Varia Onomastica: Sarmato-Alanica (Danapria, Bohus)

Acta Linguistica Lithuanica 2025, vol. 92, s. 1–28 Innehållslänk / Turin io nuoroda ISSN 2669-218X (online / elektroninis) VARIA ONOMASTICA: SARMATO–ALANICA (DANAPRIA, BOHUS) Varia Onomastica: Sarmato–Alanica (Dniepras, Bugas) ALEXANDER I. ILIADI Den statliga institutionen ”Sydukrainska nationella pedagogiska universitetet uppkallat efter K. D. Usjinskij” E-post: [email protected] ORCID-ID: https://orcid.org/0000-0001-5078-8316 Forskningsområden: etymologi, komparativhistorisk lingvistik, allmän och typologisk lingvistik. https://doi.org/10.35321/all92-05 SAMMANFATTNING Forskningen syftar till att särskilja det iranska språkliga arvet i toponymien i Dnepr- och Bugregionerna. Särskilt behandlas rekonstruktionen av det sarmatiska–alaniska lexikala skiktet, vars existens inte strider mot uppgifterna från de undersökta områdenas historia och arkeologi. Forskningen har resulterat i rekonstruktionen av 20 lexem som antas höra till sarmaternas och alanernas vokabulär. Denna slutsats underbyggs av etymologin hos de granskade toponymerna, vilka förklaras med hjälp av det ossetiska språkets vokabulär. Ossetiskan, som i sin tur är det enda överlevande språkliga arvtagaren till alaniskan, har å ena sidan bevarat de typiska dragen hos de sarmatiska och alaniska dialekterna och å andra sidan hos de gamla östiranska dialekterna, som står nära alanernas och sarmaternas dialekter. Ett starkt argument för det sarmato-alaniska ursprunget hos den rekonstruerade lexikala fonden utgörs av en rad exklusiva alanisk–ossetiska hellexikala paralleller. Den lexikala rekonstruktionen bekräftas av vissa fonetiska och morfologiska särdrag som endast är karakteristiska för strukturen hos de antagna alaniska prototyperna och orden i det ossetiska språket. Parallellerna mellan det rekonstruerade sarmato-alaniska ordförrådet och andra iranska språks vokabulär beskrivs också. NYCKELORD: etymologi, den sarmato-alaniska språkrelikten, rekonstruktion, prototyp, reflex, toponymiskt område. Copyright © 2025 Alexander I. Iliadi. Utgiven av Institutet för litauiska språket. Detta är en Open Access-artikel som distribueras enligt villkoren i Creative Commons Attribution-licensen, vilken tillåter obegränsad användning, distribution och reproduktion i alla medier, förutsatt att originalförfattaren och källan anges. // Išleido Lietuvių kalbos institutas. Šis straipsnis yra atviros prieigos, platinamas pagal „Creative Commons“ priskyrimo licencijos sąlygas, leidžiančias neribotai naudoti, platinti ir atkurti turinį bet kokioje laikmenoje, nurodant autorių ir šaltinį. Mottaget: / Gauta: 2025-04-18. Godkänt: / Priimta: 2025-05-28. 1 ABSTRAKT Syftet med forskningen är att särskilja det iranska språkliga arvet i toponymien i Dnepr- och Bugregionerna. Särskild uppmärksamhet ägnas åt rekonstruktionen av det sarmatiska-alaniska lexikala skiktet, vars existens inte motsägs av uppgifterna från de undersökta områdenas historia och arkeologi. Denna slutsats underbyggs av etymologin hos de granskade toponymerna, som förklaras med hjälp av det ossetiska språkets ordförråd. Ossetiskan, som är den enda bevarade efterkommande till alaniskan, har å ena sidan ärvt de typiska dragen hos de sarmatiska och alaniska dialekterna och å andra sidan de gamla östiranska dialekterna, som är nära besläktade med alanernas och sarmaternas dialekter. Ett starkt argument för det rekonstruerade lexikala förrådets sarmatiska-alaniska ursprung utgörs av en hel rad exklusiva alanisk-ossetiska lexikala paralleller. Den lexikala rekonstruktionen bekräftas av vissa fonetiska och morfologiska särdrag som endast är utmärkande för strukturen hos de antagna alaniska prototyperna och orden i det ossetiska språket. Artikeln beskriver också parallellerna mellan det rekonstruerade sarmatiska-alaniska ordförrådet och andra iranska språks lexikala förråd. VIKTIGA ORD: etymologi, en relikt av det sarmatiska-alaniska språket, rekonstruktion, prototyp, reflex, toponymiskt område. 1. INLEDNING: IRANSKA SPRÅKRELITER I DNIEPRS OCH BUGS TOPONYMI 1.1. Frågan om språkrelikter grundar sig vanligen på antagandet att spår av tidigare existerande särdrag hos det undersökta språket har bevarats i toponymien. Av olika orsaker bevarar toponymien arkaismer, medan den äldre vokabulären i den appellativa lexikonen ofta trängs undan när äldre och nyare enheter konkurrerar. Därför bevarar toponymien sådant som har gått förlorat i den appellativa vokabulären. Samma särpräglade lexikala periferi bevarar belägg för tidigare närvaro av talare av andra språk (substrat, superstrat) i de moderna språkens områden. Forskare har på senare tid traditionellt använt termen språkrelikt specifikt om det onomastiska substratet (arbeten av akademikern Oleg N. Trubačėv samt flera publikationer av Vladimir E. Orel, Alexander K. Šapošnikov och Alexander V. Ivanenko). Den moderna komparativhistoriska indoeuropeiska språkvetenskapen har uppgifter om slaviska språkrelikter (Slavica, Sclavania) i området för grekisk och germansk toponymi, baltiska relikter (Baltica) i Dneprflodens hydronymi, det indoariska språkliga arvet i norra Svartahavsområdet (Indoarica), samt en iransk (Scythica, Sarmato-Alanica, Alanica) komponent i toponymien på Krim, i norra Svartahavsområdet, Donflodens område, Volgaflodens område, Dneprflodens område och Bugflodens område samt i Europas onomastik. 