på orten. 2.3. Sammanfattning: den möjliga nyttan av perceptuell dialektologi i studier av variation i Litauen De handritade kartorna av unga människor från Biržai blottlägger föreställningar om variation som sannolikt kan påverka (eller påverkar) vanliga medlemmars av språkgemenskapen språkliga preferenser och språkliga beteende i allmänhet. Sådana projektioner om språkliga preferenser kan formuleras med utgångspunkt i uppgifter från handritade kartor om identifieringen av den språkliga hembygden som dialektzon: det är sannolikt att det finns ett direkt samband mellan dialektkodens vitalitet i den språkliga hembygden och hur tydligt den språkliga hembygden markeras på den mentala kartan. Det säger sig självt att detta samband i samtliga fall måste prövas med metoder för direkt observation. Med utgångspunkt i de zoner för (o)attraktiva dialektkoder som identifierats på de undersöktas handritade kartor går det att projicera riktningar för horisontell konvergens. Om attityddimensionen elimineras blir den prognostiska dialektologin ensidig. Ur denna aspekt är alltså den konceptuella deskriptiviteten inom perceptuell dialektologi värdefull för forskarnas dialektologi, vars deskriptivitet är mer inventerande och klassificerande. På så sätt fördjupar (eller kan fördjupa) den vanliga medlemmens av språkgemenskapen perspektiv diskursen om variationens förändring och utveckling. Perceptionsisoglossernas karaktär och täthet på de handritade kartorna av unga människor från Biržai visar att vanliga medlemmar av språkgemenskapen har olika föreställningar om dialektalitet – förstådd som särskiljande drag. Det är sannolikt att den föreställning om dialektalitet som man har är lika viktig både för de undersökta vars handritade kartor identifierar separata områden för dialektkoder och för dem vars handritade kartor över dialektkoder omfattar hela Litauens territorium. För att försöka besvara frågan om varför så olika mentala kartor uppstår i detta fall bör man tala om skillnader i hur strängt de undersökta bedömer förhållandet mellan dialektkoder och standardspråket utifrån objektiva skillnader. 112 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis) SLUTSATSER Mentala kartor är i högre grad förknippade med informanternas omedvetna attityder. De kartor där den språkliga hembygden visuellt och/eller verbalt identifieras som en zon för dialektalt tal visar dock informanternas objektiva förhållande till repertoarerna av språkliga koder i deras livsmiljö. För några år sedan avgränsade forskare, med utgångspunkt i objektivt språkligt material, Biržai-geolekten inom området för östaukštaitiska panevėžiškiai. Dess faktiska, inte inbillade, existens bekräftas av de senaste studierna av unga Biržai-bor: informanternas förhållande – jag erkänner vs. erkänner inte att dialektkoden finns i den närmaste språkliga miljön – är värdefullt för att förutsäga dialektkodernas spridning och deras livskraftstendenser. De tecknade kartorna visar ett konfliktfritt förhållande till omgivningens kod, vilket i sin tur pekar mot optimistiska framtidsutsikter för Biržai-geolekten. Den inkonsekventa konceptualiseringen av regional variation (till exempel jag talar dialekt, min språkliga hembygd är en zon med dialektkoder, men min prototyp av en person som talar dialekt är en gammal (äldre) person från landsbygden) är en tydlig hänvisning till dialektkodernas flerskiktade karaktär. För det första tenderar dialektkoder att konceptualiseras som attraktiva, men mer felaktiga än korrekta. För det andra differentieras den horisontella variationen inom sig själv – vissa dialektzoner förknippas med attraktiva (och mer sällan korrekta) koder, andra med oattraktiva koder. Den språkliga hembygdens kod konceptualiseras som vacker och attraktiv, men felaktig. Det är sannolikt att korrekthetskomponenten i föreställningen om en dialektkod (inte bara den språkliga hembygdens) korrelerar med faktorn standardspråk. Estetiskt sett värderas Biržai-geolekten mycket positivt; den egna koden fungerar alltså för vissa informanter som en viss utgångspunkt när andra varieteter differentieras utifrån attraktivitet. Kartor med prototypiska zoner för dialektkoder visar att vanliga medlemmar av språkgemenskapen konceptualiserar dialekt och standardspråk som motsatser och ignorerar mellanliggande varieteter. Därför framträder endast de så kallade radiella dialektalitetszonerna på den tecknade kartan (jfr geolektzonerna på dialektkartan). Det är troligt att en mer exakt uppfattning om skillnaderna i förhållandet mellan standardspråket och dialektkoderna, snarare än om deras värde, leder till en mer detaljerad tecknad