„Emigrantai: kalba ir tapatybė“

LAIMA KALĖDIENĖ Institutet för det litauiska språket Forskningsområden: sociolingvistik, tillämpad lingvistik, dialektologi, onomastik, fonetik och fonologi, datorlingvistik. EMIGRANTER: SPRÅK OCH IDENTITET Kollektiv monografi Vetenskaplig redaktör Meilutė Ramonienė, kartorna utarbetade av Viktorija Baranauskienė, författare: Viktorija Baranauskienė, Eglė Gudavičienė, Kristina Jakaitė-Bulbukienė, Dovilė Krupickaitė, Meilutė Ramonienė, Loreta Vilkienė Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 2015, 232 p. ISBN 978-609-459-543-1 Emigration är en aktuell fråga i dagens Litauen, en kraftfull process som pågår nu och vars omfattning fortfarande kan öka. Därför är det inte bara nödvändigt utan också oundvikligt att undersöka de företeelser som är förknippade med denna process. Forskare vid Vilnius universitet, språkvetare och geografer, med sociologers hjälp, utformade och genomförde 2011–2013 ett sociolingvistiskt projekt med stöd av Litauens statliga språkkommission: Emigrantų kalba (projektledare Meilutė Ramonienė). Under expeditioner i Tyskland, Amerika och Tasmanien samlades en mängd uppgifter in genom djupintervjuer. Dessutom inkom ett stort antal svar på frågor via internet – 2026 enkäter fylldes i; denna standardiserade undersökning (s. 209–221) omfattade 61 frågor. En stor fördel med de insamlade data som analyseras är att de samlades in nästan samtidigt, under ett par års tid. Straipsniai / Articles 305 LAIMA KALĖDIENĖ En genomtänkt tillämpning av kvantitativa och kvalitativa sociolingvistiska metoder är en förutsättning för projektets framgång. Projektledaren har redan stor erfarenhet av sådant arbete1, och tillsammans med Dovile Krupickaite bygger hon på den när hon presenterar metodologin för studiet av emigranters språk (s. 19–40). Redan i inledningen, på s. 19, framgår vad som är hälen i hela denna undersökning – nämligen begreppet emigrant. Här räknas alla som emigranter om de ”har bott utanför Litauen i minst 3 år” (s. 19). Det innebär både personer som själva emigrerat från Litauen och deras barn och barnbarn, om de erkänner sin litauiska identitet och känner samhörighet med Litauen (såsom i programmet Globalios Lietuvos, det globala Litauen). Här ligger också den mest osäkra utgångspunkten – i vilken utsträckning de själva känner samhörighet med Litauen, vilka band de upprätthåller eller känner sig bundna av. Det råder inget tvivel om att det vid en undersökning av flera tusen emigranter var just dessa band till det litauiska som var svårast, och ibland rentav omöjliga, att fastställa. Samtidigt berodde svarens tillförlitlighet till stor del på detta: om emigranten vill eller inte vill förknippas med Litauen. Detta berör D. Krupickaitė också i sin artikel (s. 26), där hon ingående går igenom emigrationsvågorna och riktningarna ur denna synvinkel. Med hänvisning till brister i uppgifterna och deras osäkerhet motiverade forskaren valet av undersökningsområde och principerna för att utforma urvalsmatrisen (s. 27–28). M. Ramonienės artikel ”Kvantitativa och kvalitativa studier av emigranters språk” (s. 31–40) är i ordets bästa bemärkelse en rent klassisk redogörelse för metodiken bakom att kombinera kvantitativa och kvalitativa metoder inom tillämpad lingvistik, avsedd för studenter och doktorander inom området samt för alla intresserade. Den innehåller också en detaljerad beskrivning av projektets skickliga ledning. I bokens andra del, ”Språk och språkliga attityder i emigrationen”, analyseras undersökningens huvudfråga – språkanvändning i emigrationen. Eglė Gudavičienė drar i sin artikel ”Allmänna tendenser i emigranters språkliga beteende och attityder” (s. 43–58), med utgångspunkt i uppgifter från en kvantitativ enkät, slutsatser som man skulle kunna kalla tämligen banala: ”med tiden blir det svårare att bevara det litauiska språket oförändrat” och ”det blir svårare att lära barnen, särskilt om de är fler än ett, föräldrarnas modersmål”. Men hon drar slutsatser utifrån svaren på enkätfrågorna och förklarar varför det blir så: ”Hela 90 procent av respondenterna önskar att deras barn, liksom barnbarnen och 1 Denna erfarenhet började M. Ramonienė samla på sig genom samarbete med forskare vid Tilburgs universitet i Nederländerna, när den nederländska metodologin för kvantitativa undersökningar framgångsrikt tillämpades för första gången i Litauen vid studiet av hemspråk och skolspråk i storstäderna (Ramonienė M., Extra G. Multilingualism in Lithuanian Cities. Languages at home and school in Vilnius, Kaunas and Klaipėda. Vilnius/Tilburg, Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla, 2011, 92 p.). M. Ramonienė ledde ytterligare två omfattande undersökningar där både kvantitativa och kvalitativa metoder användes: Miestai ir kalbos, vetenskaplig red. M. Ramonienė. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla 2010, 312 p.; Miestai ir kalbos 2. Sociolingvistinis Lietuvos žemėlapis, vetenskaplig red. M. Ramonienė. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 2013, 318 p. 306 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Emigrantai: kalba ir tapatybė. Kolektyvinė monografija att barnbarnsbarnen skulle kunna litauiska och förklarar hur viktigt detta är, men endast 66 procent av föräldrarna i den första emigrantgenerationen anstränger sig för att barnen ska tala litauiska hemma, 31 procent i den andra generationen och 10 procent i den tredje” (s. 58). Därför, och inte bara av detta skäl, framstår E. Gudavičienės antagande som ganska tvivelaktigt: ”[D]et kan vara så att ju längre man bor utomlands och ju starkare modersmålet påverkas, desto viktigare blir det för emigranterna – som en garanti för att bevara identiteten” (s. 57). I artikeln dras ju, med stöd av enkätdata, slutsatsen att ”det är just den andra och tredje generationen som inte kännetecknas av en inställning där nationalitet likställs med det litauiska språket – endast en tredjedel av de tillfrågade respondenterna ansåg att en litauer måste kunna litauiska” (s. 52). Enkäterna innehöll många uppgifter om barns modersmål och språkkunskaper i blandade familjer där den ena föräldern är en litauisk emigrant. I artikeln används endast en liten del av dessa uppgifter; de kanske viktigaste är att modersmålet för 74 procent av barnen i blandade familjer är litauiska om modern är litauiska, och för 54 procent om fadern är litauer (s. 66). Därför saknar de didaktiskt präglade reflektionerna om att ”[K]unskaper i språket som används i bosättningslandet garanterar inte en känsla av att höra hemma” eller att ”[D]et är också felaktigt att tro att goda eller mycket goda kunskaper i bosättningslandets språk alltid hjälper en person att anpassa sig till och integreras i ett främmande land” (s. 47) helt stöd i den undersökningens data; de bygger enbart på Jim Cumminss välkända hypotes om ömsesidigt beroende, eller isbergshypotesen. Denna aspekt av undersökningen – de blandade familjernas inverkan – är oerhört viktig och borde därför bli föremål för ytterligare separata studier med utgångspunkt i det insamlade materialet, av vilket det sannolikt finns mycket som ännu inte presenterats i artikeln, men som diskuteras ingående i en annan bidragsgivare i samlingen, Kristina Jakaitė-Bulbukienės, artikel (s. 67–114). Ytterligare en artikel i den andra bokens del om språkanvändning och språkattityder behandlar särdragen i emigranters språkkunskaper och språkanvändning i olika världsregioner (författarna D. Krupickaitė och V. Baranauskienė, s. 59–65). Den fungerar som ett slags illustrativt material till Egidijus Aleksandravičiaus Karklo diego (2013) – ”första generationens emigranter är ofta ovilliga att identifiera sig som litauer när de befinner sig i Litauen, deltar i mindre utsträckning i gemenskapens verksamhet och så vidare, vilket visar att deras identifikation med Litauen eller det litauiska språket inte är särskilt stark och att detta kan leda till att deras kunskaper i och användning av litauiska minskar snabbare än bland emigranter från tidigare generationer” (s. 65). Det är liksom en förlorad generation, som ändå envist kräver litauiskt medborgarskap som ett extra medborgarskap. I D. Krupickaitės och V. Baranauskienės artikel framgår det särskilt tydligt varifrån och varför svaren på enkäten faktiskt kom: ”[A]v de 2026 respondenterna bor mer än hälften (60,2 procent) i länder i Västeuropa och Sydeuropa, dit emigrationen varit som mest intensiv under de senaste 25 åren (...). En absolut majoritet, hela 78,5 procent, av respondenterna tillhör den första emigrantgenerationen, det vill säga respondenterna är födda i Litauen (...). Denna andel respondenter i emigrantgenerationen Recenzijos / Reviews 307 LAIMA KALĖDIENĖ är betydligt större än vad man hade planerat att tillfråga. En liknande situation råder i länderna i Central- och Östeuropa” (s. 59–60). Det förklaras att även ett relativt stort antal emigranter från den andra