1.2. Markörerna för den sistnämnda av de ovan nämnda kategorierna av språkrelikter (Iranica) diskuteras nedan. Studien fokuserar på arvet från de iranska dialekter som en gång var utbredda i området längs Dnepr och i mellanflödet mellan Ingul och Bug. Tidigare beskrivningar av iranska lexikaliska fornminnen i Dneprregionen gjorde det möjligt att delvis avgränsa deras utbredningsområde på Dneprs vänstra strand (Moszyński 1957; Toporov, Trubačėv 1962: 222–228; Trubačėv 1968: 276; Orel 1986: 111; Šapošnikov 2007: 291, 309; se även översikten över etymologier i: Stryžak 1981: 31). De iranska lexikala enheterna i hydronymin i Dneprs högra strand är 2 mindre frekventa (Orel 1986: 111). På senare tid har emellertid sex relikter lagts till listan, varav tre är belagda i Rosflodens avrinningsområde (Iliadi 2021). De iranska relikterna saknas för övrigt helt i Irina M. Železniaks särskilda undersökning av hydronymin på Dneprs mellersta vänstra strand, medan de främmande namnen från de turkiska, baltiska, illyriska, keltiska och trakiska språken i Rosområdet beskrivs ingående. Detta kan bero på att slutsatserna bygger på O. N. Trubačėvs tidigare slutsatser, i synnerhet hans uppfattning att ”sydiranismerna finns i Dneprs vänstra strands bifloders avrinningsområden – Sula, Psel, Samara och i närheten av dem; endast Sura, Domotkan och Samotkan rinner ut i Dnepr på högra sidan, nära Samaraflodens mynning. I övrigt visar sig emellertid Högra Bank-Ukraina, i vid bemärkelse, vara fritt från iranska spår i hydronymin” (Trubačev 1968: 276). Sökandet efter iransk hydronymi i Bugregionen har genomgått två villkorliga stadier. Det första ledde till antagandet att iranska lexem saknades (Trubačev 1968: 276), medan senare etymologisk forskning inte gav stöd åt denna hypotes (Orel 1986: 112; Lučyk 1999: 9–10, 12–13). I dag behöver emellertid listan över iranska ord i Bugregionens hydronymi, liksom korpusen av etymologier för de iranska hydronymerna i Dneprregionen, revideras väsentligt. Jfr den kända iranska etymologin för namnet på Sulas vänstra biflod Арманолот (Арманолоть), till vilken författarna av studierna om Dneprs hydronymi okritiskt hänför: från *Арманород = iranska *Arta-pord ~ alaniska αрд ’Gud’ och ossetiska ford ’stor flod’ (Stryžak 1963: 83–84). Vi föreslår i stället att behandla det som ett element av det baltiska skiktet i den lokala onomastiken, dvs. som *arta-palta ’nära ström’ ~ litauiska artùs ’nära’, artì ’nära, bredvid, intill’ och lettiska paļts, palte ’pöl’, ’regnflöde’. 2. SYFTE OCH MÅL Syftet med den föreslagna studien är att särskilja det sarmato-alanska lexikala skiktet som en del av det iranska språkliga arvet i Dneprs och Bugs regioners toponymi. Det angivna syftet uppnås genom att lösa flera uppgifter: 1) Formulering av de fonetiska, lexikala och morfologiska kriterierna för sarmato-alanisk/alanisk språktillhörighet hos de rekonstruerade iranska formerna; 2) Etymologisk analys av det lexikala material som valts ut för forskningen samt revidering av de etymologiska versioner som tidigare lagts fram; 3) Rekonstruktion av ett fragment av ordförrådet i de sarmato-alaniska/alaniska dialekterna i Dnepr- och Bugregionerna i dess etymologiska samband med det ossetiska ordförrådet; 4) Särskiljande av vissa isoglosser som förbinder det sarmato-alaniska ordförrådet med de andra iranska språkens lexikon. 3. MATERIAL OCH FORSKNINGSMETODIK 3.1. Den kända korpusen av iranska lexem i Dnepr- och Bugregionernas onomastik omfattar i dag några tiotal enheter; den kan dock inte betraktas som slutgiltig förrän alla tillgängliga källor har beaktats. 3 Införandet av nya fynd påverkar den ursprungliga bilden av utbredningsområdet och flera iranska lexem. Forskningsunderlaget utgörs av toponymer, förmodligen av iranskt ursprung, hämtade ur historiska dokument (krönikor, kartor, geografiska beskrivningar), samt av källor till den onomastiska vokabulären i de slaviska och iranska språken. Dessa geografiska namn korrelerar i sina fonomorfologiska egenskaper inte med arkaiska slaviska, baltiska eller turkiska lexem utan med strukturellt närliggande eller identiska iranska onomastiska och appellativa ord. Med andra ord förklaras de enbart utifrån iranskt språkmaterial, som kännetecknas av en viss form hos rötter och affix. 