karta. Analysen av data från uppgiften att teckna en karta som utfördes av unga Biržai-bor visar att den vanliga medlemmens perspektiv i språkgemenskapen bör betraktas som ett slags kontrollsystem för konceptualisering av variation, vilket kompletterar och i vissa fall preciserar forskarens synsätt. Perceptiv dialektologi bidrar således till en mer mångsidig dialektologisk diskurs. Straipsniai / Articles 113 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ LITERATŪRA Aliūkaitė Daiva 2009: Perceptyviniai dialektų tyrimai: mentalinis žemėlapis. – Respectus Philologus 15(20), 164–179. Aliūkaitė Daiva 2013: Horizontalusis ir vertikalusis kalbos kontinuumo skaidumas: XXI amžiaus kalbėjimo variantai paprastojo kalbos vertintojo požiūriu. – Taikomoji kalbotyra 2, 1–22. Aliūkaitė Daiva, Bakšienė Rima, Jaroslavienė Jurgita ir kt. 2014: Punkto tinklo tankis geolingvistinės skirties aukštaičiai: žemaičiai požiūriu. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas: (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. Danguolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Briedis, 129–196. Aliūkaitė Daiva, Merkytė-Švarcienė Erika 2012: Bendrinės kalbos regionai jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai. – Kalbos kultūra 85, 155–177. Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė 2014a: Geolingvistika: ideologija, teorija ir metodai. Pagrindinės sąvokos. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas: (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. Danguolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Briedis, 29–47. Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė 2014b: Geolektų ir regioninių dialektų formavimosi ypatumai Lietuvoje. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas: (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. Danguolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Briedis, 257–262. Berthele Raphael 2010: Investigations into the Folk’s Mental Models of Linguistic Varieties. – Advances in Cognitive Sociolinguistics, ed. by Dirk Geeraerts, Gitte Kristiansen, Yves Peirsman. New York, N.Y.: Mouton de Gruyter. Diercks Willy 2002: Mental Maps. Linguistic-Geographic Concepts. – Handbook of Perceptual Dialectology 2, ed. by Daniel Long, Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 51–70. Fishman Joshua A. 1972: The Relationship Between Micro- and Macro-sociolinguistics in the Study of Who Speaks What Language to Whom and When. – Sociolinguistics, ed. by John Bernard Pride & Janet Holmes. Harmondsworth: Penguin Books Ltd., 15–32. Giles Howard, Bourhis Richard, Trudgill Peter, and Lewis Alan 1974: The Imposed Norm Hypothesis: A Validation. – The Quarterly Journal of Speech, Volume 60, Number 4, 405–410. 114 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis) Goeman Antonie C. M. 1999: Dialects and the Subjective Judgments of Speakers: Remarks and Controversial Methods. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 135–146. Gooskens Charlotte, Bezooijen Renée van, Nerbonne John 2013: Perception of Geographically Conditioned Linguistic Variation. – Language and Space, ed. by Johan Taeldeman and Frans Hinskens. The Hague: Mouton de Gruyter, 567–585. Grumadienė Laima 1980: Subjektyvusis kalbos vertinimas. – Kalbos kultūra 39, 91–93. Hagen Anton M. 1989: Frisian and Education in the Netherlands. – Dialect and Education: some European Perspectives, ed. by Jenny Cheshire, Viv Edwards, Henk Musterman, Bert Weltens. Clevedon: Multilingual Matters, 48–61. Heeringa Wilbert 2004: Measuring Dialect Pronunciation Differences Using Levenstein Distance. Ph.D. thesis, University of Groningen. Inoue Fumio 1999: Classification of Dialects by Image: English and Japanese. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 147–160. Kačiuškienė Genovaitė 2003: Trečiojo amžiaus universitetas Šiauliuose: klausytojų požiūris į gimtąją tarmę. – Pedagogika 69, 88–91. Kačiuškienė Genovaitė 2004: Rytų aukštaičių sidabraviškių šnektos vertinimas tarmės atstovų požiūriu. – Valoda dažādu kultūru kontekstā 14. Daugavpils: Saule, 103–108. Kačiuškienė Genovaitė 2005: Tarmės samprata šiauliškių inteligentų savimonėje. – Vārds un tā pētīšanas aspekti 9. Liepāja: LiePA, 49–54. Kačiuškienė Genovaitė, Barvydytė Aušra 2006: Mažeikiškių inteligentų požiūris į gimtąją tarmę: anketinis tyrimas. – Jaunųjų mokslininkų darbai 4(11), 8–14. L’Eplattenier-Saugy Caroline 2002: A Perceptual Dialect Study of French in Switzerland. – Handbook of Perceptual Dialectology 2, ed. by Daniel Long, Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 351–365. Long Daniel 1996: Quasi-standard as a Linguistic Concept. – American Speech 71(2), 118–135. Mase Yoshio 1999 (1964): Dialect Consciousness and Dialect Divisions: Examples in the Nagano-Gifu Boundary Region. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 71–99. Straipsniai / Articles 115 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ Mesthrie Rajend 2003: Regional Dialectology. – Introducing Sociolinguistics, ed. by Rajend Mesthrie, Joan Swann, Andrea Deumert, William L. Leap. Edinburgh: Edinburgh University Press, 2003, 44–75. Montgomery Chris, Beal Joan 2011: Perceptual dialectology. – Analysing Variation in English, ed. by Warren Maguire, April McMahon. Cambridge: Cambridge University Press, 121–148. Nomoto Kikuo 1999 (1963): Consciousness of Linguistic Boundaries and Actual Linguistic Boundaries. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 63–69. Preston Dennis R. 1988: Methods in the Study of Dialect Perceptions. – Methods in Dialectology, ed. by Alan R. Thomas. Clevedon: Multilingual Matters, 373–395. Preston Dennis R. 1989a: Perceptual Dialectology: Nonlinguists’ Views of Areal Linguistics. Dordrecht: Foris. Preston Dennis R. 1989b: The Perception of Language Variety in Brazil. – Perceptual Dialectology: Nonlinguists’ Views of Areal Linguistics. Dordrecht: Foris, 85–111. Preston Dennis R. 1999a: Introduction. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, xxiii–xl. Preston Dennis R. 1999b: A Language Attitude Approach to the Perception of Regional Variety. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 359–373. Preston Dennis R. 2002: Perceptual Dialectology: Aims, Methods, Findings. – Present-day Dialectology. Problems and Findings, ed. by Johannes Bernardus Berns and Jaap van Marle. Berlin, New York: Mounton de Gruyter, 57–104. Preston Dennis R. 2010: Language, People, Salience, Space: Perceptual Dialectology and Language Regard. – Dialectologia 5, 87–131. Preston Dennis R. 2013: Language with an Attitude. – The Handbook of Language Variation and Change, ed. by Jack K. Chambers, Natalie Schilling. Blackwell: Blackwell Publishing Ltd., 157–182. Rensink W. G. 1999: Informant Clasification of Dialects. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 3–7. Schrambke Renate 2010: Language and Space: Traditional Dialect Geography. – Language and Space. An International Handbook of Linguistic Variation. Volume 1: 116 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptyવિosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis) Theories and Methods. HSK Handbücher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft, ed. By Peter Auer, Jürgen Erich Schmidt. Berlin, New York: Walter de Gruyter, 87–106. Sibata Takesi 1999: Consciousness of Dialect Boundaries. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 39—62. Tumėnas Stasys 2003: Mokytojų požiūrio į tarmes sociolingvistinė analizė. – Pedagogika 69, 238–242. Tumėnas Stasys, Račkauskas Jonas 2004: JAV lietuvių požiūrio į lietuvių kalbą ir tarmes sociolingvistinė analizė. – Tauta ir kalba: šiuolaikiniai sociolingvistinio ugdymo aspektai. Kaunas: Technologija, 222–224. Van Bezooijen Renée 2002: Aesthetic Evaluation of Dutch. – Handbook of Perceptual Dialectology 2, ed. by Daniel Long, Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company,13—30. Wales Katie 2006: Dialects in Mental Contact: A Critique of Perceptual Dialectology. – Bamberger Beiträge zur Englischen Sprachwissenschaft 51, 57–66. Perceptual Dialectology Instruments and Directions for Research: Areas of Variants in Mental Maps (Case of Biržai) SUMMARY The paper discusses the possibilities of application of the principles of perceptual dialectology in the Lithuanian regional variability research. It provides a brief introduction of the origins of Dutch and Japanese perceptual dialectology, which were developed at the end of the 19th century. It presents empirical illustrations of insights – the material from the scientific project Standard Lithuanian Language Place in the Mental Map. Though the research involved over 2,000 young people, the article is based on the answers of 194 upper-grade pupils from the environs of Biržai. The project data were collected by means of anonymous questionnaire. When designing a questionnaire and summarising the data collected, the study relied on D.R. Preston’s perceptual research model, which includes five components or tasks: 1) draw-a-map; 2) “correct” and “pleasant” ratings; 3) degree of difference; 4) dialect identification; 5) qualitative data. There were two draw-a-map tasks which include the user approach towards both the use of dialects and Standard Lithuanian. Straipsniai / Articles 117 