Lengvi lietuvių kalbos sparnai

NAGLIS KARDELIS Vilniaus universitetas Forskningsområden: antikens och medeltidens filosofi, klassisk filosofireflexion i den moderna filosofin, språkfilosofi, vetenskapsfilosofi, religionsfilosofi, antik kultur, antik litteratur, fornspråk, civilisationernas historia. LÄTTA LITAUISKA SPRÅKETS VINGAR1 VINGAR1 För oss litauer är modersmålet ingen tung börda, ett ödesbestämt ok som lagts på våra axlar och böjer oss mot marken som en tung sten. Nej – det är lätta vingar som lyfter oss högre än vingarna från andra språk som vi lär oss senare i livet. Modersmålets vingar är lättare, eftersom vi inte behöver sätta dem på armarna som flygplansvingar – de har givits oss av själva naturen och växer ut från våra axlar, och när vi stigit högt smälter de inte som vax. Det är vår medfödda rikedom – vingar som lyfter oss till andens höjder och bär oss mot den fjärran horisonten i ordets vidaste bemärkelse. Tyvärr glömmer vi oftast att vi har dessa underbara andens vingar, och släpar modersmålet över livets fält som en tung sten. Inte bara vanliga tänkande människor, tyngda av vardagslivets bördor, utan också människor som arbetar vetenskapligt med språk och skrift – de som borde flyga på språkets vingar – funderar oftast på språket på ett alltför vardagligt och instrumentellt sätt och hävdar att språket bara är ett kommunikationsmedel, eftersom detta sägs vara dess främsta funktion. Hur torftig och ytlig en sådan föreställning om språkets natur är, inser man lätt om man uppmärksammar att ordet ”kommunikation”, som kommer från latinets communicatio ’delande, umgänge, överföring, förmedling’, visar att kommunikation bara är ett formellt delande av något som vi inte är förpliktade gentemot varandra att dela: det är som om man delade något som kan vara till nytta, men man delar sådant endast formellt, utan den andliga förbindelse och det åtagande som vi oftast inte känner när vi bara kommunicerar lite i största allmänhet. Att dessutom erkänna eller överbetona språkets enbart kunskapsmässiga, kognitiva, funktion vore också alltför snävt: när vi begränsar språkets betydelse till enbart kunskapens område … 1 Den här artikeln publicerades i tidskriften Metai, och fragment ur den lästes vid en pressfrukost den 8 maj 2017. Acta Linguistica Lithuanica anser att redaktionen bör publicera texten även i en språkvetenskaplig tidskrift. Acta Linguistica Lithuanica LXXVI 11 NAGLIS KARDELIS utan att på rätt sätt förstå språkets natur och värdera betydelsen av dessa andens vingar för den enskilda människan och nationen. När vi betraktar språket ur ett ontologiskt perspektiv och betonar behovet av att bli medveten om det, talar vi inte längre bara om kommunikation – umgänge grundat enbart på överföring av ren information – utan om kommunion, en verklig och fullödig gemenskap, en gemenskap mellan människor på en nivå som förpliktigar oss med hela vårt väsen och hela vår andliga identitet. Detta är den verkliga andliga gemenskap som upplevs i modersmålets element och som den äldre litauiska litteraturens författare och vår tids litauiska poeter och prosaister vittnar om med stilla, visa ord, utan invecklade teoretiska begrepp. Men jag tänker inte bara på författare – i varje litauers hjärta är insikten om språket som allas vår kommunionens språk och ett fält för en gemenskap av meningar som för oss alla närmare varandra mycket levande och nära. Vår ärade filosof Antanas Maceina har nämnt att varje språk öppnar ett unikt perspektiv på världen, en särpräglad synvinkel på den – denna tanke framfördes för första gången av den tyske språkfilosofen, den framstående tänkaren Wilhelm von Humboldt, och utvecklades senare av A. Maceina, som inledde traditionen för en professionell litauisk språkfilosofi. Med sina arbeten om litauisk språkfilosofi visade A. Maceina just hur originellt och djupt det är möjligt att se på det litauiska språket ur ett filosofiskt perspektiv och lyfte fram det särpräglade i den syn på världen som det litauiska språket öppnar. Men den här gången skulle jag vilja reflektera över något annat, som ändå är minst lika nära förbundet med filosofin – över den närhet och det avstånd till den icke-språkliga verkligheten, verkligheten bortom språket, som modersmålet visar oss, liksom över några andra, särskilt smärtsamt aktuella problem som rör modersmålets öde. Jag börjar med att påpeka att språket samtidigt är en medfödd (naturlig, naturgiven) och kulturell organism. Språkets samband med naturen blir uppenbart varje gång vi uttalar den litauiska fras som är oss alla så oändligt kär och dyrbar: ”modersmål”. Medföddheten är modersmålets väsentliga kännetecken. Därtill är språket också det mest universella medium där alla kulturella betydelser existerar. Modersmålets särart och, kan man säga, dess unika ontologiska drag, som är livsviktiga för varje människas existens, består i att modersmålet i talarens erfarenhet förenar den medfödda och den kulturella dimensionen – på ett sätt som inget icke-modersmål förmår, eftersom det träder in i vår värld endast från den rena kulturen och genom kulturen. Samtidigt är det viktigt att inse att vi inte bara måste betrakta allt det som vi traditionellt förknippar med kultur, kulturellt skapande och kulturell utveckling, utan också naturens egna förhållanden, inte så mycket som självklara existensgivna förutsättningar som uppgifter – sådant som vi, efter att ha fått det från naturen och till vår natur, måste fortsätta att odla och sprida genom våra egna personliga ansträngningar, 12 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Lengi lietuvių kalbos sparnai med möda och hårt arbete, så att den litauiska naturens groddar i våra liv kan blomma ut till praktfulla blommor i den litauiska kulturen. Modersmålets medfödda karaktär innebär också att det är det enda språk som förmår öppna för oss den absoluta äktheten i språkligt medierad erfarenhet och det naturliga i var och ens personliga existentiella hållning. Just modersmålet, som är det universella medium där alla kulturella betydelser föds och existerar, är det enda som kan ge oss den slutgiltiga tolkningsramen för den mänskliga existensen och hela verkligheten, en ram som inte längre går – och inte heller behöver – utvidgas med några medel. Genom att ge oss denna slutgiltiga tolkningsram för hela verkligheten och vårt eget vara ger modersmålet oss, tillsammans med det naturliga i vår existentiella hållning, också en känsla av varats fullhet – en känsla som inget annat i världen kan skänka. Just detta unika tillstånd av fullhet, åtföljt av en känsla, kan vi betrakta som ett väsentligt kännetecken på ett förverkligat, autentiskt vara. När vi reflekterar över språkets ontologi avser vi språkets filosofiska samband med varat, men vi bör inte förstå varat som en börda som böjer oss mot marken, eller som enbart fysisk existens eller något slags banalt mänskligt liv som påminner om vegeterande. Det verkliga, i alla avseenden fullödiga, förverkligade vara, eller det vara som leder mot förverkligande, bör vi tänka på som ett sätt för människan att vara i världen som öppnar en horisont av slutgiltiga betydelser – en horisont som, när vi väl nått den, inte skulle kräva någon annan, ännu vidare horisont eller något annat, ännu större sammanhang som förklarar det snävare. Språket – och framför allt modersmålet – öppnar just ett sådant perspektiv på vårt vara och vårt självmedvetande, ett perspektiv som ger oss fullständig mening och förverkligar möjligheterna till vår andliga utveckling ända fram till vår yttersta teleologiska gräns. Det är därför vi i ögonblicket av förverkligande känner att vi inte längre behöver något vidare sammanhang. Den känslan kallar vi lyckans erfarenhet, fullhet. Även om språkets sammanhang å ena sidan är hela världen, som vi naturligt uppfattar som vidare än språket och som om den omslöt det utifrån, kan vi ändå, om vi betraktar saken på ett annat sätt, inse att själva språket – särskilt modersmålet – i ett visst avseende utgör sammanhanget för hela den återstående världen. Språkets gränser är ibland vidare än världens gränser, och därför kan språket ge mening inte bara åt vår existens utan också åt hela världen. Modersmålet är den yttersta gränsen för vår meningshorisont. När vi tänker på sambandet mellan språk och värld måste vi beakta den dialektik mellan natur och kultur som kännetecknar språket och visar att vi, trots att vi av naturen har vårt modersmål, naturligtvis kan fortsätta att skapa det genom medvetna kulturella ansträngningar av vår egen ande och använda det som ett mäktigt vapen med vars hjälp vi försvarar vårt eget vara mot meningslösa invasioner. Men kan modersmålet verkligen bli vårt vapen? Låt oss försöka undersöka denna fråga lite närmare och minnas vår tidigare antydan om att just modersmålet Acta Linguistica Lithuanica LXXVI 13 NAGLIS KARDELIS språket ger oss möjlighet att komma så nära världen som möjligt och, om det behövs, att fjärma oss så långt från den som möjligt; att bli dess närmaste vän och, om det blir oundvikligt, att känna oss så främmande inför den som möjligt. Språket förmår föra oss närmare världen när den ter sig behaglig för oss och vi därför längtar efter att komma så nära den som möjligt. Å andra sidan förmår språket fjärma oss från världen till ett tryggt avstånd när den, sedan den uppenbarat sig i brutala skepnader, plötsligt blir oss främmande. Från världens straff skyddar poesin oss – den poetiska ordets sköld, som i prövningens stund tar oss till sig som ett nytt, hemtrevligt hem, vilket blir en ny värld och en ny verklighet för oss. I synnerhet ger modersmålet oss möjlighet att röra oss på mycket varierande avstånd från världen. Det låter oss till exempel komma närmare den icke-mänskliga verkligheten – tingens verklighet – än något annat språk, eftersom vi, när vi uttalar modersmålets ord som vi har vant oss vid ända sedan barndomen, som om de vore enskilda ting i samma verkliga värld och helt sammanföll med de ting i den icke-mänskliga verkligheten som de betecknar, i våra tankar inte längre ser uttalade ord utan själva tingen. Vi skulle kunna uttrycka det mer radikalt: när vi uttalar modersmålets ord uttalar vi i själva verket inte orden, utan de ting som de betecknar. Man skulle kunna säga att modersmålet ger oss möjlighet att tala inte med ord, utan med själva tingen – när vi till exempel uttalar ordet ”träd”, som vi sedan barndomen har vant oss vid så mycket att vi inte längre lägger märke till själva ordet och därför instinktivt identifierar det med det levande ting det betecknar – ett träd – ser vi genast i våra tankar eller vår fantasi ett träd, inte ordet ”träd”. När vi uttalar vilket namn som helst på modersmålet ser vi genast i vår fantasi det ting som finns bortom namnet och som det betecknar. De ord som modersmålet uttalar öppnar för oss den mest autentiska förståelse av den icke-mänskliga verkligheten som över huvud taget är möjlig för människan. När vi talar något annat språk än modersmålet förblir avståndet till de enskilda icke-mänskliga tingen och till hela den icke-mänskliga värld som består av dem alltid större. När vi uttalar främmande språks ord förmår vi inte komma den icke-mänskliga världen så nära som vi skulle vilja. Å andra sidan kan vi betrakta språket som en miljö för poetiskt skapande. Liksom ingen poesi över huvud taget är möjlig utan språk, är det i själva verket så att autentisk poesi är omöjlig utan modersmålet. Poeter skapar ofta inte bara på sitt modersmål utan också på olika främmande språk, men de djupaste poetiska insikterna och de djupaste känslomässiga nyanserna framträder först när modersmålets ord verkligen uttalas. Poesins värld är i själva verket mycket särpräglad och olik alla andra – Josif Brodskij och Tomas Venclova har mer än en gång insiktsfullt påpekat att språkets och poesins världar är fullständigt autonoma och till och med autarkiska. Orden förmår skapa en alternativ verklighet, och denna kan bli en motvikt till den ”verkliga” världen, som vid ett eller annat tillfälle i livet, särskilt när svåra prövningar drabbar oss, ofta ter sig obehaglig, olustig, brutal och frånstötande. Om världen upprör oss har vi möjlighet att dra oss undan till en annan, alternativ värld som poesin skänker oss. 14 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Lengvi lietuvių kalbos sparnai Därför kan vi varje gång ett existentiellt behov uppstår av att dra oss undan från världen till ett tryggt avstånd, till en annan, alternativ värld, åter vända oss till modersmålet. Poesi som skapas på något annat språk än modersmålet saknar den autenticitet som kännetecknar poesi skriven på det språk som själva naturen har skänkt, och förmår därför inte skapa ett lika radikalt och ontologiskt självständigt alternativ till den rådande världen; den kan följaktligen inte heller fjärma oss från världen som uppenbarat sig i brutala skepnader så mycket som vi skulle vilja. Det är mycket viktigt att förstå språket som en levande organism som ständigt växer. För att bättre förstå sambandet mellan språkets natur och de tillväxtkrafter som kännetecknar det bör vi uppmärksamma att naturen av de forntida grekerna inte uppfattades statiskt eller som ett ting, som någon slags gåva som stannat i sin utveckling och fullbordats för all framtid, utan processuellt – samtidigt både som en tillväxtprocess och som ett tillväxtresultat, som ständigt förnyas under själva tillväxtprocessen. Låt oss uppmärksamma att det grekiska substantivet phus ”natur; naturen” är bildat av roten phu-, ur vilken också det grekiska verbet phūō ”odla” och dess passiva form phuomai ”bli odlad; växa” är bildade. För övrigt känner vi igen samma indoeuropeiska rot i det litauiska verbet būti och substantivet būtis – en synnerligen viktig omständighet som vi måste ha i åtanke när vi begrundar språkets ontologi och språkets varats grundvalar. Således vittnar själva språkets visdom om att tillväxtens semantik är mycket viktig när man tänker på vilken natur som helst, även språkets. Språket är en levande organism som sträcker sig över tusentals år, och varje ord är ett imponerande levande fossil med inte bara en historia på några årtusenden, utan en oavbruten historia av levande utveckling som sträcker sig flera årtusenden tillbaka. Även om det litauiska språket ännu inte fanns när de indoeuropeiska rötterna uppstod, har de bevarats utmärkt i litauiska ord – som om de konserverats genom någon slags språklig paleontologi. Vi måste förstå de synnerligen arkaiska orden i modersmålet inte bara som organismer av språklig natur som redan har slutat växa och vittnar om ett visst resultat av tanken och dess språkliga utformning – än mindre bara som en gång glödande och flytande språkmassas bergarter, nu avsvalnade och stelnade till hård sten, utan också som något som fortsätter att växa och som vi alla fortsätter att odla. Modersmålets ord, som fortfarande växer och som vi odlar som särpräglade organismer av språklig natur, förpliktigar oss genom sitt alltjämt pulserande liv att försvara och bevara dem. Tillsammans framträder de inför oss som en enda levande språklig kropp – som en enträgen uppmaning att fortsätta att utveckla modersmålet, eftersom det varken är dött eller förfädernas för all framtid avslutade verk – det växer och utvecklas ständigt och skjuter upp som en mäktig ek av litauisk ande. Språket kännetecknas av en komplicerad dialektik mellan statik och dynamik. Om vi betraktar språket utifrån dess system, det vill säga ur perspektivet av ett synkront fastställt tvärsnitt, är vi naturligtvis tvungna att uppfatta det som statiskt, men vi får inte glömma att ett sådant Acta Linguistica Lithuanica LXXVI 15 NAGLIS KARDELIS En momentan fixering av språkets utveckling, som får oss att blicka inte mot stammen på den levande, växande språkliga eken utan mot ett eller annat tvärsnitt av dess avsågade stam (naturligtvis avsågad inte i verkligheten utan i språkteoretikerns tankar), vilket fångar endast ett enda synkront snitt av språksystemet, är till sitt väsen en rent instrumentell handling som underlättar den teoretiska förståelsen av verkliga språkprocesser, men i sig har föga att göra med själva språkverkligheten. Språket, betraktat som ett statiskt synkront system, är snarare en abstrakt teoretisk idealisering än något som faktiskt existerar i verkligheten, eftersom språket, som vi redan nämnt, till sin natur är dynamiskt snarare än statiskt. Dessutom måste man tänka på språket, särskilt modersmålet, inte bara ur språkets synvinkel som föremål för teoretisk analys, utan också ur språksubjektets synvinkel. Å ena sidan växer språket liksom av sig självt – i ett visst avseende är det inte vi som odlar språket, utan det som odlar oss, och det är inte så mycket vi som talar med språket som det som talar genom oss (hur paradoxalt det än kan låta). Å andra sidan – betraktat på ett något annat sätt – måste vi erkänna att var och en av oss i ett visst avseende är modersmålets skapare och odlare, utan rätt att dra sig undan detta svåra men mycket ädla arbete. Språket växer alltså liksom av sig självt, men har ändå sina odlare – inte någon enskild människa, utan alla folk som ett kollektivt subjekt för språkets odling, även om detta inte motsäger slutsatsen att vi alla kan och måste bidra till arbetet med att odla modersmålet – ty i slutändan är vi alla, som enskilda ansvariga personer, odlare av vårt modersmål. Vi ansvarar för ord vars rötter är minst sex eller sju tusen år gamla – detta är bara en ungefärlig uppskattning av deras ålder, eftersom indoeuropeistiken kan rekonstruera en sådan tidshorisont. När vi blickar upp mot den stjärnbeströdda himlen ser vi till exempel ljus som lämnade sin stjärna för flera tusen år sedan, om avståndet till stjärnan är flera tusen ljusår. Vi förundras över de jättelika träden – sequoior, kryptomerior och gamla tallar – som frodas i avlägsna trakter och redan är flera tusen år gamla, och vi kan inte riktigt tro att de, trots sin otroliga ålder, fortfarande lever och växer. Men vi har svårt att förstå, eller lägger helt enkelt kortsynt inte märke till, att de litauiska orden är lika gamla och lika levande – och att de är vår allas andliga egendom, som vi nu själva måste odla för framtiden, för kommande generationer. Och just de – modersmålets tusenåriga ord – ger oss det levande andetag av vår natur som även våra avlägsna förfäder andades. Modersmålets ord är oumbärliga; de ger oss den slutgiltiga meningshorisonten – en sådan som inte behöver någon vidare horisont – och det vidaste sammanhanget för att tolka verkligheten, ett sådant som inte behöver någon ännu vidare kontext som förklarar det självt. Språket drar upp gränserna för vår autentiska existens och formar konturen av vårt vara. Eftersom det tillhör hela språkgemenskapen, 16 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Lengvi lietuvių kalbos sparnai är det samtidigt också var och ens största personliga tillgång. Denna dialektik mellan det gemensamma och det personliga i språket är också mycket viktig: språket uttrycker inte bara abstrakta tankar, som kan förstås klart med förnuftet och förmedlas – kommuniceras – exakt till andra medlemmar av språkgemenskapen, och pekar inte enbart med konkreta ord ut vanliga fysiska referenter som kan upplevas med sinnena, utan uttrycker också de subtilaste nyanserna av känslor, vilka vi inte längre förmår förmedla till varandra på något annat, icke-språkligt sätt. Självklart förmår vi inte direkt känna en annan människas känslor (eller, för att uttrycka det ännu mer exakt, om än inte helt korrekt, känna en annan människas känslor utan förmedling känna) – vi kan bara betrakta henne utifrån när hon känner, medan den andra människans känsla förblir något vi inte kan uppleva direkt. Ändå förmedlar människan dessa känslor till oss när hon talar, särskilt på sitt modersmål – och inte bara förmedlar dem rent allmänt, utan, skulle vi kunna säga, delar dem med oss genom en hemlighetsfull gemenskap i känslorna, och förmedlar åtminstone delvis både sin smärtsamma och glädjefyllda erfarenhet av brist på mening och meningens fullhet. Språket är alltså inte bara ett medel för kommunikation (vanlig informationskommunikation), utan också för känslomässig samklang, skulle vi kunna säga, gemenskap i känslor, en känslornas kommunion. Detta är en oerhört viktig språkfunktion, och i detta avseende är språket ett unikt fenomen i hela verkligheten: modersmålets paradoxala unikhet beror på att det, samtidigt som det är gemensamt – hela språkgemenskapens egendom och dess gemensamma tillgång – också är var och ens dyrbaraste personliga tillgång. Jag tror inte att jag tar miste om jag säger att det litauiska språket både är hela det litauiska folkets största gemensamma tillgång och varje enskild litauers största personliga tillgång. På det andliga planet är språkets möjligheter oändliga. Varje språk rymmer en mängd ord, och orden har en mängd betydelser och ett oändligt antal ännu subtilare betydelsenyans­er, vilka i sin tur kan uppfattas mycket olika av människor som talar samma modersmål och i ännu högre grad av medlemmar i gemenskaper som använder andra språk och försöker tala främmande språk och förstå sitt eget väsen. Olika kulturella samband och semantiska associationer skapar en oerhört mångskiftande språkvärld – och eftersom den är så mångskiftande kan den på bästa sätt förmedla vår själs konturer och uttrycka vårt djupaste väsen och vår autentiska identitet. Samtidigt gör denna språkvärld det möjligt för oss att kommunicera våra tankar och känslor till andra människor – eller till och med dela en gemensam mening med dem och tillsammans erfara det fullödiga i att finnas till – i ett meningsfullt varande tillsammans: när vi talar med språket, särskilt modersmålet, blir vi deltagare i den hemlighetsfulla gemenskapen i mening och fullheten i gemenskapen – meningens kommunion och fullhetens kommunion. När vi reflekterar över språkfilosofin bör vi inte tro att sådana teoretiska frågor bara angår filosofer och lingvister. Nej – filosofiska reflektioner över modersmålets natur och dess fortsatta utveckling bör vara viktiga för hela språkgemenskapen, för alla medlemmar av folket och i synnerhet för politiker, som Acta Linguistica Lithuanica LXXVI 17 NAGLIS KARDELIS på vars axlar bördan av ett mycket tungt ansvar för folkets framtid, språkets framtid och framtiden för den litteratur som skapas på modersmålet vilar. Slutligen också bördan av ansvaret inte bara för enskilda personers välbefinnande, utan även för att inrätta och bevara riktmärken för hela folkets existentiella mening. När vi ständigt får höra att litauiskan är livegna språk, böndernas språk, eller att den saknar termer för att uttrycka komplicerade vetenskapliga begrepp; när vi gång på gång tvingas lyssna på uppmaningar riktade till humanistiska forskare att skriva ritmus vetenskapliga texter på främmande språk – att skapa, eller för att tala med tjänstemännens jargong, gaminti (som i någon sorts vetenskapsspråksfabrik) den så kallade prestižine moksline produkcija, avsedd att publiceras i prestižiniuose tidskrifter utgivna utomlands, har vi humanister i Litauen inte rätt att tiga, eftersom detta – låt oss modigt erkänna det – är en förrädisk och rentav brottslig hållning gentemot folket från forskningsbyråkraternas sida, vilka över huvud taget inte borde ges rätt att fostra och undervisa forskare. I detta sammanhang är det värt att påminna om att humanioras blomstrande natur och medfödda väsen är förbundna med prasmėmis – deras födelse, förståelse, tolkning och delande. Och detta är den grundläggande skiljelinjen mellan humaniora och naturvetenskap, som med stöd av empiriska fakta gör det fysiskt möjligt för oss att existera på denna jord, medan humaniora borde garantera att vår existens inte bara är fysiskt möjlig utan också meningsfull. Humaniora handlar alltså om helt andra saker – om att upptäcka och inrätta en horisont för tillvarons mening, bevara den och villkoren för möjligheten att upptäcka och bevara den. Humaniora arbetar med meningar, inte med nakna fakta. Visserligen har vi ofta också med fakta att göra inom humaniora, men de blir aldrig – eller borde åtminstone inte bli – ett självändamål<u>i</u>; de är viktiga endast i den mån de bidrar till sökandet efter mening. Nakna empiriska fakta har en helt annan status inom humaniora än inom naturvetenskapen, där man vill fastställa exakta konstantvärden, parametrar för konkreta tillstånd hos fysiska, kemiska och andra produkter och över huvud taget en mängd olika empiriska fakta, som är av stor betydelse för utvecklingen av teknik; och tekniken, som vi alla vet, ger konkret praktinę naudą. Inom humaniora är fakta av underordnad betydelse – de ger ingen praktinę naudą, de kan inte användas för att utveckla teknik, och dessutom säger fakta i sig, innan man försökt tolka dem, ingenting om mening; ändå är det just meningen som intresserar – eller borde intressera – humaniora. Det är nämligen inte så viktigt när en författare föddes och dog, eller när han eller hon skrev ett visst verk – det väsentliga är de meningar som öppnar sig i författarens verk och som vid vissa ögonblick i våra liv, av olika personliga skäl, plötsligt kan öppna sig för var och en av oss som oerhört viktiga för vår existens och senare eka i själen, årtionden efter att verket lästs. Och dessa meningar kan inte frambringas på något annat sätt än på modersmålet. När man skriver 18 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Lengvi lietuvių kalbos sparnai inte bara skönlitterära texter själva, utan också vetenskapliga verk om litterära verk skapade på modersmålet, är det omöjligt att på dessa språk – som inte är modersmål – på ett adekvat sätt, utan att förlora väsentliga betydelser och nyanser av mening, förmedla de vetenskapliga insikter som syftar till att rekonstruera meningshorisonten i de analyserade texterna. Det är omöjligt att på något främmande språk skriva en verkligt god vetenskaplig text vare sig om skönlitteratur skapad på modersmålet eller om en autentisk filosofi som växer fram ur själva rötterna – än mindre att tänka originellt filosofiskt. När vi återvänder till tanken på språket är det nödvändigt att påminna om dialektiken mellan natur och kultur och om hypotesen att språkliga förmågor är medfödda: enligt denna hypotes ”tillägnar sig” varje nyfödd liksom av sig själv sina föräldrars modersmål och ”installerar” det i sig. Här ser vi ett uppenbart samband mellan natur och kultur: det som från början gavs oss inte kulturellt utan snarare biologiskt, skulle man kunna säga, skänkt av människans egen biologiska natur, måste senare – i det medvetna livets fas – fullbordas genom aktiva kulturella ansträngningar, genom intensiv kultivering av kulturen. Här avses modersmålet som en prigimtine gåva som, när vi förr eller senare blir medvetna människor, måste förvandlas till en kultūrine uppgift. Därför är det en mycket viktig uppgift för oss alla humanister, skulle jag säga vårt direkta ansvar och rentav en fråga om vår självrespekt, att förklara för politiker och forskningsbyråkrater att det är något annat att skriva vetenskapliga verk inom humaniora än att skriva naturvetenskapliga texter. Fakta inom naturvetenskapen är inte bara betydligt viktigare än inom humaniora – framför allt är de opersonliga och utmärker på inget sätt en viss plats där ett folk lever, i förhållande till nationell identitet och de meningsfält som hör samman med den; därför är de kosmopolitiškai universalūs. För de kulturella meningar som humanister tolkar – även de universellt (”kosmopolitiskt”) betydelsefulla – är själva vieta där de inrättas alltid viktig, och just i detta avseende är alla meningar oundvikligen lokalios. Alla kulturella meningar, även de som senare blir universellt betydelsefulla, uppstår och lever till en början just som lokalios meningar, inrättade vid en viss tid av konkreta kulturella gemenskaper som lever på konkreta geografiska platser. Endast modersmålet är tillräckligt känsligt för det kulturella lokalitetsperspektiv där meningar inrättas och kan förmedla det som vi skulle kalla en särskild ”platsens visdom”. När man väl har insett detta står det klart att det är en helt annan uppgift att skriva ett gott verk i fysik, kemi eller molekylärbiologi – av ett annat slag, med en annan natur och ett annat kulturellt syfte – än att skriva en god vetenskaplig text om vilket humanistiskt ämne som helst. Denna slutsats framstår som uppenbar redan med tanke på att vissa av humanistiska forskares mer subtila insikter om mening – särskilt de som har att göra med själva platsen där de inrättas och förmedlar ”platsens visdom” – aldrig på något sätt kan förmedlas på ett adekvat sätt på något främmande språk. Acta Linguistica Lithuanica LXXVI 19 NAGLIS KARDELIS När nationella vetenskapsbyråkrater och politiker till slut förstår den grundläggande skillnaden mellan humaniora och naturvetenskap, kanske den brutala praktiken att tränga undan det litauiska språket från nästan alla vetenskapsområden upphör – en praktik som driver Litauens humanister