3.2. Enligt vår uppfattning kräver fortsatta sökningar efter iranska språkliga fornminnen i Dnepr- och Bugregionernas onomastik att följande tre viktiga villkor iakttas: 1) Analysen av uppgifterna från de ovan nämnda områdena bör inte begränsas till hydronymi, dvs. forskningsobjektet bör vara enheter ur alla toponymiska klasser. Detta kan avsevärt utvidga forskarnas möjligheter, eftersom namn på områden och landformer (kullar, berg, klippor, bergspass, forsar, öar) osv. i vissa fall också bevarar ett lexikalt substrat; 2) Den iranska vokabulär som rekonstruerats på grundval av Dneprs och Bugs toponymi bör inte betraktas utifrån det gammaliranska språkstadiet med vissa fonetiska drag av ”skytisk eller ossetisk typ”, utan som en del av sarmaternas-alanernas/alanernas vokabulär, vilka bosatte sig i de nämnda områdena långt senare. Det finns väsentliga språkliga belägg, understödda av arkeologiska och historiska fynd (jfr: (a) bosättningarna från den sarmatiska epoken i Nedre Dneprregionen; Viazmitina 1962; (b) alanerna vid Dnepr; Kazanskij, Mastykova 1999: 119); 3) Prototyperna bör återställas i en form som motsvarar det medeliranska språkstadiet, med de särdrag som är typiska för de östiranska dialekterna. De analyserade lexemen är huvudsakligen sarmato-alaniska innovationer; därför är den gammaliranska rekonstruktion som genomförts i tidigare studier inte alltid lämplig. 3.3. De metoder som används i den föreslagna studien är följande: etymologiska och komparativhistoriska (i synnerhet är följande tekniker relevanta för att fastställa de jämförda formernas genetiska identitet, bestämma den relativa kronologin för språkfenomen och rekonstruera prototyper). 3.4. De iranska prototyper som ges nedan rekonstrueras, etymologiseras och verifieras huvudsakligen med hänsyn till det ossetiska språkets vokabulär, dvs. den genetiska efterföljaren till sarmaternas-alanernas och alanernas språk. På denna grund bestäms de återställda iranska formerna som alaniska eller sarmatiska-alaniska. Vi har alltså alaniska lexem som bevarats i toponymien; dessa är prototyper, dvs. former som återspeglar det gamla fonetiska och morfologiska tillståndet i det ossetiska ordförrådet. De språkliga konstruktionerna stäms av mot historiska uppgifter. Benämningen alano-sarmater användes allmänt av forskare för att beteckna alla iransktalande stammar på stäppen 4 och angränsande områden, ättlingar till antikens sarmater och alaner. ”Vid Svartahavskusten var de flesta av dem redan kända som alaner i början av folkvandringstiden” (Kazanskiĭ, Masty kova 1999: 119). Kriterier för sarmato-alanisk eller alanisk tillhörighet hos det rekonstruerade ordförrådet Lexikala: a) Den återställda iranska formen har en hellexikal motsvarighet i det ossetiska ordförrådet; b) Den rekonstruerade sammansättningen har ingen hellexikal etymologisk motsvarighet i det ossetiska ordförrådet, men ossetiska analoger återfinns separat för varje del av sammansättningen; c) Hellexikala etymologiska paralleller återfinns i pamirspråken, som tillhör den östiranska gruppen. Här handlar det om arkaiska vokabulärenheter som är gemensamma för sarmaternas-alanernas dialekter och pamirernas förfäder; d) Den sarmato-alaniska prototyp som rekonstruerats med hänvisning till fullständiga motsvarigheter i den västiranska vokabulären återger den arkaiska parallellen från gruppen av separata sarmato-alano-västiranska isoglosser (preliminär slutsats). Fonetiska (utmärkande för den historiska fonetiken i de alaniska och ossetiska språken): a) Monoftongering av diftonger *ai > i, *au > u före n; b) Synkope av kort a, i; c) Förändring *k > x under inflytande av i i följande stavelse; d) Förändring *p > f före i; e) Förändring *t > c före i; f) Sporadiskt bortfall av w i inlaut efter sonanter och konsonanter före ā, a; g) Förändring av den fonetiska gruppen ”t + i + č” till en geminerad visslande affrikata (efter synkope av i): tič > cic > cc (> slaviska ц [ts]); Avledningsmässiga och morfologiska: förekomsten av suffix och suffixkomplex –ak–/–āк–, –čī–, –al–/–el–, –ag–ān–, –i–čī–ā, –ič–a– i de rekonstruerade orden. 4. SARMATO-ALANISKA SPRÅKRELITER: ETYMOLOGI OCH UTBREDNINGSOMRÅDE 4.1. DNEPRREGIONENS UTBREDNINGSOMRÅDE *āf-sarak (< *āpi šar-aka-) Авсорок, Овсорок – Bolvaflodens vänstra biflod, Desnaflodens vänstra biflod. V. N. Toporov och O. N. Trubačev erkänner denna hydronyms iranska karaktär med hänvisning till ossetiska æfsūrǧ ’filtrat av öl’ (ordagrant ’rött vatten’) (Toporov, Trubačev 1962: 222 (ævsurǧ), samtidigt som de inte heller utesluter möjligheten av en lokal slavisk bildning. Även om vi godtar denna etymologi anser vi ändå att möjligheterna att behandla hydronymens genes ännu inte är uttömda. Exempelvis kan detta substantiv i lika hög grad behandlas som det alaniska ordet *āf-sarak (< *āf-šarak) [’flod med] vattenforsar/strömsprång’, som 5 uppstod på grundval av den sammandragna frasen *āpi šar–aka– = vatten som rinner/faller med dån. I dess sammansättning urskiljs reflexen av *āpi– som feminin form av det protoiranska *āp– ’vatten’ (belagt i det ossetiska appellativa ordförrådet (Abaev 1949: 153; 1958: 84) och i hydronymin). Den andra delen är sannolikt den suffigerade (-ak-) iranska