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ Thus, the article discusses the geolinguistic competence of the school youth from a single regional city. Geolinguistic competence means knowledge and skills to recognize language variability and to associate it with certain areas – geographic (i.e. territorial variables), social (i.e. social variables), cultural (i.e. cultural variables / cultural dimensions). Though the young residents of Biržai declare that they are active users of their dialect, they are familiar with the binary classification of dialects (Aukštaitian and Samogitian) only partially: in the drawn map Aukštaitians and Samogitians were specified by 8.76% of the young residents of Biržai only. A slightly higher percentage specified the isoglosses dividing the four dialects (Aukštaitian, Dzūkian, Sudovian and Samogitian) in the map (the criterion of the accuracy of isoglosses is not applied for the time being). A part of the subjects in the study (11.86%) model intermediate variants of dialectal classification – they add Sudovians and Dzūkians to Aukštaitians and Samogitians. There is no doubt that it is a reflection of knowledge of the pupils involved in the study on the ethnographic division of Lithuania. The inconsistency between visualized knowledge and verbalized knowledge shows that the conceptualization of regional variability among ordinary members of the linguistic community integrates both official and unofficial systems of knowledge. The drawn maps show a non-conflicting relationship with the code of environment, which, in turn, draws optimistic prospects for the geolect of Biržai. The answers of the young residents of Biržai to an open question in the questionnaire regarding the associations pertaining to a person speaking a dialect show that the conceptualization of regional variability is multi-layered and inconsistent. The young residents of Biržai refer to themselves as representatives of a dialectal code – as many as 82.14% of the subjects in the study referred to themselves as speakers of a dialect and marked the area of Biržai as the area of a dialectal code in the drawn map; however, when mentioning the associations of a dialect-speaker, they were inclined to dissociate themselves from a standard representative of a dialectal code. Oppositional variables came to the fore in around one third (30.61%) of the answers given by the subjects in the study – for instance, an old (older) person; village resident; person with a low educational background, etc., i.e. a sociolinguistic portrait of a dialect speaker is dissociated from the portrait of the subjects themselves: young and educated city residents. However, the structure of the sociolinguistic portrait itself features more positive than negative connotation components. The drawn maps of the young residents of Biržai are significant for reconstruction of perception of variability where individual dialectal areas are not only identified but also qualified, i.e. the subjects do not only indicate specific areas as the places of dialectal speaking in the drawn map but also express the evaluation of the area concerned. The comments of the young residents of Biržai reveal several tendencies: first, there is a tendency to conceptualize dialectal codes as attractive but more incorrect than correct. Second, horizontal variability is differentiated – some dialectal areas belong to attractive (and less frequently correct) codes, others – to unattractive codes. The drawn maps of the 118 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis) young residents of Biržai also reveal the code of their linguistic homeland: it is conceptualized as beautiful, attractive but incorrect. It is likely that the component of correctness in the mental image of dialectal code (not only that of linguistic homeland) correlates with the factor of the standard language and is interpreted in two ways. First, dialectal codes generally find themselves in opposition to the standard language: the standard language is conceptualized as the correct code, while the dialectal code (holistically, even without differentiation by area) as the incorrect one. From the aesthetic point of view, the geolect of Biržai is evaluated very favourably; therefore, it is likely that certain subjects use their own code as a certain starting-point in differentiating other variants from the perspective of attractiveness. It is obvious that in the consciousness of the young residents of Biržai the image of dialecticism (in general) is ambivalent: permissible: intolerable dialecticism. Such differentiation is also related