generationen tillfrågades, men långt ifrån lika många från den tredje. Få respondenter kom också från Asien (endast från den asiatiska delen av Ryssland). Alla dessa iakttagelser återspeglas i de mycket informativa kartorna (”Respondenternas medborgarskap”, s. III, ”Land där respondenten växte upp (bodde fram till 16 års ålder)”, s. X). En mycket intressant aspekt av denna undersökning var frågan om hur emigranterna känner sig i de länder där de bor och i själva Litauen: ett smärtsamt bekräftande av att ”en stor del av den nya generationens emigranter, som lämnat Litauen på grund av ekonomiska svårigheter, inte känner sig hemma vare sig i Litauen eller i det land där de bor” (s. 65) – till skillnad från emigranter från tidigare generationer, som ofta lämnade Litauen av politiska skäl. Den vetenskapliga prognosen är alltså visserligen dyster, men välgrundad: ”Detta ger anledning att tro att användningen av det litauiska språket kan minska betydligt snabbare bland litauerna i den tredje emigrationsvågen än bland emigranterna i den andra vågen och deras efterkommande” (s. 65). Detta är redan en rekommendation till dem som utformar och genomför Litauens utrikespolitik, grundad på vetenskapliga fakta. Den tredje artikeln i den andra bokens del handlar om familjens språkpolitik och språkplanering (författare K. Jakaitė-Bulbukienė, s. 67–114). Med stöd av kvantitativa och kvalitativa data (de senare med särskilt goda resultat) visar K. Jakaitė-Bulbukienė vilka attityder som ligger bakom emigranternas beslut att bevara det litauiska språket, särskilt i USA och Tyskland. Vissa närmast självklara sanningar – såsom ”Man vill föra det litauiska språket vidare till kommande generationer”, ”Att tala litauiska uppfattas som naturligt” med flera (s. 113) – tycks förklara orsakerna till att litauiskan bevaras endast i liten utsträckning, men det är just dessa så kallade subjektiva attityder som har en enorm kraft. När man fördjupar sig i artikeln framgår det att merparten av sådana data samlades in från dem som gärna besvarade enkätfrågorna – emigranter från efterkrigstidens våg samt deras barn och barnbarn (s. 113). Bilden är alltså snedvriden – den återgivna bilden är inte ett objektivt fotografi, utan en avbild av de entusiastiska medlemmarnas klubb. Detta är en av bristerna i undersökningens metodik – frågan om hur man ska hantera urvalet av respondenter förblir obesvarad. Bokens tredje del – ”Identitet och språkbevarande” (s. 117–185) – består av tre artiklar av Loreta Vilkienė om nationell, språklig och kulturell identitet. Denna del av boken utmärks av ett överflöd av teoretiska resonemang och deras djup, samt av diskussioner om insamlade data i ett bredare globalt och vetenskapligt sammanhang. En kritisk syn på de sociolingvistiska data som erhållits ökar bara arbetets värde och visar på perspektiv för andra slags undersökningar: ”Det bör påminnas om att endast socialt aktiva personer för vilka deras etniska identitet är viktig deltog i de kvalitativa enkäterna inom projektet ”Emigrantų kalba”; det är dessutom troligt att sådana individer också var betydligt mer aktiva med att fylla i de kvantitativa enkätformulären. Man kan dock inte anta att deras åsikter återspeglar ståndpunkten hos alla litauer som bor utomlands eller personer av litauisk härkomst,” 308 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Emigrantai: kalba ir tapatybė. Kolektyvinė monografija eftersom, som redan nämnts, den del av litauerna som medvetet har brutit banden med Litauen och det litauiska sannolikt nåddes i liten utsträckning, eller kanske inte alls, under projektets undersökning. Alla generaliseringar gäller alltså endast en del av de litauer/litauiskättade personer som bor utomlands och för vilka det litauiska är viktigt i större eller mindre utsträckning” (s. 133). Särskilt värdefulla är bilagorna, som består av 18 sociolingvistiska kartor ritade av V. Baranauskienė; en enkät med 61 frågor från ”Undersökningen av språkbeteendet hos emigranter av litauisk härkomst”; information om 177 kvalitativa intervjuer och scenariot för projektet Emigrantų kalbas kvalitativa intervjuer. Analysen av artiklarna visar att den beskrivna undersökningen av emigranters språk är mycket komplicerad – framför allt metodologiskt. Man får vad man frågar efter. Inkommen den 23 december 2016. LAIMA KALĖDIENĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, Vilnius LT-10308, Lietuva [email protected] Recenzijos / Reviews 309