onomatopoetiska stammen *šar- ’vattnets sorl’, jfr wakhi šor–šor ’detsamma’, šaršará ’vattenfall’, ’fors’, persiska šārīdan ’rinna med dån’, tadzjikiska šoridan ’rinna’, ’rinna som en flod’ (Abaev 1958: 220; Stebline-Kamensky 1999: 328, 329). Den sannolika alaniska prototypen *āj–sarak (> nutida Авсорок) motsvarar persiska absār ’vattenfall’ (Abaev 1958: 220) med *āpa–. *dür–astur eller *dür–ustur Дирéхтур – stenen vid ingången till Dneprforsen Vovniga. I den onomastiska litteraturen behandlas detta namn enligt folketymologin som en dialektal form av дирéктор, eftersom ”en incident inträffade med en дирéхтур” nära denna sten enligt berättelserna (Čabanenko 2008: 42). Vi anser att toponymens moderna form är resultatet av en omtolkning av ett icke-slaviskt namn i det lokala slaviska talet. Det är förmodligen alaniska *dür–astur eller *dür–ustur ’stor sten’. Jfr ossetiska dūr, dor ’sten’ och (æ)stur, (u)stur ’stor’ (Abaev 1958: 376; Abaev 1979: 158), toponymer med omvända led Stur–dor ”Stor sten” (Abaev 1958: 376), Устур дори уор ”Nära den stora stenen” (Tsagaeva 1975: 363), dvs. med samma устур дор. Rekonstruktionen av variantprototyperna dikteras av den ganska oklara kvaliteten hos protesen (a– eller u–?) i det alaniska adjektivet *stur; formens ålderdomlighet med vokalprotes bekräftas indirekt av etymologin för det moderna Днестр som skytiska *Dan–ast(u)r eller *Dan–ust(u)r ~ ossetiska ustur–don ’stor flod’ (Kambolov 2006: 114). Sammansättningen innehåller namnet på sten, lånat från de kaukasiska språken; därför är det logiskt att dra slutsatsen att *dür–astur/*dür–ustur hör till alanernas vokabulär, vars förfäder kom från Förkaukasus. Etymologin i (Iliadi 2018) behöver revideras väsentligt. *lakand Lochany, 1594 – namnet på den tredje forsen i Dnepr (Lassota 1866: 209). Senare former är: Лоханнов, 1627: «А ниже Сурского 2 версты порог Лоханнов» (Kniga 1950: 111), Порог Лохань, 1697 (Veličko 1855: 473), Luchan, 1736–1737 (PTT 1736–1737), Luchanskoy, 1769 (NAM 1769), Порог Лаханский, 1779, (på kartan över Nedre Dnepr av Ê. Arapov) Порог Лоханинъ, 1780 (DPND 1779–1780), nu Лоханьский – en fors i Dnepr ovanför ön Strelčatyj. Versionen av dess ursprung i den onomastiska litteraturen är följande: stammen i denna toponym är besläktad med ukrainska dial. лóхнути ’slå häftigt’, eftersom vattenströmmen ”häftigt slog mot granittröskeln i sin väg” (Čabanenko 2008: 95). Skillnaden i betoningens placering i de jämförda formerna kommenteras dock inte. 6 Toponymens varianter uppvisar labil rotvokalism (o: y: a), skillnader i avledningsstruktur och grammatiska egenskaper, jfr: –o || –bl (–y) || –h–oũ || –eũ eller –ũ (–b̃ũ) || –ckũi (–skey) || –un. Sådana fall är vanliga i etymologiserad vokabulär: oklarheten i ordets inre form leder till dess konvergens med fonetiskt likartade heterogena ord och resulterar sedan i dess morfologiska förändring. I fallet Лохань har vi resultatet av en folketymologisk omtolkning av den främmande toponymen. Det finns anledning att tro att den härrör från medeliranska *lakand som reflex av den protoiranska part. akt. *lakant-, jfr jazghulami lakánd ’överhängande klippa’ ~ protoiranska *lak- < PIE *lek- ’böja, kröka’, ’hänga’, ’hoppa’, ’skutta’ (Stebline–Kamensky 1999: 223; Edelman 2015: 57, 59, 60). Det handlar om en visuell bild av stenar som reser sig över vattnet, en brant lutning som orsakar ökad vattenhastighet eller turbulens. Vattnet ”hoppar”, och denna metafor förklarar på ett plausibelt sätt användningen av det medeliranska *lakand ’klippa, sten i forsen’ som namn på flodtröskeln. För strukturen och semantiken hos *lakant– jfr part. *barž–ant– eller *brž–ant– ’tornande, hög’ (: avestiska barǝzant– ’hög’, ossetiska bærzond ’hög’) < *barž– ’höja sig’ (Abaev 1958: 254). Det atypiska slutliga –d (och över huvud taget utfallet –nd) i slavisk toponymi bidrog till den formella förändringen av detta namn i det slaviska språket: ljudet eliminerades, och den avkortade formen *Лакан assimilerades med dial. лоха́ня, лоха́нь ’lerkärl’, ’kanna’, ’hink’, varav följer ersättningen av ursprungliga *a > o (även om *a fortfarande bevarades en tid, jfr ovan Порогъ Лаханский) och *k > x. Etymologin i (Iliadi 2018) behöver revideras väsentligt. Beträffande det PIE-etymon som avses, se: (Pokorny 1959: 673; LIV 2001 [1998]: 411). Enligt Helmut Rixs ordbok är roten *lekosäker. Detta etymon är emellertid belagt inte bara i de baltiska och germanska språken (LIV 2001 [1998]: Ibid.), utan också i slavisk (ESSJ XIV 147–148: med en detaljerad analys av de kända versionerna) och grekisk (Beekes 2010: 856: *lek- ’hoppa’) urvokabulär. PIE *lekerkänns också i nyare studier, jfr exempelvis (Edelman 2015: 57–60: det omfattande iranska etymologiska klustret med ett brett semantiskt spektrum) och (Adams 2013: 613: lyak), där det är en av de möjliga källorna till tochariska ord. *sāg–barz Сағбарса – det lokala namnet i området kring byn Zolotaja Balka i Novovorontsovskijdistriktet i