to objective peculiarities of variants as well as stereotypes and the factor of communicative success. The drawn maps of the young residents of Biržai where dialectal areas are contrasted to non-dialectal areas reveal several types of such contrasting: 1) dialectal areas are brought closer to (vs. distanced from) the area of the linguistic homeland; 2) the hottest spots of dialectal codes are identified through the eyes of an ordinary viewer in the whole territory of Lithuania; 3) the area of Central Lithuania stands out from dialectal areas; what is more, the areas of dialectal codes are distanced from big cities or big cities are eliminated from dialectal areas. The closest regional centres – Panevėžys, Utena, Šiauliai – fall to prototypical dialectal areas. Only one sixth (15.46%) of the subjects in the study associate dialectal speaking with the whole Lithuania in the drawn maps. It could be said that such image is probably most accurate – the repertoires of linguistic measures stratify across the whole horizontal linguistic continuum; therefore, the subjects, specifying that dialects are used in the whole Lithuania, are right. The subjects get the impression of dialecticism in the language from (non)omission of endings, accentuation, unusual words. Mental maps are more associated with unconscious attitudes of the subjects. However, those where the linguistic homeland is visually and/or verbally identified as a dialectal area show an objective relationship of the subjects with the repertoires of linguistic codes in their residential area. On the basis of objective linguistic data, several years ago the geolect of Biržai was distinguished in the area of the Eastern Aukštaitian subdialect of Panevėžys. Its real (not imaginary) existence is also confirmed by the latest research of the young residents of Biržai: the relationship of the subjects – I acknowledge vs. I don’t acknowledge the dialectal code in the close linguistic environment – is valuable for forecasting the dissemination of dialectal codes and anticipating the tendencies of viability. The drawn maps show a non-conflicting relationship with the code of environment, which, in turn, implies optimistic prospects for the geolect of Biržai. From an aesthetic point of view, the geolect of Biržai is evaluated Straipsniai / Articles 119 DAIVA ALIŪKAITĖ, DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ very favourably; hence, for certain subjects in the study, their dialectal code is a certain starting-point in differentiating other variants from the perspective of their attractiveness. The inconsistency of conceptualization of regional variability (e.g. I speak a dialect, my linguistic homeland is the area of dialectal codes but my prototype of a person speaking a dialect is an old (older) person residing in a village) is a clear reference to the multi-layeredness of dialectal codes. First, there is a tendency to conceptualize dialectal codes as attractive but more incorrect than correct. Second, horizontal variability is differentiated – some dialectal areas feature attractive (and less commonly correct) codes, others – unattractive codes. The code of one’s linguistic homeland is conceptualized as beautiful, attractive but incorrect. It is likely that in the mental image of a dialectal code (not only that of one’s linguistic homeland) the component of correctness correlates with the factor of standard language. Maps with prototypical areas of dialectal codes show that ordinary members of a linguistic community conceptualize the dialect as opposing to the standard language by ignoring any intermediary variants; therefore, only the so called radial dialectal areas stand out in the drawn map. It is likely that a more accurate perception of the differences rather than the value of the relationship between the standard language and dialectal codes determines a more comprehensive drawn map. The data analysis of the draw-a-map task accomplished by the young residents of Biržai shows that the perspective of an ordinary member of the linguistic community is seen as a certain control system of conceptualization of variability which supplements the researcher’s approach or corrects it in certain cases. To conclude, the approach of perceptual dialectology ensures a more varied dialectology discourse. Įteikta 2016 m. gegužės 2 d. DAIVA ALIŪKAITĖ Vilniaus universitetas Universiteto g. 5, LT-01513 Vilnius, Lietuva [email protected] DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-2055 Vilnius, Lietuva danguole.mikulė[email protected] 120 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV