Ukrainian Formation in Scientific Heritage of Mikołaj Kruszewski

ZINAIDA PAKHOLOK Lutsk institut för mänsklig utveckling vid det öppna internationella universitetet ”Ukraina” ORCID-id: orcid.org/0000-0002-8911-5909 Forskningsområden: filologi, filosofi, psykologi, kulturvetenskap, områdesstudier. DOI: doi.org/10.35321/all86-03 UKRAINSK BILDNING I MIKOŁAJ KRUSZEWSKIS VETENSKAPLIGA ARV Ukrainskans bildning i Mikołaj Kruszewskis vetenskapliga arv S A M M A N F A T T N I N G Artikeln undersöker för första gången de ukrainska arbetena i Mikołaj Kruszewskis vetenskapliga arv. Han föddes i en polsk-tysk familj, tillbringade sin barndom och ungdom i Ukraina, fick sin grundutbildning där och påverkades av den ukrainska etniska gruppen, som vid den tiden saknade status som stat. Ukrainarna kunde inte fritt utveckla sitt språk, sin kultur och sin vetenskap eller undervisa barn på deras modersmål. Den omtvistade frågan var om ukrainskan var ett självständigt språk eller en dialekt av ryskan. Utan att ge sig in i polemik använde Kruszewski de ukrainska trosföreställningar som han nedtecknade i Volyn i arbetet ”Besvärjelser som en form av rysk folkpoesi”, liksom ukrainskt ordförråd för jämförelse med andra indoeuropeiska språk i studierna ”Om ’analogi’ och ’folketymologi’ (”Volksetymologie”)”, ”Om frågan om guna. En studie inom fornslavisk vokalism”, ”Über die Lautabwechslung”, ”En skiss över språkvetenskap”. N Y C K E L O R D: Mikołaj Kruszewski, Volyn, andra hälften av 19th århundradet, ukrainska språket, folklore, jämförande språkvetenskap. S A M M A N F A T T N I N G I denna artikel analyseras för första gången de arbeten om ukrainskan som ingår i Mikołajaus Kruševskis vetenskapliga arv. Mikołajaus, som föddes i en polsk kvinnas och en tysk mans familj, Straipsniai / Articles 89 ZINAIDA PAKHOLOK Kruševskis tillbringade sin barndom och ungdom i Ukraina, där han fick sin grundutbildning. Den ukrainska etniska gruppen, som vid den tiden saknade egen stat, påverkade honom starkt. Ukrainarna kunde inte fritt utveckla sitt språk, sin kultur och sin vetenskap eller undervisa barn på deras modersmål. Man diskuterade om ukrainskan var ett självständigt språk eller en rysk dialekt. Utan att ge sig in i polemik stödde sig M. Kruszewski i sitt arbete Besvärjelser som en form av rysk folkpoesi på ukrainska trosföreställningar som samlats in i Volyn, samt på ukrainskt ordförråd, som han jämförde med andra indoeuropeiska språk i sina arbeten Om analogi, Folketymologi, Om frågan om guna: Studier i fornslavisk vokalism, Om ljudväxling, En skiss över språkvetenskap. VIKTIGA ORD: Mikolajus Kruševskis, Volyn, andra hälften av 1800-talet, ukrainska språket, folklore, jämförande språkvetenskap. 1. INLEDNING Den moderna språkvetenskapen använder, när den producerar nya idéer, arvet efter företrädare för språkvetenskapen, vilket inte har förlorat sitt värde i den globaliserade världen. Till dessa forskare hör N. V. Krushevskii¹, som enligt I. A. Boduen de Kurtenes träffande definition ”hörde till de lingvister–’filosofer’, det vill säga till lingvister som strävar efter generaliseringar, som strävar efter att upptäcka och formulera allmänna lagar för språkets liv. Det faktiska materialet tillhandahölls honom också av de arieuropeiska språken, […] han hade en ovanlig förmåga att använda sakuppgifter för sina vetenskapliga generaliseringar” (Бодуэн де Куртенэ 1963: 146)². Det var I. A. Boduen de Kurtene som först insåg N. V. Krushevskijs betydelse för vetenskapen (Бодуэн де Куртенэ 1888; 1889). Därefter uppmärksammade F. F. Zelinskij den blivande språkvetarens studentarbete (Зелинский 1897); V. A. Bogoroditskij beskrev hans medlemskap i Kazans lingvistiska skola (Богородицкий 1939); M. V. Tjerepanov analyserade frågor inom fonetiken (Черепанов 1958); R. Jakobson karakteriserade forskarens roll i fonologins utveckling (Jakobson 1960) och i den allmänna språkvetenskapen (Jakobson 1965). Författaren till den monografiska studien, D. Radwańska-Williams, undersökte N. V. Krushevskijs språkvetenskapliga teori (Radwańska Williams 1993). Förutom de nämnda ¹ I artikeln används de för rysk vetenskap traditionella förnamnen och patronymika för två forskare: Nikolaj Vjatjeslavovitj Krushevskii och Ivan Aleksandrovitj Boduen de Kurtene. ² Här citeras en ryskspråkig översättning av en artikel av I. A. Boduen de Kurtene (Baudouin de Courtenay 1888; 1889). 90 Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI Ukrainian Formation in Scientific Heritage of Mikolaj Kruszewski Utöver pionjärernas arbeten med att studera N. V. Kruszevskijs idéer finns det en omfattande encyklopedisk, referensbaserad, läromedelsmässig och vetenskaplig litteratur ägnad åt denna framstående person (Mikolaj Kruszevski 2005). När vi studerade sidorna i N. V. Kruszevskijs korta biografi, publicerade hans brevväxling (Pakholok 1999; 2000), översatte hans första verk till ukrainska (Kruszevskij 2002), återutgav översättningarna av Rigvedas hymner (Kruszevskij 2004), sammanställde en bibliografisk förteckning (Mikolaj Kruszevskij 2005) och populariserade hans litterära arv (Pakholok 2019), uppmärksammade vi det ukrainska innehåll som ännu inte hade studerats av lingvister, historiker och kulturvetare. Ämnets relevans består i att belysa ytterligare en sida av den omfattande räckvidden hos principerna hos den forskare som använde exempel från det vid den tiden icke-statliga ukrainska språket för att bevisa dess tillhörighet till den indoeuropeiska språkfamiljen. Artikelns syfte är att undersöka det ukrainska skiktet i N. V. Kruszevskijs vetenskapliga verksamhet. För detta krävs följande uppgifter: att med utgångspunkt i arkiv- och tryckta källor klarlägga orsaken till förekomsten av ukrainskt innehåll hos N. V. Kruszevskij samt beskriva hur intresset för det ukrainska språket och den ukrainska kulturen återspeglas i hans arbeten. Forskningens vetenskapliga nyhet består i att formulera och lösa ett problem som visar att det ryska språket och den ryska kulturen inte var den enda livsmiljön och det enda koordinatsystemet för N. V. Kruszevskij, som har fått status som företrädare för den ryska vetenskapen. 2. FORSKNINGSMETODOLOGI För att säkerställa forskningens tillförlitlighet valdes ett triangulerande angreppssätt, vilket innebär att problemet med det ukrainska materialets förekomst och användning i N. V. Kruszevskijs vetenskapliga verksamhet betraktas ur olika perspektiv. Inledningsvis koncentrerades uppmärksamheten på den biografiska aspekten. Information samlades in från tryckta källor och arkivkällor, och officiella dokument studerades. Därefter återskapades livsbilden och livsmiljön, och livssituationer samt de mest betydelsefulla tidsperioderna rekonstruerades med hjälp av den biografiska analysmetoden. Den sociala aspekten är nära förbunden med den biografiska aspekten, eftersom individen alltid samspelar med människor och reflekterar över samhällsfenomen. Den historiska metoden, som återgav Straipsniai / Articles 91 ZINAIDA PAKHOLOK den socialhistoriska situationen och de kausala politiska sambanden visade sig vara centrala under arbetets andra etapp. När vi började studera den vetenskapliga aspekten av lingvistens praktiska verksamhet insåg vi att det personliga och det samhälleliga förverkligades i den. Därför använde vi kunskapsmetoder och -tekniker: analys och syntes, analogi, generalisering och beskrivning. Den metodologiska trianguleringens effektivitet består i en tydlig definition av den fråga som behandlas, i undersökningens etappvisa genomförande samt i systemets komplexitet, där varje del kan komplettera de andra men inte kan existera separat. 3. ORSAKERNA TILL ATT UKRAINSKT INNEHÅLL UPPSTOD Biografisk aspekt. Språkvetarens ursprung är knutet till den gamla polska ätten Kruszevski, vars historia går tillbaka till 1400-talet och vars medlemmar sedan gammalt bodde i Volyn. N. V. Kruszewskis far, Wacław Kruszewski (1808–1878), en adelsman med vapnet Abdank, föddes i Zasław i Volynien; staden heter numera Izjaslav. Efter att ha blivit militär deltog han i det polska upproret 1831, varefter han skickades i exil till Kazan. Han lämnade tjänsten med graden ryttmästare. Hans civila karriär ägde rum som stadsfogde i Ostrog, Ovrutj, Lutsk och Kovel. I Wacław Kruszewskis familj levde minnet av upprorstraditionerna alltid kvar, och där rådde en patriotisk atmosfär. Modern till N. V. Krushevskii, Rosalia Notken (1833–1899), föddes i Kiev och tillhörde det tyska borgarståndet; hon hade en ärvd egendom i byn Solotvyno i Koveldistriktet i Volyn-guvernementet (Пахолок 2002: VIII–IX). Nikolaj Krushevskii föddes den 6(18) december 1851 i Lutsk och döptes i Lutsk katedrals romersk-katolska kyrka – Sankt Petrus och Paulus-kyrkan. Föräldrarna valde namnet till sitt förstfödda barn enligt kyrkokalendern och förknippade det med staden, som sedan 1100-talet stått under Sankt Nikolajs beskydd. N. V. Kruszewskis barndom tillbringades i Lutsk, Kovel och Solotvyno, som hans samtida J. I. Kraszewski skrev, ”i vårt glada och bördiga Volynien, som, klätt i gröna lundar och förgyllda fält, genomkorsat av floder och blå bäckar, lugnt värmer sig i solen utan att bekymra sig om morgondagen, hugger ner de gröna lundarna, strör ut 92 Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI Ukrainian Formation in Scientific Heritage of Mikołaj Kruszewski sina fälts gyllene korn och lät sina floder och dammar växa igen” (Kraszewski 1978: 153). Det är känt att det finns ett samband mellan en person och den plats där han eller hon bor. Detta samband är ”gåtfullt men uppenbart. Eller snarare: oomtvistligt men hemlighetsfullt. Det styrs av det för de gamla kända genius loci, platsens genius, som förbinder intellektuella, andliga och känslomässiga företeelser med deras materiella miljö. För människan i modern tid är städerna de viktigaste punkterna för kulturella krafters verkan och framträdande. Deras utseende bestäms av platsens genius, och föreställningen om detta är helt subjektiv” (Вайль 2008: 9). Enligt den romerska mytologin hade varje man sitt eget genius, eller sin skyddsande. Man kan anta att födelseplatsen bestämde N. V. Krushevskijs öde. Hans bildning ägde rum under tiden efter reformerna, en period av snabba socioekonomiska förändringar som påverkade Lutsks utseende genom tillkomsten av nya handels- och samhällsinstitutioner, bankbyggnader, aktiebolag och läroanstalter. Trots de nya utvecklingstendenserna förblev Lübarts slott stadens främsta sevärdhet – ett vittnesbörd om att Lutsk år 1320 införlivades med storfurstendömet Litauen. Nikolaj kände till detta eftersom han 1862 började i första klassen vid Lutsks adliga distriktsskola. Den låg intill Lübarts slott. Det är inte uteslutet att den gamla arkitektoniska byggnaden väckte Nikolajs intresse för historia. N. V. Kruszewskis far var polack och hans mor tyska; i familjen talade man tre språk: polska, tyska och ryska. Det var ingen annan än föräldrarna som bidrog till den blivande lingvistens språkliga förberedelse, vilken fortsatte i skolan genom studier i ryska, franska, tyska och latin. Den grundliga skolanbiblioteket hade stor betydelse för elevernas utbildning och utveckling; där dominerade böcker på polska och latin: religiösa och filosofiska verk, böcker om historia, geografi, mekanik, matematik och måleri, liksom beskrivningar av städer, biografier över berömda konstnärer och skönlitteratur. Under hela sin skoltid bodde Nikolaj Kruszewski inhyst i Lutsk, och under loven återvände han hem till Solotivin, eftersom hans far 1861 gick i pension och hela familjen flyttade från Kovel till denna by. I Volynien bodde Nikolaj utan att resa därifrån fram till 1866, då han började vid den grekisk-unierade gymnasieskolan i Cholm; fem år senare blev han student vid den historisk-filologiska fakulteten vid Warszawas universitet. Efter avslutade studier fick den utexaminerade en tjänst som lärare i antika språk vid Treenighetsgymnasiet i Orenburgs guvernement, och först 1878 flyttade han till Kazan. Straipsniai / Articles 93 ZINAIDA PAKHOLOK Klimatet i Kazan passade varken N. V. Kruszewski eller hans familj. Detta framgår av brev adresserade till den tidigare läraren vid Warszawas universitet I. V. Tsvetajev: den 29 april 1879: ”Jag räknar dagarna och timmarna tills jag kan lämna Kazan så snart som möjligt: jag är fruktansvärt trött och har mått dåligt hela våren”; den 9 mars 1881: ”I sommar vill jag resa hem med familjen, trots att det inte är särskilt bekvämt att leva ett nomadiskt liv med små barn”; den 5 maj 1881: ”Har Ni inte några bekanta i Kievs råd som Ni skulle kunna rekommendera mig till, ifall jag, efter att ha erhållit magistergraden [disputationen äger rum den 17 maj], skulle börja söka en docentur i Kiev? Jag och min familj har redan fått utstå så mycket på grund av det lokala klimatet, och längtan drar oss så starkt närmare hemtrakten att en flytt till Kiev är höjden av mina drömmar [...]. I slutet av maj eller början av juni tänker jag resa hem med familjen...”; den 5 februari 1884: ”I år kommer jag inte ens att få vila: jag väntar på att familjen ska utökas och kan därför inte resa till landet med hela familjen över sommaren. Jag funderar på att resa ensam i två veckor” (Пахолок 1999: 167, 170, 175). I Kazan blev I. A. Baudouin de Courtenay N. V. Kruszewskis mentor och vän. Han skrev den 7(19) maj 1881 till A. A. Kotljarevskij: ”...han har svag hälsa och Kazans klimat är mycket skadligt för honom. Därför skulle han vilja flytta till någon annan universitetsstad, särskilt någon i södern. Hans högsta önskan är möjligheten att tjänstgöra i Kiev, den stad som ligger närmast hans hemtrakt (Volyns guvernement). Han delar visserligen med mig arvsynden ’polonism’; men samtidigt delar han med mig egenskapen att hålla sig borta från all politik, och dessutom har han följande fördelar framför mig: 1) han är delvis lillryss (född i Volyns guvernement) och älskar detta land som sitt eget...” (Бодуэн де Куртенэ 1881а: 4 об.). Den sociala aspekten. N. V. Kruszewski betraktas till ursprung och vetenskaplig verksamhet som en polsk och rysk lingvist. Men han föddes och formades på Ukrainas territorium, som vid denna tid inte hade status som stat. De ukrainska länderna kom att ingå i två imperier – det ryska och det österrikiska. Det multinationella Volyn ingick i det ryska imperiet. Befolkningen bestod huvudsakligen av ukrainare; vid deras sida bodde judar, ryssar, polacker, tyskar, tjecker, bulgarer och karaimer. Det inhemska etnoset bosatte sig dock inte i städerna utan huvudsakligen på landsbygden. En av orsakerna till denna bosättning var tsarregeringens russifieringspolitik, som byggde på att den polska adeln trängdes undan av ryssar samt på den ryska köpmannakårens aktivitet, vilken åtnjöt statligt stöd. I stadens institutioner fördes ärendena på ryska. Den ortodoxa kyrkan var ryskspråkig (Прищепа 2010: 79–80). 94 Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI Ukrainian Formation in Scientific Heritage of Mikołaj Kruszewski Situationen för ukrainskans funktion och kulturen stod under regeringens ständiga kontroll; regeringen arbetade för att utplåna dem. För att teckna en bild av ukrainofobin under 1800-talets andra hälft ger vi några av de mest slående exemplen. Således utfärdades 1857 en instruktion för förvaltarna av Kievs och Vilnas undervisningsdistrikt, enligt vilken lärarna i historia vid gymnasier och häradsskolor uteslutande skulle vara ryssar. Den 21 juni 1863 skrev redaktören för den inflytelserika tidningen ”Moskovskie vedomosti”, M. N. Katkov: ”Ukraina har aldrig haft en särskild historia, har aldrig varit en särskild stat; det ukrainska folket är ett rent ryskt folk, det ursprungliga ryska folket, en väsentlig del av det ryska folket, utan vilken det inte kan förbli vad det är […]. Något lillryskt språk har aldrig funnits och existerar, trots alla ukrainofilernas ansträngningar, fortfarande inte” (Катков 1863: 328). Den antiukrainska reaktionen kulminerade i Valujev-cirkuläret, en föreskrift utfärdad av det ryska imperiets inrikesminister P. A. Valujev den 18(30) juli 1863 om att stoppa tryckningen av religiös, pedagogisk och för nybörjarläsning avsedd litteratur på ukrainska. Endast skönlitterära verk tilläts av censuren. Året därpå, den 14 juli 1864, antogs en stadga för folkskolan som föreskrev undervisning uteslutande på ryska. År 1869 kom en lag om lönetillägg till tjänstemän som skickats till Ukraina för att russifiera lokalbefolkningen. Fortsättningen på den diskriminerande politiken blev Ems-dekretet, som kejsar Alexander II undertecknade den 18(30) maj 1876 i den tyska staden Bad Ems. Dekretet förbjöd undervisning, dokumentföring, användning av ukrainska i musik och i kyrkan under predikningar, tryckning och införsel från utlandet av böcker tryckta på ukrainska samt uppförande av ukrainskspråkiga teaterföreställningar och konserter inom det ryska imperiets territorium. Detta förnedrande dekret upphävdes inte, men upphörde att tillämpas efter den första ryska revolutionen 1905–1907 (Лизанчук 2008: 11–13). I de uppräknade dokumenten används i stället för ukrainska språket termen ”lillryskt munart”, eftersom man med denna på 1800-talet avsåg benämningen på en samling östslaviska dialekter i större delen av det nuvarande Ukrainas territorium. Inom rysk språkvetenskap var uppfattningen spridd att det ”allmänryska språket” på 1100-talet delades i tre munarter: den södra lillryska, den mellersta (vitryska och sydstorryska) och den norra (nordstorryska). I fråga om de östslaviska språken, förutom ryskan, var benämningen vid fastställandet av om något var ett språk eller en munart omstridd; därför fördes Straipsniai / Articles 95 ZINAIDA PAKHOLOK häftiga diskussioner från andra hälften av 1800-talet till början av 1900-talet. Många filologer, bland andra S. K. Bulitj, utexaminerad från Kazans universitet och senare professor i Sankt Petersburg, hävdade att ”man på strikt vetenskaplig grund inte kan annat än förhålla sig negativt till teorin som förklarar den lillryska munarten vara ett självständigt slaviskt språk” (Булич 1896: 485). Men redan tre årtionden tidigare skrev den kände historikern M. I. Kostomarov till försvar för ukrainskan: ”...gränsen mellan det som ska kallas munart och det som ska kallas språk, mina herrar, kan ni inte föreställa er; efter samma kännetecken är det för er en munart och för oss ett språk. Ni pekar på särdrag som ligger nära storryska; vi pekar på särdrag som i polskan ligger nära denna och frågar er: varför är då inte polskan också en munart?” (Костомаров 1990: 144). Med hänsyn till ukrainskans ställning under 1800-talets andra hälft blir det förståeligt att N. V. Krushevskii, som föddes och bodde i Volyn, inte kunde studera ukrainska, men att han förvärvade bakgrundskunskaper genom att höra det talade språket på gatorna i Lutsk och Kovel, på marknadsplatsen nära Lutsk distrikts adliga läroverk och i vardagslivet i byn Solotvyno. Den vetenskapliga aspekten består i användningen av ukrainskt material i N. V. Kruszewskis arbeten. Han deltog inte i polemiska strider med forskarna, utan använde termerna Lillryssland, lillryskt och lillryskt dialekt samt de realiteter som var förknippade med dem. Lingvistens vetenskapliga arv är litet men tematiskt mångsidigt: studier av folklore; lingvistiska avsnitt som rör fonetik, morfologi, ordbildning och etymologi; samt översättningar av hymner ur Rigveda. Den vetenskapsman som dog ung hann sammanlagt skriva 15 arbeten. I fem av dem använde han inte bara den bakgrundskunskap som han hade fått av talare av ukrainska, utan också de teoretiska kunskaper som han förvärvat i Kazan; därför ska vi uppehålla oss närmare vid denna aspekt. 4. ÅTERSPEGELING AV INTRESSET FÖR UKRAINSKA SPRÅKET OCH KULTUREN N. V. Kruszewskis första vetenskapliga arbete ”Besvärjelser som en form av rysk folkpoesi” skrevs under det sista året vid Warszawas universitet under ledning av professor M. A. Kolosov. Denne unge forskare var utexaminerad från Charkivs universitet, och hans lärare var de ukrainska filologerna och folkbildarna P. A. Lavrovskij och N. A. Lavrovskij samt grundaren av den Charkivs linguistiska skolan, slavisten och etnografen A. A. Potebnja. M. A. Kolosovs intresseområde, format av sådana 96 Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI Ukrainian Formation in Scientific Heritage of Mikołaj Kruszewski anhängare, omfattade det fornslaviska språket, det fornryska språket och litteraturen, det ryska folkspråket och den muntliga folkdiktningen samt de östslaviska folkens poetiska konst. Följaktligen var frågor som rörde det ukrainska språket och folkloren inte främmande för honom. Det ämne som föreslogs Nikolaj Kruszewski för hans examensarbete låg inom M. A. Kolosovs intresseområde, eftersom denne ansåg att ”...den världsbild som finns i språket är särskild för varje folk” (Kolosov 1871: 244). Studenten tog ansvaret för att skriva det vetenskapliga arbetet. I ett brev till sin tidigare lärare vid Warszawas universitet, I. V. Tsvetajev, den 15(27) juni 1875, erinrade han sig: ”När jag arbetade med min kandidatuppsats lärde jag känna rysk folkpoesi och över huvud taget folkepiken samt den lingvistik som var förknippad med den” (PAKHOLOK 1999: 163). Kruszewski strävade efter att förklara det material som samlats i boken ”Storryska besvärjelser” (Majkov 1869). När han analyserade den 22:a besvärjelsen försökte han avslöja det primitiva tänkandets natur: ”Tillsammans med mat och dryck tar människan också in kärlek, sjukdom och så vidare. Tanken på möjligheten av en sådan mekanisk övergång av en egenskaps från ett föremål till ett annat, när det gäller sjukdomar, hade uppenbarligen stärkts genom iakttagelser [...]. Helt likartat är detta lillryska medel, som används av flickor...” (Kruszewski 1876: 36). Författaren styrker den teoretiska slutsatsen med ett exempel hämtat ur ”Etnografisk-statistiska expeditionens arbeten till det västryska området” (Trudy 1872), där en magisk handling beskrivs, vid vilken man måste ”...hitta en sådan rot ur vilken både ek och björk växer, ta en nypa mossa från den förra och från den senare, lägga den på vänster hand och säga: ”Så att du håller fast vid mig som eken vid björken”, detta upprepas tre gånger. När man återvänt hem torkas mossan och, efter att ha stött den till pulver, ges den att dricka” (Kruszewski 1876: 36–37). I undersökningens text används toponymerna ”Lillryssland” och ”Volynska guvernementet”. När författaren exempelvis analyserar jaktbesvärjelser hänvisar han till den nyutkomna ”Samling av lillryska besvärjelser” (Jefimenko 1874) och skriver: ”vargar kallas i Lillryssland ’den helige Jurijs hundar’” (Kruszewski 1876: 68). Under arbetet med sin kandidatuppsats fann Kruszewski användning för sitt eget material, som uppenbarligen hade samlats senast 1874 i Solotvino, eftersom arbetet är daterat den 25 januari 1875. Den unge forskaren infogade tre trosföreställningar i uppsatsen och angav samtidigt tydligt och konsekvent deras proveniens: ”Om man trär en viss individs hårstrå genom huvudet på en padda och begraver den i jorden, kommer, när håret ruttnar, även den person från vars huvud det tagits att tyna bort, och slutligen måste personen dö. Denna trosföreställning har jag nedtecknat i Volynska guvernementet”; Straipsniai / Articles 97 ZINAIDA PAKHOLOK ”Jag har nedtecknat följande drömtydning i Volynska guvernementet: om en kvinna drömmer om en fisk blir hon gravid”; ”I drömmar betyder månen giftermål. Denna tolkning har jag nedtecknat i Volynska guvernementet” (Kruszewski 1876: 4, 35, 40–41). Som forskare etablerade sig N. V. Krushevskii i Kazan under åtta år – från 1878 till 1886. Under denna period var I. A. Boduen de Kurtene hans mentor, kollega och vän. Denne ägnade uppmärksamhet åt ukrainskan inte bara i arbetena ”Några ord om den indoeuropeiska jämförande grammatiken” (Бодуэн де Куртенэ 1881) och ”Översikt över den slaviska språkverlden i samband med andra arieuropeiska (indogermanska) språk” (Baudouin de Courtenay 1884), utan också vid mötena i den krets som fick namnet Kazans lingvistiska skola, där studiet av fonemet blev utgångspunkt för dess utveckling och påverkade inte bara sättet att studera ljudproblem utan också den språkvetenskapliga metodologin i stort (Jakobson 1960: 1). Under sitt första år vid Kazans universitet, som professorstipendiat utanför den ordinarie personalen, började N. V. Kruszewski studera det ukrainska språkets fonetiska och morfologiska särdrag. I detta syfte översatte han den litauiska sagan ”Vem kan ljuga bäst?” till den dialekt i byn Solotvino som han kände (Kruszewski 1882: 33). Översättningen och analysen förblev opublicerade i forskarens manuskript, som förvaras vid Sankt Petersburg-filialen av Ryska vetenskapsakademins arkiv. För att erhålla titeln privatdocent var N. V. Krushevskii tvungen att lägga fram ett vetenskapligt arbete och hålla en föreläsning efter eget val samt en annan som fakulteten hade angett. För föreläsningen valde han ett ämne som han efter föreläsningen utformade som artikeln ”Om ’analogi’ och ’folketymologi’ (”Volksetymologie”)” och publicerade i tidskriften hos sin första vetenskapliga handledare M. A. Kolosov (Крушевский 1879). När N. V. Krushevskii utvecklade tanken om den morfologiska assimilationens roll i systematiseringen av språkets morfologiska element, gav han exemplet med det polska ordet žarzęwie (ryska огнище, av žar), som i likhet med ord med prefixet za– (za–lesie) förändrades till zarzewie. Därefter angav han: ”På samma sätt förklaras också lillryska залізо i stället för *желізо” (Крушевский 1879: 113), och kallade denna assimilation prefixal. När författaren behandlade olika typer av assimilation uppmärksammade han lexikal assimilation och beskrev en särskild typ av den, assonation, där de mindre brukliga formerna av ett böjligt ord assimileras till de mer brukliga. Bland polska, ryska och ett tjeckiskt exempel anförde Krushevskii: ”lillryska вівтóрок (gen. вівтóрку) i stället för втóрок” (Крушевский 1879: 116). 98 Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI Ukrainian Formation in Scientific Heritage of Mikolaj Kruszewski Vid magisterexamen den 10 april 1880 fick den examinerade av I. A. Baudouin de Courtenay två skriftliga uppgifter i jämförande grammatik för de indoeuropeiska språken och sanskrit (Baudouin de Courtenay 1880). Den första uppgiften innehöll åtta deluppgifter med kravet att som bevis ange 5–10 ord ur O. Storozjenkos ukrainska berättelse ”Mezjigorskij ded” (Storozjenko 1863). Han började lösa uppgiften med följande ingress: ”Först och främst vill jag påpeka att när jag talar om ljuden och formerna i den lillryska berättelse som jag fått, avser jag huvudsakligen den för mig bättre kända volynska dialekten av det lillryska tungomålet (mer exakt dialekten i byn Solotvino i Kovels härad, Volynska guvernementet)” (Kruszewski 1880: 13). Därefter analyserade han ord från olika ordklasser i berättelsen och drog slutsatser om förhållandet mellan bokstäver och ljud. Den krävande examinatorn bedömde detta skriftliga svar som tillfredsställande. I magisteravhandlingen ”Om frågan om guna. En studie inom fornslavisk vokalism” analyserade N. V. Krushevskii inte bara återgivningen av indoeuropeisk vokalism i fornslaviskan utan fastställde också sambandet mellan växlingar och formbildning samt ordbildning. Hans uppmärksamhet riktades mot att identifiera de lagbundenheter som verkar i språket: ”Om i något formsystem vissa former har ljudet z och andra s, så assimileras antingen de förstnämnda (morfologiskt) till de sistnämnda eller de sistnämnda till de förstnämnda. Jfr böjningen пеку, могу i det ryska litteraturspråket och folkliga n’екý lillryska móжу n’ек’ош móжеш n’ек’от móже n’ек’ом móжемо n’ек’оте móжете n’екýм móжут” (Крушевский 1881: 17). När han beskrev betydelsen hos roten –строк– gav han exempel från forngrekiska och sanskrit och jämförde semantiskt med ordet о–ток; därefter skriver han: ”Till samma rot hör, enligt en riktig anmärkning av Boduen de Kurtene, också namnet på floden Stryi” (Крушевский 1881: 72). Denna flod ligger på Ukrainas territorium. Namnet ”Stryj” betecknar inte bara en högra biflod till Dnjestr utan också en stad i Lviv oblast; det första skriftliga omnämnandet av staden härrör från 1300-talet. Straipsniai / Articles 99 ZINAIDA PAKHOLOK Första sidan av N. V. Krushevskijs skriftliga svar på magisterexamen vid Kazans universitet den 10 april 1880. Republiken Tatarstans nationalarkiv, f. 977 Historisk-filologiska fakulteten, 1160, l. 13. 100 Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI Ukrainian Formation in Scientific Heritage of Mikolaj Kruszewski I strävan att göra sina idéer tillgängliga för europeiska forskare bearbetade N. V. Krushevskii inledningen till sin magisteravhandling och gav på egen bekostnad ut boken ”Om ljudväxling” på tyska (Kruszewski 1881)³. När han behandlade exempel på assimilation anförde han böjningen av det ukrainska verbet ”могти”; för att underlätta förståelsen för den tyskspråkige läsaren använde han latinsk skrift (Kruszewski 1881: 24–25). Han uppfattade realistiskt den situation han befann sig i och meddelade förtroligt Jan Karłowicz den 6 (18) maj 1884: ”... omständigheterna tvingar oss att skriva på ryska för brödets skull, men för vetenskapen måste man skriva på tyska” (Пахолок 2000: 228). I sitt opus magna ”En skiss över språkvetenskap” förbigick N. V. Krushevskii, när han behandlade språkets struktur och de lagar enligt vilka det utvecklas, inte det ukrainska språkmaterialet, särskilt inte inom den historiska fonetiken. När han i sin doktorsavhandling analyserade böjningen av ordet волк uppmärksammade han att kasusformerna inte alltid hade samma ljudkombination i roten. Som stöd för denna slutsats anförde han två former från fornslaviskan och ukrainskan: ”...i den lillryska munarten, som är närmast besläktad med den storryska, finner vi kombinationen воук tillsammans med воуцу-...” (Крушевский 1883: 109). Avhandlingsförfattaren karakteriserade systemet för böjningen av stammarna med bakre tungljud пеку, могу och drog, med utgångspunkt i dialekten i Volyn-guvernementet, slutsatsen att en förenkling verkar i ukrainskan, analog med den i sanskrit, slovenskan och serbiskan (Крушевский 1883: 111). N. V. Krushevskii utgick från övertygelsen att en process av systemens ordnande verkar i språket. När han därför betraktade olika stamformer urskilde han tre typer: oordnade, sådana som befinner sig på väg mot ordning och ordnade. Till den första typen hänförde han exempel från polskan och ukrainskan (ноуа, ноци, нози, ноцу, ногою, у нози) (Крушевский 1883: 111–112). I avsnittet ”Ordens historia” anförde forskaren, bland ryska och franska exempel, ett exempel vardera från latin (sumpsi) och ukrainska (павук), där sekundära ljud uppkommit fonetiskt (Крушевский 1883: 126), och uppmärksammade ljudförändringen i ständigt återgivna ord: ”lillryska піднебенье (gommen), jfr polska rodniebienie” (Крушевский 1883: 128). ³ Vi anser att hans genetiska samband med modern gjorde sig gällande i denna översättning; arkivuppgifterna om henne är knapphändiga och tillåter inte att vi säger mer om hennes roll i språkvetarens liv. Straipsniai / Articles 101 ZINAIDA PAKHOLOK 5. SLUTSATSER Således kan vi sammanfatta det som redovisats ovan. N. V. Kruszewski föddes i en polsk-tysk familj i Volyn, där den inhemska ukrainskspråkiga befolkningen utgjorde majoriteten. Det var i denna trakt han formades som person, fick sin grundutbildning och betraktade den som sin hembygd. Senare, i det avlägsna Kazan, drömde han om att hitta arbete närmare hemmet och återkom upprepade gånger på sommaren med sin familj för att semestra på moderns gods. Under 1800-talets andra hälft förbjöds den ukrainska skolan, pressen, den vetenskapliga litteraturen och teatern med stöd av Valujev-cirkuläret och Ems-dekretet. Ukrainskan hade ingen status som officiellt språk och undervisades därför inte vid läroanstalter. N. V. Krushevskijs kunskaper i språket var till en början endast bakgrundskunskaper. Ukraina kallades vid den tiden Lillryssland. Frågan om huruvida ukrainskan var ett självständigt språk eller en dialekt av ryskan var omdiskuterad. De vanligaste termerna var ”lillrysk dialekt” och ”lillrysk dialekt”. Kruszewski använde dessa termer. Forskaren använde sina kunskaper i ukrainska språket och kulturen i vetenskapligt syfte. I studentuppsatsen ”Besvärjelser som en form av rysk folkpoesi” hänvisade han till ukrainskspråkiga arbeten, använde ortnamnen ”Lillryssland” och ”Volyns guvernement” och inkluderade tre föreställningar som han hade samlat in i byn Solotvyno. I Kazan studerade N. V. Kruszewski ukrainskans fonetiska och morfologiska särdrag. För detta ändamål översatte han den litauiska sagan ”Vem kan ljuga bäst?” till den Solotvyno-dialekt som han kände till. Lingvistens intresse för ukrainska delades och understöddes av hans mentorer M. A. Kolosov och I. A. Baudouin de Courtenay. Därför använde N. V. Kruszewski ukrainskt material i sina undersökningar och utförde vid magisterexamen uppgifter utifrån en ukrainsk litterär text. I arbetena ”Om ’analogi’ och ’folketymologi’ (”Volksetymologie”)”, ”Om frågan om guna. En studie inom fornslavisk vokalism”, ”Über die Lautabwechslung” och ”En skiss över språkvetenskap” använde N. V. Krushevskii, bland exempel från forngrekiska, latin, polska, ryska, sanskrit, serbiska, slovenska, franska och tjeckiska, ukrainskt ordförråd för att illustrera resonemang och slutsatser om ordbildning, fonetik och etymologi. De ukrainska exemplen är få och åtföljs ofta av en hänvisning till den region där de, väl känd för författaren, används. 102 Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI Ukrainian Formation in Scientific Heritage of Mikołaj Kruszewski Det ukrainska materialet i N. V. Kruszewskis undersökningar vittnar om författarens lingvistiska bildning och hans önskan att, genom att visa potentialen hos ett icke-statligt språk, ställa det på samma nivå som andra indoeuropeiska språk. ЛИТЕРАТУРА Baudouin de Courtenay Jan 1884: Übersicht der slavischen Sprachenwelt im Zusammenhange mit den andern arioeuropäischen (indogermanischen) Sprachen, Leipzig: T. O. Weigel. Baudouin de Courtenay Jan 1888: Mikołaj Kruszewski, ego życie i prace naukowe. – Prace filologiczne 2(3), 837–849. Baudouin de Courtenay Jan 1889: Mikołaj Kruszewski, ego życie i prace naukowe. – Prace filologiczne 3(1), 116–175. Boduen de Kurtene Ivan 1880: Бодуэн де Куртенэ, Иван. Задачи для письменных ответов Н. В. Крушевского по сравнительной грамматике ариоевропейских языков и по санскриту [Zadachi dlya pismennikh otvetov N. V. Krushevskogo ro sravnitel’noi grammatike arioevropeiskikh yazykov i po sanskritu]. Национальный архив Республики Татарстан. – ф. 977 Историко-филологический факультет, 1160, л. 11–12 об. [Natsionalnyi arkhiv Respubliki Tatarstan. – f. 977 Istoriko-filologicheskii fakultet, 1160, l. 11–12 ob.]. Boduen de Kurtene Ivan 1881: Бодуэн де Куртенэ, Иван. Несколько слов о сравнительной грамматике индоевропейских языков [Neskol’ko slov o sravnitel’noi grammatike indoevropeiskikh iazykov]. – Журнал Министерства народного просвещения [Zhurnal Ministerstva narodnogo prosveshcheniia] 213, 269–321. Boduen de Kurtene Ivan 1881a: Бодуэн де Куртенэ, Иван. Письмо А. А. Котляревскому 7(19) мая 1881 года [Pis’mo A. A. Kotliarevskomu 7(19) maja 1881 goda], РНБ ОР. – ф. 386, № 19, л. 4–4 об. [RNB OR. – f. 386, № 19, l. 4–4 ob.]. Boduen de Kurtene Ivan 1963: Бодуэн де Куртенэ, Иван. Николай Крушевский, его жизнь и научные труды. Бодуэн де Куртенэ И. А [Nikolai Krushevskii, ego zhizn’ i nauchnye trudy. Boduen de Kurtene I. A.] – Избранные труды по общему языкознанию [Izbrannye trudy po obshchemu yazykoznaniyu] 1, Москва: Издательство АН СССР [Moskva: Izdatel’stvo AN SSSR] 1, 146–202. Bogoroditskii Vasilii A. 1939: Богородицкий, Василий А. Казанская лингвистическая школа (1878–1939 гг.) [Kazanskaia lingvisticheskaia shkola (1878–1939 gg.)]. – Труды Московского института истории, философии и литературы [Trudy Moskovskogo instituta istorii, filosofii i literatury] 5, 265–294. Straipsniai / Articles 103 ZINAIDA PAKHOLOK Bulich Sergei K. 1896: Булич, Сергей К. Малорусское наречие [Malorusskoe narechie]. – Энциклопедический словарь Брокгауза и Ефрона [Entsiklopedicheskiy slovar’ Brokgauza i Efrona] 18–A, 485–487. Cherepanov Mikhail V. 1958: Черепанов, Михаил В. Вопросы фонетики в трудах Н. В. Крушевского: из истории Казанской лингвистической школы [Voprosy fonetiki v trudakh N. V. Krushevskogo: iz istorii Kazanskoi lingvisticheskoi shkoly]. – Ученые записки Глазовского государственного педагогического института им. В. Г. Короленко [Uchenye zapiski Glazovskogo gosudarstvennogo pedagogicheskogo instituta im. V. G. Korolenko] 7, 27–67. Chubinskii Pavel P. 1872: Чубинский, Павел П. Труды этнографическо-статистической экспедиции в Западно-Русский край [Trudy etnografichesko-statisticheskoi ekspeditsii v Zapadno-Russkii krai] 1, Санкт-Петербург: [б. и.] [Sankt-Peterburg: [b. i.]]. Efimenko Petr S. 1874: Ефименко, Петр С. Сборник малороссийских заклинаний [Sbornik malorossiyskikh zaklinaniy]. – Чтения в Императорском Обществе Истории и Древностей Российских при Московском университете [Chteniya v Imperatorskom Obshchestve Istorii i Drevnostey Rossiiskikh pri Moskovskom universitete] 1, 1–70. Jakobson Roman 1960: Kazańska szkoła polskiej lingwistyki i jej miejsce w światowym rozwoju fonologii. – Biuletyn Polskiego Towarzystwa Językoznawczego 19, 1–34. Jakobson Roman 1965: L’importanza di Kruszewski per lo sviluppo della linguistica generale. – Ricerche Slavistiche 13, 3–23. Katkov Mikhail N. 1863: Катков, Михаил Н. Передовая статья [Peredovaia statia]. – Московские ведомости [Moskovskie vedomosti] 136, 326–330. Kolosov Mitrofan A. 1871: Колосов, Митрофан А. Вступительная лекция [Vstupitelnaya lektsiya]. – Варшавские университетские известия [Varshavskie universitetskie izvestiya] 4, 236–251. Kostomarov Nikolai I. 1990: Костомаров, Николай И. Правы ли наши обвинители? (По вопросу об издании книг научного содержания на южнорусском языке) [Pravu li nashi obviniteli? (Po voprosu ob izdanii knig nauchnogo soderzhaniia na iuzhnorusskom iazyke)]. – Український історичний журнал [Ukrainskyi istorychnyi zhurnal] 7, 140–146. Kraszewski Jósef 1978: Latarnia czarnoksięska. Obrazy naszych czasów, Krakow: Wydawnictwo Literackie. 104 Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI Ukrainian Formation in Scientific Heritage of Mikolaj Kruszewski Krushevskii Nikolai V. 1876: Крушевский, Николай В. Заговоры как вид русской народной поэзии [Zagovory kak vid russkoi narodnoi poezii]. – Варшавские университетские известия [Varshavskie universitetskie izvestiia] 3, 3–69. Krushevskii Nikolai V. 1879: Крушевский, Николай В. Об «аналогии» и «народной этимологии» («Volks etymologie») [Ob «analogii» i «narodnoi etimologii» («Volks etymologie»)]. – Русский филологический вестник [Russkii filologicheskii vestnik] 2(3), 109–120. Krushevskii Nikolai V. 1880: Крушевский Николай В. Письменный ответ по сравнительной грамматике ариеевропейских языков [Pismennyi otvet po sravnitelnoi grammatike arioevropeiskikh yazykov]. Национальный архив Республики Татарстан. – ф. 977 Историко-филологический факультет, 1160, л. 13–15 [Natsionalnyi arkhiv Respubliki Tatarstan. – f. 977 Istoriko-filologicheskii fakultet, 1160, l. 13–15]. Krushevskii Nikolai V. 1881: Крушевский, Николай В. К вопросу о гуне. Исследование в области старославянского вокализма [K voprosu o gune. Issledovanie v oblasti staroslavianskogo vokalizma]. – Русский филологический вестник [Russkii filologicheskii vestnik] 5, 1–109. Krushevskii Nikolai V. 1882: Крушевский, Николай В. Отчет о занятиях сравнительным языкознанием Н. Крушевского за время от 15 декабря 1878 г. по 1 октября 1879 г. [Otchet o zaniatiakh sravnitel’nym iazykoznaniem N. Krushevskogo za vremia ot 15 dekabria 1878 g. po 1 oktiabria 1879 g.] – Известия и ученые