Chersonregionen (Nedre Dneprs lopp, högra stranden) (uppteckning från 1973; OA). Det är sannolikt resultatet av utvecklingen av det ursprungliga *Сағбарз i en främmande språkmiljö. *Сағбарз återger det alaniska ordet *sāg–barz ’hjortkulle’, jfr ossetiska Сағбарз = ”Hjortkulle”, från са ’hjort’ + барз ’kulle’, ’knöl’, ’höjdland’ (Tsagaeva 1975: 429). *san–ford/*sān–ford Gammalryska Снопородъ, 1169 (”när furstarna fick höra att polovtserna hade flytt och lämnat sitt läger, gick de snabbt efter dem och lämnade Jaroslavs hästar vid sina vagnar 7 Vsevolodovitj. När de kom tog de polovtsernas vagnar vid Uglfloden, och andra vid Snoporod, medan de själva hanns upp i Tjernyj Les, och där dödade de dem...”; Moskovskij svod 1949: 77), Снепородъ, 1187 (”de ryska furstarna gick längs Dnepr <...> och kom fram till Sneporod”; Ipatieskaja letopis 1962: 653), Снепородъ, 1552 (Литовская метрика: ”Storfursten av Litauen Gedimin, efter att ha erövrat Kafa vid havet och hela Perekop samt Pitygorskij Tjerkassien, och efter att ha fört med sig en del av tjerkasserna med deras furstinna, placerade han dem vid Sneporod och andra vid Dnepr”), Слѣпородъ, 1887 (Lazarevskij 1887: 39), Sliporok, 1665, nu Слiпорiд, -оду (formen med Слiп förekommer sedan början av 18th-talet) – flod, Sulas högra biflod, Dneprs vänstra biflod (SHU 1979: 510). Den tidigare framlagda (se: Iliadi 2021: 504–505) granskningen av O. N. Trubačevas accepterade etymologi Снопород, Снепород som en utveckling av medeliranska *san-pord/*san-ford ’samflöde, sammanflödande flod’ < *san-parata- (sammansättningen av det ariska prefixet *sanoch *parata- ’stor flod’) besparar oss behovet av att uppehålla oss vid frågans historiska del. Endast två viktiga punkter bör noteras: 1) Det ariska prefixet *sanlät redan i protoiranskan som *han- (!), därför måste vi söka en annan förklaring till *san-; 2) Den protoiranska prototypen för medeliranska -pord/-ford är enligt nyare studier *paud-ra- ’(stor) flod’ (← ’något som rör sig’), vilket inte är besläktat med *parata-, skytiska Πόρτα (se: Džitstsoity 2021: 265). Den nya etymologin för hydronymen som medeliranska *[a]sang-pord/*[a]sang-parat ’stenflod/-vatten’ (Iliadi 2021: 504–505) behöver förtydligas. I synnerhet påpekade prof. Yury A. Džitstsoity i den muntliga diskussionen (2021) möjligheten av ett genetiskt samband mellan kompositets första del och protoiranska *san- ’bestiga, stiga upp’, ’resa sig’ (för detaljer om denna etymon, se: Bailey 1979: 419; Steblinе–Kamensky 1999: 307; Cheung 2007: 330–332). Med avseende på denna tolkning förefaller förklaringen av denna hydronym som av sarmato-alaniskt ursprung inte motsägelsefull *san-ford/*sān-ford, bestående av: 1) reflexen av protoiranska *san-a- (part. akt.) eller *sān- (kaus.) ~ *san- ’bestiga, stiga upp’, ’resa sig’; 2) sarmato-alaniska *ford (: ossetiska ford ’stor flod’). För en tydligare förståelse av betydelsen hos *san-/*sān är det användbart att uppmärksamma dess kognater, jfr avestiska sanaka- ’flodmynning’ (eller ’plats där [flodens strandlinje] höjer sig’), ossetiska topografiska term sæn *’bergssluttning’ i Sæna (oronym) och Dorgin-sæn (Džitstsoity 2018a: 100; 2020: 105–107). Kanske var *san-ford/*sān-ford den beskrivande beteckningen för en flod där vattennivån stiger på grund av naturliga hinder, eller helt enkelt en flod med forsar. Att definiera hydronymen som en enhet i det sarmato-alaniska ordförrådet beror inte enbart på uppgifterna i språk som är nära besläktade med de sarmato-alaniska dialekterna. Inkluderingen av *san-ford/*sān-ford i förteckningen över sarmato-alaniska lexikala relikter bekräftas indirekt av dess geografi: området för detta namn (Sulas högra strand) sammanfaller med området för sarmatiska gravar från 1–2 århundradena e.Kr. (Prijmak 2022: 224: kartan) och gränsar till 8 området för alanisk-sarmatiska gravar från 3–4 århundradena e.Kr., varav en del finns i Vorsklaflodens bäcken (Kazanskij, Mastykova 1999: 119, 126). *wār-dax-āl or *wār-dax-el (< *wār-tax-āl/-el) Вордахель – Molohvas högra biflod, Vehras högra biflod, Sozjs högra biflod. I en klassisk studie av O. N. Trubačev och V. N. Toporov anges denna hydronym som en variant till Ведрихан. Den senare bestäms som oklar, men slutsatsen åtföljs av antagandet om likheten mellan ordets slut och flodnamnet Хан (Sejms flodbäcken) = iranska χan- ’brunn, källa’ samt om labiliteten dr: rd (som i ossetiska), vilken är utmärkande för vissa dialekter, även om frånvaron av andra iranska hydronymer i detta område minskar sannolikheten för en iransk etymologi (Toporov, Trubačev 1962: 223). Вордахель och Ведрихан är heterogena bildningar med minimal fonetisk likhet. Vi bör lämna Ведрихан åt sidan innan detaljerna i dess morfologi och genetiska relationer har klarlagts och fokusera på Вордахель. Den strukturella utvecklingen isolerad från den inhemska språkmiljön har förändrat ordets form, men vissa spår av dess etymologiska sammansättning tycks finnas kvar. Vi avser bevarandet av sarmato-alanska *wār-dax-āl < *wār-tax-āl ‘flod med forsar’ i hydronymen. Sammansättningen består av: *wār < Proto-Iranian *war-/*wār- ‘regn’, ‘vatten’ (: avestiska vairy- ‘sjö’, vār- ‘regn’; Bartholomae 1904: 1364, 1410; Var (på annat sätt – Danabri) – floden i Skytien (hos Jordanes); Jordanes 2001: 166; ossetiska waryn, warun ‘det regnar’; Abaev 1989: 52) och *tax- ‘forsar’, ‘snabb ström’ (: ossetiska tæx ‘forsar i flod’, ‘snabb, strid ström’, ‘snabb’, ‘hastig’, ‘stormig’ (< Proto-Iranian *taxa-); Abaev 1979: 284; mæx ‘stormig, stark, snabb flodström’, ‘forsar’; Takazov 2015: 528). Utvidgningen av den andra delen med –āl är ett suffix, jfr exempelvis förekomsten av det improduktiva -a-l och varianten –e-l– i ossetisk toponymi: Xiz-al-a, Met-el-a-skæ etc. (Dzitssoity 2018a: 103; se även Gabaraev 1977: 59). Således är det tillåtet att rekonstruera inte bara formen *wārdaxāl, utan även varianten *wārdaxel med hänsyn till Met-el-a-skæ och liknande ossetiska exempel. I princip har vi att göra med ett lexem vars form *wardæxal (*уапдæхал) eller *wardæxel (*уапдæхел) är helt typisk för det ossetiska språket. Namnsyntaxens typologi styrks, jfr ossetiska (digoriska) tæx don ’stormig flod’ (Abaev 1979: 284), Тæххæ дон ”Flygande vatten” – Zakadons vänstra biflod (Tsagaeva 1975: 16, 212). Detta iranska namns unikhet inom den slaviska hydronymins område förklaras genom att slaver förde över det till Sozjs bäcken; Slavs kom från ett område där iranska namn är belagda. V. E. Orel ser ett liknande fall i den sekundära ”omplanteringen” av den iranska hydronymen Морoжа i Pripjats bäcken från sydligare områden (Orel 1986: 109–110: förnekar inte heller en baltisk etymologi). 9 *xati-či-ā (> *xaccā?) eller *xat-iča Хауа (Хитeу, Хатeу, Хичeя) – Osmas högra biflod, Dneprs vänstra biflod. V. N. Toporov och O. N. Trubačev drar slutsatsen: ”Kan vara från *Хатыца, vilket dock inte klargör etymologin” (Toporov, Trubačev 1962: 227). Det är fonetiskt möjligt att förklara en form som *xati-či-ā or *xat-iča med suffixal utvidgning av protoiranska etymonet *kati- (*kənti-), som är nollgrad till *kanta-ka-, *kanti-ka- ’vallgrav, dike, grop’ (kurdisk (sorani) kandak ’vallgrav, dike’, sogdiska kntyк, (kristet) qntyʿ ’grav’) (Edelman 2011: 206). Övergången från initialkonsonanten *k- > *x i *xat förklaras av förekomsten av i, som i ossetiska xæзar ’hus’ < *kat-ia- (Dzитstsоity 2017: 22–23); xæfs | xæfsæ ’groda’ < *kaśiapa- ~ avestiska kasθvapa-, fornindiska kaśyapa- (Abaev 1989: 162–163). Båda formanten är belagda i östiransk toponymi och appellativt ordförråd med topografisk betydelse, jfr: ossetiska Gob-ус-а med sannolikt forniranskt suffix -iča och balacc = *baria-(a)ti-či-ā (Dzитstsоity 2018a: 101: med litteratur). I slavisk utveckling omvandlades –(i)č till –всв (jfr varianten Хатeу) och –вса (Хауа < *Хамуа), efter att ha uppfattats som motsvarande formant. Varianten Хауа indikerar dock möjligheten att rekonstruera en fonetiskt mer avancerad form av prototypen med en geminerad visslande affrikata *xaccā, dvs. ett fonetiskt tillstånd nära ossetiska acc || accæ ’vildand’ < *āti-či-ā, balacc etc. (Dzитstsоity Ibid.). *xur-sin eller *xur sin Хурсинъ, 1697 – en ö i Dneprfloden i riktning från staden Perevoločnaja (Veličko 1855: 473). Uppgifterna i de slaviska och turkiska språken är fortfarande otillräckliga för att föra namnets etymologisering vidare. Den alaniska etymologin är möjlig inom ramen för arbetshypotesen med hänvisning till ossetiska (digoriska) xuræ ’grov sand’, ’grus’, ’småsten’ och uræ ’(flod-, strand-)stenar’, ’småsten’ (om deras formella-etymologiska relationer, se: Abaev 1989: 119, 266–267) samt alaniska *sin ’avsats’, ’topp’, ’utbuktning’ < *saina- (med naturlig monoftongering av ai > i före n), jfr ossetiska (ironiska) synæg, (digoriska) sinæk, sinæг (från *sainaka-) ’sida’, ’bröst’, ’avsats (på berg, klippa)’, avestiska saēni- ’skarp, vässad’, ’topp’ (se: Bailey 1957: 59; 1960: 32 (med vissa semantiska kommentarer); Abaev 1979: 199–200: *sainaka-). På så sätt var förmodligen alaniska *xur-sin (i en form som ännu inte påverkats av assimilationen rs > ss) en topografisk term, namnet på en stenig/stenbelagd höjd, vilket är logiskt också med avseende på ön som en stenig avsats ovanför vattnet. Ett semantiskt liknande fall finns i fornnordiska hólmr ’höjd’ och ’ö (i vik, sjö, flod)’ (Cleasby 1874: 280) ~ fornengelska holm ’höjd’, ’högland’ (Bosworth 1921: 550). Avsaknaden av assimilation kan dock ha en annan orsak: bakom den dokumenterade formen ligger inte kompositet utan ordkombinationen *xur sin ’stenig höjd/avsats’. Jfr ossetiska ortnamn, digoriska Хурæ къулдын ”Stenig höjd, kulle” (Tsagaeva 1975: 305), ironiska Хъырдзæнг ”Stenig kulle” (Tskhovrebova, Dzитstsоity 2015: 542) och den exakt 10 motsatta betydelsen i iranska Хувырнук ”Stenig sänka” = хъуыр ’sten’, ’krossad sten’ + нук ’sänka (i marken)’, ’hålighet’, ’grop’ (Tsagaeva 1975: 119). 4.2. Bugregionens område *ars-warm[ā] Разварма – den torrlagda fåran efter ett flöde från Inguletsflodens högra strand (Belozerskijdistriktet i Chersonregionen; Černega 1981: 11). Likheten mellan initialsegmentet Раз och det slaviska prefixet raz ger ingen grund för att anta att de motsvarar varandra: prefixet raz skulle förutsätta en sammansättning med en viss verbalstam *варм-, men en sådan bas är inte känd i de slaviska språken. Det skulle vara möjligt att rekonstruera ett sådant semantiskt abstrakt slaviskt etymon *vъrm-, men med viss tvekan, eftersom spår av dess verbala användning inte har påträffats. En sådan etymologi anförs i (Iliadi 2001: 80–81): versionen bygger uteslutande på onomastiska lexem vars genetiska homogenitet inte motiveras. Det finns skäl att betrakta Разварма som resultatet av utvecklingen av ett icke-slaviskt namn i det slaviska språket, där dess initialsegment uppfattades genom association med prefixet раз-/роз-. Vi avser alaniska *ars-warm[ā] ’björnravin’ ~ *ars (: ossetiska ars ’björn’) & alaniska wærm (: ossetiska wærm, wærmæ ’grop, hålighet’, ’källare’; Abaev 1958: 69; 1989: 95). För det ossetiska lexemet och dess alaniska antecedent är betydelsen ’grop, hålighet’ belagd, men deras hellexikala kognater i andra språk har ett bredare betydelseomfång, inklusive hydrografiska betydelser, jfr: khotansakiska bārman- ’reservoar’, pahlavi (zoroastrisk) warm ’detsamma’, persiska barm ’detsamma’ (Bailey 1979: 278), balochiska gwarm ’pöl i flodfåran’ (Abaev 1989: 95), ’vattenpöl’ (Dashti 2021: 708). Som vi ser utvecklades betydelserna ’sänka i marken’, ’grop, hålighet’, ’grotta’ (som går tillbaka på ’omsluta’, ’stänga’), belagda i iranska representanter (Bailey 1979: 278; Abaev 1989: 95), tillräckligt tidigt i de iranska språken (jfr medeliranska exempel) till ’vattenreservoar’, ’naturlig vattenreservoar (pöl, vattenansamling)’. Utvecklingen av ”vatten”-semantiken främjades av hydromorfologiska realiteter: små floder och bäckar rinner ofta längst ned i raviner, fåror, dvs. naturliga håligheter och sänkor i marken som ”döljer”, ”stänger in” vattnet. Ett exempel på en sådan semantisk utveckling är just alaniska wærm ’grop, hålighet’ → *’ravin/fåra med en liten flod’. Exempel på användningen av ars ’björn’ i ossetiska sammansatta ortnamn är: Æрсхъуынкъ ”Björnhåla” = арс ’björn’ + хъуынкъ ’hål’, ’gryt’, Æрсбадæн ”Björnarnas boplats” = арс + бадæн ”plats där det finns” etc. (Tsagaeva 1975: 78, 139). Exempel på toponymisk användning av wærm(æ): Уæрмытыл ком ”Klyfta med gropar/håligheter”, Гыццыл уæрмытæ ”Små gropar” (Tskhovrebova, Dzitssoity 2015: 535, 647), etc. Ändelsen -а kan både vara ett slaviskt medel för grammatisk anpassning av det främmande namnet (det anpassades till река, вода), och det alaniska suffixet -ā- (*ars-warm-ā; jfr ossetiskt suffix -а i toponymi: Dzitssoity 2018a: 107), tolkat av slaverna som böjning i femininum. Den etymologiska och funktionella identiteten mellan alaniska -ā och ossetiskt slutljudande -а i ortnamn (om detta -а, se: Tsagaeva 1971: 58–61) är också plausibel. 11 *aspa-xāg (< *aspa-xāk) Чacxагу Су [Spashagu Su] – Inguls övre biflod, vars namn osäkert jämförs (Šapošnikov 2015: 98) med Спасибóгова – ravin, Gruzkajaflodens högra biflod, Mozjflodens högra biflod, Severskij Donets högra biflod, Dons högra biflod, 1863, Спасисогова (SHU 1979: 523; Otin 2012: 185). Om det etymologiskt oklara Чacxагу Су noteras följande: ”trots anpassningen genom användning av barbarismen су ’vatten’ [kan hydronymen] vara av icke-turkiskt ursprung” (Šapošnikov 2015: 98). Enligt vår uppfattning är de nämnda namnen från Inguls och Dons bäcken (det senare analyserades i en annan studie) resultatet av anpassningen av iranska lexem i slavisk och turkisk användning (med ett komplex av processer som åtföljer folketymologin). De har en etymologiskt gemensam första komponent – skythiska, sarmatiska aspa ’häst, sto’ (en form som föregår ossetiska æfsæ), men den andra delen har, trots de återkommande ljuden c – z i båda hydronymerna, ett annat ursprung. I fallet med Чacxагу Су är det *xāg – en sen form av *xāk ’bäck, källa, uppkomst’ med tonande k > g under den medeliranska epoken, jfr dess motsvarigheter i andra språk: ormuri xāk ’källa, brunn’, sogdiska (buddhistiska) γ’γh, (manikeiska) x’x ’källa, bäck’, yaghnobi xok ’källa, bäck, vatten’ etc. < *xāka- (enligt: Edelman 2011: 215). Därmed kan vi anta att Чacxагу är en förvrängd sarmato-alanisk sammansättning *aspa-xāg (< *aspa-xāk) ’hästflod, vatten’, ’hästkälla, bäck’, jfr slaviska namn på Dneprs vänstra arm Конские Воды, Konsca Uoda, Konska Woda, Конские источники (SHU 1979: 251). För rekonstruktionen av det lokala iranska lexemet och dess areala förbindelser är den yaghnobiska hydronymen Aspi xok ”Hästarnas källa” (yaghnobi xāx // xāk // xok ’källa, spring’) (Turaev 2010: 13) och de tadzjikiska vattennamnen Асни хоки чашма [Aspi xoki čašma], (med utvidgning av den första delen) Acnmu xok [Aspti xok] ”Hästarnas