Kalba ir tikrovė

NAGLIS KARDELIS Vilnius universitet ORCID-id: orcid.org/0000-0002-2179-3754 Forskningsområden: språkfilosofi, antik filosofi, medeltida filosofi, religionsfilosofi. DOI: doi.org/10.35321/all84-16 SPRÅK OCH VERKLIGHET Förhållandet mellan språk och verklighet är språkfilosofins intressantaste och svåraste problem. Det har många aspekter, eftersom också verkligheten själv uppfattas och beskrivs olika i olika filosofiska analyssammanhang. Det är exempelvis möjligt att undersöka det som vi skulle kunna kalla språkets egen interna verklighet – språkets immanenta natur, som kommer till uttryck på olika nivåer analyserade av språkvetenskapen. Den språkvärld som öppnar sig när man betraktar språket inifrån som ett slutet system och bedömer det med språkets egna måttstockar skiljer sig helt från den värld som öppnar sig bortom språkets gränser. Språkets immanenta verklighet sammanfaller inte med den verklighet som öppnar sig bortom språkets gränser, den verklighet som språket är kallat att sätta ord på och om vilken det måste vittna. Sanningens innebörd hos ordet som ett ”ting” i själva språket skiljer sig från sanningen hos tinget i den utomspråkliga verkligheten: om vi till exempel klarlägger etymologin hos ett visst ord och därigenom avslöjar en språklig ”sanning” om det ting som benämns med ordet, får vi inte därmed automatiskt veta sanningen om själva tinget, som existerar bortom språket, även om språket kan ge oss värdefulla insikter i hur vi borde tänka om detta ting. Eller ta detta andra exempel: även om åtskillnaden mellan tinglighet och processualitet tydligt dras i språkets immanenta verklighet – i ordens verklighet – och på morfologisk nivå framträder som skillnaden mellan substantiv och verb, förefaller den vid en vardaglig betraktelse korrekt visa på skillnaden mellan objekt och processer som existerar bortom språkets gränser. Ändå kan den inte utan vidare – utan väsentliga reservationer och korrigeringar – anses känneteckna själva den utomspråkliga verkligheten, som är betydligt mer komplex, märkligare och mer gåtfull än den yta som vardagserfarenheten öppnar för oss: ty som den antike grekiske filosofen Parmenides hävdade är varat monolitiskt enhetligt, identiskt med sig självt, orörligt och oföränderligt, och moderna fysiker skulle kanske instämma med honom genom att säga att hela den fysiska verkligheten är så enhetlig att det över huvud taget är omöjligt att tala om strikt lokaliserade och från varandra åtskilda ting; dessutom är själva tiden – och därmed också det som vi uppfattar som händelser som utspelar sig i tiden Artiklar / Articles 331 NAGLIS KARDELIS olika händelser – endast en illusion av den vardagliga mänskliga erfarenheten, om än en mycket övertygande sådan. För övrigt är detta bara ett konkret exempel genom vilket vi ville rikta uppmärksamheten på att de ”sanningar” som uppenbarar sig i språkets egen interna verklighet – i verkligheten av ord, deras betydelser samt morfologiska och syntaktiska former – inte okritiskt bör identifieras med sanningen om den värld som existerar bortom språket. Det som vi skulle kunna kalla språkets egen interna verklighet undersöks snarare av lingvistiken än av filosofin (såvida vi inte är stora beundrare av Heidegger), medan filosofin är kallad att tänka över förhållandet mellan språket och den utomspråkliga verkligheten – den verkliga verkligheten. Det bör visserligen medges att språkfilosofin också intresserar sig för hur en språklig bild av världen etableras i språket och hur språket återspeglar och avbildar den utomspråkliga verkligheten på olika nivåer i sitt system. Trots detta är det mest intressanta för filosofin ändå själva den radikalt ställda frågan om förhållandet mellan språk och verklighet. När filosofer överväger denna fråga faller de ibland in i två ytterligheter, som vi nu kort ska diskutera och kritisera. Den första ytterligheten hänger samman med uppfattningen att den utomspråkliga verkligheten existerar, men att den i språket antingen inte alls återspeglas eller att dess språkliga avbild är fullständigt förvrängd och inadekvat. Vissa filosofer som bekänner sig till denna uppfattning betraktar verkligheten och språket som två kärl utan förbindelse med varandra. Enligt dessa tänkare är det inte så att människan över huvud taget saknar tillgång till verkligheten – hon har möjlighet att erfara den med kroppens