till den konstgjort skapade utmarken av en andlig eller virtuell exil. En blind jakt på internationalisering, som brutalt påtvingas utan någon mer organisk strategisk planering av hur det ena eller andra forskningsprogrammet borde genomföras, riskerar att leda till tragiska resultat för den nationella kulturen. Mening går förlorad, och forskare som skriver texter på andra språk för inte fram sina egna. Och hur kommer våra efterkommande, säg om hundra eller tvåhundra år, att bedöma vårt bidrag till Litauens kultur? Vi kan till exempel nu med stolthet betrakta den litauiska litteraturen från 1500-talet, som framstår som mycket imponerande jämförd med den skriftliga litteratur som skapades under 1500- eller 1600-talet. Vi kan beundra författarna som skapade denna litteratur och lyfta fram dem som förebilder. Men vad kommer våra efterkommande att säga om oss själva när de får se de många vetenskapliga humanistiska texter som, enligt tidens mode, skrevs på främmande språk men formulerades på ett tämligen primitivt språk, liksom utan inspiration och med tydligt märkbara rötskador eller rentav revor i meningsväven? Med oss i åtanke kommer de naturligtvis att fråga: men var är deras (med andra ord våra) litauiska texter? Var är deras bidrag till världskulturen? Det är långt ifrån så som man en gång föreställde sig – att ett nationellt språk bara öppnar vissa formella aspekter, oväsentliga ur innehållssynpunkt. På den tiden upprepades det ständigt och enträget: den internationella kulturen är internationell till sitt innehåll och nationell till sin form. Men så är det verkligen inte: varje språk öppnar ju sådana meningshorisonter som inget annat språk förmår öppna. Varje språk är som en stig som låter en bestiga meningens berg. Detta berg har många toppar, och var och en av dem kan nås endast genom att följa en enda stig på ett visst språk. En av dessa stigar, som leder till en meningens bergstopp som tycks vara avsedd just för den, är litauiskans stig – den nämnda toppen kan endast bestigas längs denna enda språkliga stig. Man kan också uttrycka det lite annorlunda: det finns vissa vetenskapliga, filosofiska och till och med enklaste vardagliga innehåll som inte kan tänkas eller uttryckas på något annat sätt än på litauiska. Och det är verkligen så – genom att följa litauiskans enda stig kan man upptäcka och för andra öppna sådana särpräglade filosofiska insikter som helt enkelt inte går att finna om man går upp på det nämnda meningsberget längs andra språks stigar. Modersmålet litauiska låter oss skönja sådana meningshorisonter som vi inte skulle förmå se med andra språks ögon. Därför vilar ett mycket stort ansvar för vårt modersmål på oss alla. Inte bara på lärarna, som alltid har framträtt som föredömen i medvetenhet för andra humanister, utan också på hela den akademiska gemenskapen. Och naturligtvis på språkpolitikerna: vi talar ju inte bara om vår stats framgångar eller 20 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Lengvi lietuvių kalbos sparnai misslyckanden – vi talar om vårt folks överlevnad, om kontinuiteten i vårt folks livskraft. Att tala litauiska som modersmål, att på alla sätt utveckla och vårda det – det är en stor ära och samtidigt en mycket stor förpliktelse. Och när vi utvecklar, vårdar och skyddar vårt modersmål ska vi alltid komma ihåg att vi gör det av en anledning: litauiskans ontologiska uppgift är ju att vara en djup källa till varat och livskraften i tillvaron för var och en av våra själar. Om vi bevarar det litauiska språket kommer också det litauiska folket att bestå. Modersmålets vingar, som växer fram ur våra axlar enligt födelsens och naturens lagar, är lätta – och de lyfter vår ande ända upp till andens höjder. Så varje gång det verkar som om ansvaret för att bevara modersmålet tynger våra axlar som en outhärdligt tung börda, ska vi minnas lättheten hos det litauiska språkets vingar, som lyfter oss mot höjderna. Inlämnad den 12 juni 2017. N A G L I S K A R D E L I S Institutionen för filosofins historia och logik Vilnius universitet Universiteto g. 9/1, LT-01513 Vilnius, Litauen [email protected] Acta Linguistica Lithuanica LXXVI 21