записки Императорского Казанского университета [Izvestiia i uchenye zapiski Imperatorskogo Kazanskogo universiteta] 1/2, 32–36. Krushevskii Nikolai V. 1883: Крушевский, Николай В. Очерк науки о языке [Ocherk nauki o iazyke], Казань: Типография Императорского Казанского университета [Kazan’: Tipografiia Imperatorskogo Kazanskogo universiteta]. Krushevskii Nikolai V. 2002: Крушевский, Николай В. Замовляння як вид російської народної поезії [Zamovlіannia yak vyd rosiiskoi narodnoi poezii], Луцьк: Вісник і Кᵒ [Lutsk: Visnyk i Кᵒ]. Krushevskii Nikolai V. 2004: Крушевський, Миколай В. Вісім гімнів Рігведи [Visim himniv Rihvedy], Луцьк: Терен [Lutsk: Teren]. Krushevskii Nikolai V. 2005: Крушевський, Миколай В. Біобібліографічний покажчик [Biobibliiohrafichnyi pokazhchyk], Луцьк: Терен [Lutsk: Teren]. Kruszewski Nikolay 1881: Über die Lautabwechslung, Kasan: Universitatsbuchdruckerei. Straipsniai / Articles 105 ZINAIDA PAKHOLOK Lyzanchuk Vasyl’ V. 2008: Лизанчук, Василь В. Хроніка нищення українства: мови, культури, духовності [Khronika nyshchennia ukrainstva: movy, kultury, dukhovnosti]. – Мандрівець [Mandrivets] 6, 4–24. Maikov Leonid N. 1869: Майков, Леонид Н. Великорусские заклинания [Velikorusskie zaklinaniia]. – Записки Императорского Русского Общества по отделению этнографии [Zapiski Imperatorskogo Russkogo Obshchestva po otdeleniiu etnografii] 2, 417–580. Pakholok Zinaida A. 1999: Пахолок, Зинаида А. Плоды забвения, или Кто зажжет свечу?: письма Н. В. Крушевского И. В. Цветаеву [Plody zabveniia, ili Kto zazhzhet svechu?: pis’ma N. V. Krushevskogo I. V. Tsvetaevu]. – Русский Исторический Вестник [Russkii Istoricheskii Vestnik] 2, 159–182. Pakholok Zinaida A. 2000: Пахолок, Зинаида А. Письма Николая Крушевского к Яну Карловичу [Pis’ma Nikolaja Krushevskogo k Janu Karlovichu]. – Русский Исторический Вестник [Russkii Istoricheskii Vestnik] 3, 221–232. Pakholok Zinaida A. 2002: Пахолок, Зінаїда А. Дебют видатного лінгвіста. Крушевський М. Замовляння як вид російської народної поезії [Debiut vydatnogo lingvista. Krushevsky M. Zamovlannia yak vyd rosiiskoi narodnoi poezii], Луцьк: Вісник і К°, VII–XXXV [Lutsk: Visnyk i K°, VII–XXXV]. Pakholok Zinaida A. 2019: Пахолок, Зінаїда А. Дослідження та популяризація творчості мовознавця з Волині Миколая Крушевського [Doslidzhennia ta populiaryzatsiia tvorchosti movoznavtsia z Volyni Mykolaia Krushevskoho]. – Краєзнавство [Kraieznavstvo] 4, 116–132. Pryshchepa Olena P. 2010: Прищепа, Олена П. Міста Волині у другій половині XIX – на початку XX ст. [Mista Volyni u druhii polovyni XIX – na pochatku XX st.], Рівне: ПП ДМ [Rivne: PP DM]. Radwańska Williams Joanna 1993: A paradigm lost: the linguistic theory of Mikołaj Kruszewski, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company. Storozhenko Oleksa P. 1863: Стороженко, Олекса П. Українські оповідання [Ukrainski opovidannia] 1, Санкт-Петербург: Типография П. А. Кулиша [Sankt-Peterburg: Typografiia P. A. Kulysha], 131–137. Vayl Petr 2008: Вайль, Петр. Гений места [Geniy mesta], Москва: КоЛибри [Moskva: KoLibri]. Zelinskii Faddei F. 1897: Зелинский, Фаддей Ф. О заговорах: история развития заговора и главные его формальные черты [O zagovorakh: istoriia razvitiia zagovora i glavnye ego formalnye cherty]. – Сборник Харьковского историко-филологического общества [Sbornik Kharkovskogo istoriko-filologicheskogo obshchestva] 10, 1–58. 106 Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI Ukrainian Formation in Scientific Heritage of Mikolaj Kruszewski Ukrainiečių kalbos formavimasis Mikolajaus Kruševskio moksliniame palikime SANTRAUKA Straipsnyje analizuojami Mikolajaus Kruševskio mokslinio palikimo darbai, skirti ukrainiečių kalbai. Šie darbai tiriami trimis aspektais: biografiniu, socialiniu ir moksliniu. Lingvistas gimė Voluinėje lenko ir vokietės šeimoje, kur daugumą sudarė vietinė ukrainiečių populiacija. Jo asmenybę formavosi šiame regione. Voluinę jis laikė savo gimtine. Vėliau, jau dirbdamas tolimojoje Kazanėje, kartu su šeima jis nuolat grįždavo vasaroti į Voluinėje likusius motinos namus. Tuo metu Ukraina neturėjo valstybingumo statuso. Šalis buvo vadinama Mažąja Rusija. Buvo diskutuojama, ar ukrainiečių kalba yra nepriklausoma kalba, ar rusų kalbos tarmė. Dažniausiai vartoti terminai buvo Mažosios Rusijos tarmė ir Mažosios Rusijos tarmė. M. Kruševskis taip pat vartojo šiuos terminus. Mokslininkas pritaikė ukrainiečių kalbos ir kultūros žinias mokslo tikslams. Savo studentiškoje esė Užkalbėjimai kaip rusų liaudies poezijos forma jis rėmėsi ukrainiečių kalbos darbais, vartojo toponimus Mažoji Rusija ir Voluinės provincija ir aptarė Solotvyno kaime paties surinktus žmonių tikėjimus. Gyvendamas Kazanėje, M. Kruševskis studijavo fonetinius ir morfologinius ukrainiečių kalbos požymius. Šiuo tikslu į Solotvyno tarmę jis išvertė lietuvių liaudies pasaką Kas moka geriau meluoti. Magistrantūros egzamino metu jis turėjo atlikti aštuonias Jano Bod<u>u</u>eno de Kurtenė jam duotas užduotis apie apsakymą ukrainiečių kalba. M. Kruševskis rėmėsi ukrainiečių kalbos žodynu, iliustruodamas savo įžvalgas ir išvadas žodžių darybos ir fonetikos srityje, kurias aptarė savo darbuose Apie analogiją, Liaudies etimologija, Gunos klausimu: Senųjų slavų vokalizmo tyrinėjimai, Apie garsų kaitą, Kalbotyros apybraiža. Ukrainietiškas turinys Mikolajaus Kruševskio tyrimuose liudija autoriaus kalbinę erudiciją ir troškimą atskleisti šios nevalstybinės kalbos potencialą, paverčiant ją lygiaverte kitoms indoeuropiečių kalboms. Įteikta 2021 m. gruodžio 24 d. ZINAIDA PAKHOLOK Lutsk Human Development Institute of the Open International University “Ukraine” 43020, Ukraine, Lutsk 5, G. Gongadze Str. [email protected] Straipsniai / Articles 107