sinnen, framför allt synen – men det som språket vittnar om, särskilt det abstrakta och från det sinnliga innehållet lösgjorda språket, är inte ens en förvrängd avbild av den utomspråkliga verkligheten, utan snarare en pseudoverklighet, en förfalskning av den utomspråkliga verkligheten. En sådan uppfattning tvingar oundvikligen till ett misstänksamt, skeptiskt och rentav nihilistiskt förhållningssätt till språket, utan förhoppning om att språket någonsin ska kunna öppna den utomspråkliga verklighetens djup och hemligheter eller ge kraft till filosofisk insikt. Denna extrema värdering av språket som, skulle vi kunna säga, filosofiskt och existentiellt maktlöst är logiskt bristfällig, eftersom den stöter på oöverkomliga inre motsägelser. Om språket verkligen inte på något sätt förmår beröra verkligheten, med andra ord om språket i sitt förhållande till verkligheten framstår som fullständigt maktlöst, kan man nämligen fråga hur en filosof som tänker över språkets sådan maktlöshet skulle kunna bli kapabel både att själv förstå den och att kommunicera den till andra på något annat sätt än just med språkets hjälp, med tanke på att teorierna om språkets maktlöshet formuleras på språk, i vetenskapliga filosofiska avhandlingar. Enklare uttryckt: om språket i detta avseende vore fullständigt maktlöst, skulle det inte ens vara mäktigt nog att förmedla kunskap om sin egen maktlöshet. Det är uppenbart att när sådana teorier om språkets maktlöshet formuleras med hjälp av språkets och det språkliga tänkandets medel, blir just språket – framför allt det språkliga tänkandet – måttet på språkets och den utomspråkliga verklighetens gemensamhet eller brist på gemensamhet och – i den språkänkande och talande filosofens person – den skiljedomare som använder detta mått. Den som är blind sedan födseln är ju inte kapabel att förstå och 332 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Språk och verklighet bedöma skillnaden mellan seende och blindhet, lika lite som den som saknar smaksinne kan förstå och definiera skillnaden mellan smak och smaklöshet. När man kritiserar denna radikala tolkning av förhållandet mellan språk och verklighet kan man också ställa frågan på ett annat sätt: om inte språket, med vilket verktyg – sinnesbaserat eller översinnligt – är filosofen då kapabel att erfara språkets maktlöshet och förmedla kunskapen om den till andra? Om vi antar att språk och verklighet verkligen är som två kärl utan förbindelse med varandra, och samtidigt antar att filosofen trots språkets maktlöshet ändå har någon annan tillgång till verkligheten, exempelvis sinnenas eller en icke-diskursiv – icke-språklig – intuitions kraft, förblir det ändå oklart hur filosofen, med ett sådant maktlöst språk, förmår kommunicera kunskapen om språkets maktlöshet till andra. Tänkare som betraktar språket och den utomspråkliga verkligheten som två kärl utan förbindelse konfronteras med ännu en oöverkomlig motsägelse. Om man håller fast vid uppfattningen att människan trots språkets oförmåga att öppna verkligheten ändå har sinnlig tillgång till den, blir språkets bildrikedom och dess kraft att förmedla representationer av sinnliga intryck i språkets teckenmedierande medium ett oförklarligt paradoxalt fenomen: varje poet och prosaförfattare känner ju väl till sanningen att det i språkets medium är möjligt att efterlikna direkta sinnliga intryck – att med ord måla bilder, sprida ljud och dofter samt förmedla erfarenheter av smak och beröring i dikter, romaner och dramer. Om man antar att språket, som ett påstått radikalt översinnligt medium, inte har någon gemensam måttstock med det sinnliga, blir det oklart hur det i språket – om än indirekt och medierat – blir möjligt att exakt och entydigt förmedla subtila sinnliga intryck. Om vi erkänner att det just är sinnena som ger oss tillgång till verkligheten, måste vi samtidigt oundvikligen erkänna att språket – i den mån och på det sätt som det, som ett medium som teckenmedierar sinnliga intryck, förmår efterlikna det sinnliga – tillsammans med de omedierade sinnena också ger oss en viss, om än något svagare, tillgång till den utomspråkliga verkligheten. För övrigt bör man som ett särskilt problem som uppstår för filosofer som alltför radikalt skiljer språkets och verklighetens sfärer åt överväga frågan om det ens är möjligt att erfara själva de sinnliga intrycken på ett absolut rent, språkligt omedierat sätt. Det är ju mycket sannolikt – eller snarare rentav otvivelaktigt – att människan erfar sinnliga intryck så starkt och rikt inte bara på grund av sinnenas egen hälsa och styrka, utan också på grund av den översinnliga ”nyans” eller ”krydda” som den medierande kraften hos det språkliga mediet ger dessa intryck under den sinnliga erfarenheten: en fysisk erfarenhet som förbinds med minnen, föreställningar frambringade av den skapande fantasin, projektioner av framtiden, språkfigurernas lek eller rentav vissa abstrakta tankar – med andra ord, förbinds med det som fixeras, etableras eller helt enkelt spontant föds i språkets medium – blir betydligt starkare än en ren fysisk erfarenhet som är skild från språket. Språk och öden / Language and destiny 333 NAGLIS KARDELIS Även om vi inte kan kontrollera detta direkt är det mycket sannolikt att människan, genom språkets översinnliga – symboliska – mediering och förstärkning av sinnliga intryck, erfar även sinnliga upplevelser starkare, rikare och mer expressivt än icke-talande levande varelser. Språket och det språkliga tänkandet gör det möjligt för oss att reflektera över den sinnliga erfarenheten, att förundras över och glädjas åt de sinnliga intryckens styrka och rikedom. Varelser som inte kan tala och tänka språkligt har inte fått denna privilegium. I detta sammanhang bör man uppmärksamma att även de tänkare som undervärderar språket alltför mycket och övervärderar sinnena betydligt, förmår förmedla sitt eget hänryckta förhållande till den sinnliga erfarenhetens kraft – liksom, för övrigt, den överdrivet framhävda avgrunden mellan det ”maktlösa” språket och de ”mäktiga suveräna” sinnena – till andra just med språk och endast med språk, inte med sinnen, intuitivt, telepatiskt eller genom någon annan av kroppens eller själens redskap. Det är uppenbart att det just är språket, inte sinnena i sig, som ger tänkare som förnekar språkets förmåga kraften att klart förstå och genom tänkandet reflektera över den sinnliga erfarenhetens imponerande karaktär. Så vi kan i själva verket inte ens hävda att människans tillgång till den utomspråkliga verkligheten ges enbart av det rena sinnet – det vore korrektare att hävda att den tillgång till verkligheten som över huvud taget är möjlig för människan inte så mycket ges av de rena sinnena i sig eller av det rena språket i sig, utan snarare av språk och sinnen tillsammans, i samspel inom den enhetliga mänskliga erfarenheten. Den andra ytterligheten i bedömningen av förhållandet mellan språk och verklighet tar sig uttryck i uppfattningen att den ”verkliga” verkligheten över huvud taget inte existerar, utan att dess illusion etableras i språket, bortom vilket det påstås inte finns någonting alls. Detta är en uppfattning som oftast förknippas med postmodernistisk filosofi och som starkt har påverkats av strukturalisters och poststrukturalisters strävan att analysera språket som ett slutet system, där varje element definieras genom relationen till systemets övriga element och inte genom det som finns – eller skulle kunna finnas – utanför systemet. När språkets funktion som ett enhetligt och slutet system analyseras strukturalistiskt behöver man inte anta att något existerar utanför detta system, eftersom alla element i språksystemet, som fungerar på dess olika nivåer, kan definieras tydligt med utgångspunkt i dessa elements relationer till systemets övriga element. Strukturalistiska lingvisters förklaringar av hur element på språkets lägre nivåer, såsom fonem vars fonologiska identitet definieras inte isolerat utan i relation till andra element på samma nivå, etableras på grundval av vissa binära oppositioner i språksystemet, extrapolerades av poststrukturalister och postmodernister till betydligt högre nivåer i språksystemet, nivåer som har att göra med etablerandet av betydelser och innebörder. Enligt postmodernisterna etableras det språkliga tecknets betydelse på vilken nivå som helst – exempelvis ett ords – genom vissa differentiella skillnader som definierar tecknens relationer i systemet, och inte genom signifikantens (det betecknande) förbindelse med ett signifikat (det betecknade) som existerar bortom språket – i den ”verkliga” verkligheten – eftersom, som postmodernisterna hävdar, identiska signifikat, som vi utifrån det traditionella synsättet skulle betrakta som 334 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Språk och verklighet existerande bortom språket, i själva verket endast är en illusion framkallad av signifiantens rörelse i själva språkets medium. Om vi antar den postmodernistiska tolkningen av språkets natur bör vi uppfatta språket som ett ”platt” och strikt ”horisontellt” – med andra ord som ett enbart syntaktiskt – system, och vi måste betrakta realiteten hos det subjektivt erfarna ”vertikala” semantiska språklager som påstås definiera språkets samband med verkligheten bortom dess gränser som en ren språklig illusion, framkallad av den ständiga rörelsen hos signifiants på den ”horisontella” nivån – språkets syntax. Låt oss ta ett mycket förenklat exempel på ett visst hypotetiskt språksystem bestående av tre element – a, b och c. Enligt det vanliga klassiska synsättet skulle betydelsen hos språkets element a i ett sådant system bestående av tre element fastställas genom dess relation till dess motsvarighet A som existerar i den utomspråkliga verkligheten; på motsvarande sätt skulle betydelserna hos elementen b och c fastställas genom deras relationer till deras utomspråkliga motsvarigheter B och C (för att beteckna språk­elementens a, b och c motsvarigheter som existerar i den utomspråkliga verkligheten valde vi versaler för att understryka deras större ontologiska realitet jämfört med de element som existerar i själva språkets medium och betecknas med gemener). Enligt det postmodernistiska synsättet skulle däremot betydelsen hos språkets element a entydigt definieras av dess relation till elementen b och c; betydelsen hos elementet b – av dess relation till elementen a och c, och betydelsen hos elementet c – av dess relation till elementen a och b. Enligt postmodernisterna etableras betydelserna hos ord som används i det vanliga vardagsspråket (och över huvud taget i vilket språk som helst) just på detta sätt – cirkulärt: låt oss anta att betydelsen hos ordet ”träd” inte etableras som resultatet av ett visst ljudligt eller grafiskt signifikants förbindelse med trädet som grönskar bortom språket (som signifikat), utan som resultatet av ordet ”träd”s horisontella relationer, exempelvis till orden ”fält”, ”jord”, ”himmel”, ”sol” och så vidare. När vi återvänder till övervägandena om förhållandet mellan språk och verklighet kan vi fråga hur själva betydelsen hos ordet ”språk” etableras i språket enligt den postmodernistiska uppfattning av språkets natur som just diskuterats kort. Till skillnad från andra ord som används i språket och som i språksystemet – som en mängd av en viss omfattning – existerar som singulära ”punktformiga” element eller delmängder av mindre omfattning, skulle detta språkelement i fallet med ordet ”språk” – som del av mängden av ord – sammanfalla med hela mängden av ord. Det innebär att vi, om vi vill definiera språket ”postmodernt”, i språket självt – som den största mängden av språkliga element – måste söka efter andra element som skulle göra det möjligt att cirkulärt definiera betydelsen hos ordet ”språk”. Vi skulle genast ställas inför en olöslig paradox: sådana element skulle, samtidigt som de befann sig utanför ordet ”språks” gränser, ändå behöva befinna sig inuti språket som det system som innefattar alla mindre element. Det vore uppenbart omöjligt – vi skulle inte kunna finna sådana element inom själva språksystemet, som den största mängd som innefattar alla andra element Språk och öden / Language and destiny 335 NAGLIS KARDELIS som omfattar⟧ – inom mängden, eftersom språket på förhand skulle definiera och innefatta allt som är möjligt att säga i det. Om vi alltså vill definiera ordet ”språk” på det cirkulära sätt som är typiskt för postmodernister måste vi finna något som inte existerar som ett visst element inom själva språksystemet, utan som ett oberoende element som existerar bortom det och som vi kan använda som utgångspunkt för definitionen av språk. Men enligt postmodernisternas grundläggande ståndpunkt (åtminstone dess mest radikala version) finns och kan det inte finnas någonting bortom språket – alltså finns och kan det inte finnas några yttre element bortom språket som skulle kunna bli utgångspunkter för oss när vi cirkulärt definierar betydelsen hos ordet ”språk”. Enligt postmodernisternas egen argumentationslogik måste det alltså, för att vi ska kunna definiera betydelsen hos ordet ”språk” och därmed förstå vad språk är, finnas inte bara språk utan också något bortom själva språkets gränser, oavsett vad detta något skulle vara och vad det skulle kallas. Om man antar att det inte finns någonting kvar utanför språket måste man medge att språket i så fall inte längre kan förstås och definieras utifrån dess relation till det som skulle finnas utanför det, vilket samtidigt skulle innebära att språket – enligt just den postmodernistiska logiken för att definiera vilka betydelser som helst – inte längre skulle kunna definieras på något sätt och alltså inte heller skulle kunna förstås som språk över huvud taget. I så fall skulle språket helt enkelt vara allt som existerar; det skulle sammanfalla med verkligheten och vara själva verkligheten – och för övrigt skulle denna verklighet, på grund av sammanfallet mellan verklighet och språk, inte vara mindre illusorisk, eftersom själva måttstocken för dess verklighet eller overklighet helt enkelt inte skulle existera. Som vi visade genom det nyss framlagda argumentet leder postmodernisternas övertygelse att det inte finns någonting bortom språkets gränser och att själva verkligheten endast är en illusion som statiskt uppstår i språkets medium, om man utgår just från postmodernisternas egen föreställning om hur betydelser etableras i språksystemet, oundvikligen till slutsatsen att om det inte finns någonting bortom språkets gränser som skulle ge ens en enda yttre utgångspunkt som vi kunde stödja oss på när vi försöker definiera betydelsen hos ordet ”språk”, så kan språket, som sammanfaller med den största mängden av allt som över huvud taget existerar, inte längre definieras eller förstås utifrån språkets relation till det som det inte är; då måste vi erkänna att språket är verkligheten, eftersom det är allt som existerar. Således måste den verkliga verkligheten, trots postmodernisternas övertygelse att den bara är en språklig illusion, i detta fall erkännas som reellt existerande, trots att den skulle sammanfalla med språket, eftersom språk och verklighet helt enkelt skulle vara två olika sätt att beskriva samma hemlighetsfulla och omöjliga att definiera helhet av existerande ting. Det paradoxala är att postmodernismens förnekande av verklighetens realitet, grundat på en säregen föreställning om hur betydelser etableras i språket, visar sig vara analytiskt motsägelsefullt och självmotsägande – genom att förneka den utomspråkliga verkligheten blir själva språket, som inte längre kan definieras och tänkas klart och bestämt utifrån dess 336 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Språk och verklighet relation till någon yttre verklighet som existerar utanför det och som utgör ett vidare sammanhang för förståelsen och definitionen av språket självt, oundvikligen tvunget att tänkas som identiskt med verkligheten – i själva verket som den enda möjliga verkligheten. Kritiken av de båda extrema uppfattningarna om förhållandet mellan språk och verklighet bör inge oss hopp. Vi måste dra följande slutsats: just det faktum att vi – även om det kanske inte är helt klart – förstår vad språk är, som och det andra viktiga faktumet att språket behövs för oss som en bro som förenar oss som talande varelser inte bara med varandra utan också med det som ligger bortom språket, visar uppenbarligen åtminstone tre saker: för det första att språk och utomspråklig verklighet skiljer sig från varandra, för om de sammanföll skulle vi inte ens behöva språket – vi skulle över huvud taget inte förstå och inte kunna förstå vad språk är; för det andra att språk och verklighet, även om de skiljer sig från varandra, inte är fullständigt åtskilda, för om de vore fullständigt åtskilda skulle språket återigen inte vara användbart för oss som en bro som förenar oss med det som finns bortom dess gränser; för det tredje att språket, även om det är mycket rikt, alltid är fattigare än den verklighet som breder ut sig bortom det, för om det vore lika rikt skulle vi vilja stanna kvar inom språket och inte vilja gå utanför dess gränser – språket skulle inte heller denna gång behövas för oss som den bro på vilken vi vill vandra in i det förlovade land som lockar oss och som överträffar språket i varande och rikedom... Insänt den 17 maj 2021. NAGLIS KARDELIS Vilnius universitet Filosofiska fakulteten Universiteto g. 9/1, LT–01513 Vilnius, Litauen [email protected] Språk och öden / Language and destiny 337