källa” (tadzjikiska xok ’källa, spring’) (Khomidov 2018: 19), med etymologiskt identisk sammansättning och komponentordning, mycket värdefulla. Elementet -c mellan delarna i Cna-c-xагу passar inte in i den givna analysen av namnen. Om vi godtar denna etymologi kan det knappast förklaras som en etymologisk komponent i ordstrukturen. Troligast är att dess förekomst i ordet är resultatet av att namnet förvrängts i en främmande miljö på grund av olika associationer med formellt liknande ord. *be-ган (< *bai-kana-) Беzан – torr bäck, Bol'shaja Vys' högra biflod, Sinjuchas vänstra biflod, Södra Bugs vänstra biflod (Krivulčenko 2011: 30). Det skulle vara möjligt att hänföra namnet till slaviska hydrografiska termer såsom polesiska біло́к, бігу́чка ’rinnande vatten’ (Čerepanova 1983: 188), men termen *беzан är okänd i det östslaviska appellativiska ordförrådet. Antagandet att Беzан hör till turkiska hydronymer med suffixet -γan bekräftas inte, eftersom den initiala Бе- är oklar. 12 Vi förutsätter här ett medeliranskt ursprung *be-gan < *be-kan < *bai-kana- ’plats där floden delar sig i grenar’, ’flodarm’ – en nominell sammansättning av protoiranska *bai- ’två’ (i sammansatta ord, se: Rastorgueva, Edelman 2003: 481, 489) & *kana- (: senavestiska kanai- ’vallgrav, dike’, (med prefix) sogdiska prkn ’vattenfylld vallgrav’ och så vidare; Edelman 2011: 206). Tonande av det gamla k > g är vanligt i de medeliranska språkens fonetik (jfr nedan *sarda-gan). När det gäller denna typ av nominell sammansättning förekommer samma postpositiva *kan också i Мородожоновa (Dneprs högra biflod), som utveckling av protoiranska *mrta-xan- > *mard(a)-xan- ’död brunn’ (Orel 1986: 109) eller *mardaganu- ’död källa’ (Sapošnikov 2007: 304), med samma tonande av velaren. *dāčī-kāθ Дачичóмка, 1868–1869 – floden (torr bäck), Kamiankas högra biflod, Inguls vänstra biflod, Södra Bugs vänstra biflod (Krivulčenko 2011: 57). Vi kunde inte hitta fonetiskt liknande ord i källorna till dialektalt ordförråd som på något sätt hänger samman med geografiska realiteter. Överensstämmelsen med rysk dialektal дача ’reservskog; skogsmark’, som en gång användes i lokala dialekter (hydronymen Дáчи (floden i Ingulets bäcken) orienteras mot detta appellativ i: Krivulčenko 2011: 57), är tillfällig; dessutom klargör dess medverkan i analysen inte den andra delen. Hydronymen kan behandlas som resultatet av degraderingen av medeliranska östliga *dāčī-kāθ i främmande språkbruk. Den första delen är här den medeliranska formen till protoiranska *dāta-čī- (> *dātčī- > *dāčī-, jfr *rāθa-čī- > *raca-; Cheung 2008: 280), jfr varianten med prefixet *ui-dāta-čī i shugni widāč ’hål i väggen, öppning av bevattningskanal’ (Morgenstierne 1974: 88: *wi-dāta-čīor *wi-dāvṛī-; om denna etymon i detalj, se: Rastorgueva, Edelman 2003: 438–439). Den andra delen *kāθ fortsätter protoiranska *kāθa-, dvs. en fonetisk form till *čāǰ-, *čāt- ’grop, hålighet’, ’brunn’; beträffande semantiken, jfr wakhi čot ’läckage’, ’utsköljning’ (i bevattningskanal) (Rastorgueva, Edelman 2003: 252; Steblinе-Kamensky 1999: 130). På så sätt pekar *dāčī-kāθ ’dike med fördämning’ på praktisk användning av vattenförekomsten, som stängts av en primitiv hydraulisk konstruktion. Korrelatio­nen *kāθa-: *čāǰ-, *čāt återspeglar resultatet av en dialektal icke-sekventiell ”sekundär palatalisering” av *k före *a, *ā, vilka härrör från de stavelsebildande varianterna av *m, *n (för detaljer, se: Edelman 1986: 30–31). Suffixet -ka återspeglar sen derivationsmässig anpassning av det främmande namnet genom slaverna, eftersom utfallet –at inte är vanligt i deras ortnamn. Ordet utvidgades med -ka och *Дачикат–ка likställdes därigenom med en sådan strukturell typ av geografiska namn som Гороховáтка, Комишувáтка, Лозовáтка etc. Beträffande ljudförändringen, jfr: (a > o) Большой Катлабугъ och Большой Котлабугъ (SHU 1979: 91); (к > х) Кашилагач och Хашлахачъ (SHU 1979: 243). *frās-sāyan (= *frān-sāyan) eller *fars-san Фрассанъ, 1794 – floden i mellanflödet mellan Bug och Dnjestr, som redan i Meyers landområdesbeskrivning hänfördes till de uttorkande floderna, vilka saknade underjordiska 13 källor och endast fylldes av regn och snösmältning på våren (Šmidt 1863: 238). Vi kan ha att göra med en alanisk lexikal relikt *fråssāyan – formen med resultatet av assimilationen ns > ss i den äldre *frān-sāyan, jfr: skythiska Μασσαγέται – Massagetae (en skythisk stam hos Herodotos) = gammalossetiska man-sag-a-ta ”män-hjortar”; ossetiska xussar < xunsar (Abaev 1949: 172); ironiska yssad: digoriska insad; ironiska yssæʒ: digoriska insæj < *winsati; ironiska ysson: digoriska insojnæ < *han-sāna– (Abaev 1989: 276–278). Alaniska *frān-sāyan är en nominell sammansättning som består av reflexer av följande protoiranska prototyper: 1) *frāna- ’jämn, plan’ (→ ’bred’, ’vidsträckt’; Rastorgueva, Edelman 2007: 78–79), jfr dess bevarande i det ossetiska ortnamnet Rouwændag = *Ron-vændag (Džitstsoity 2018b: 124); 2) *sāiana- ’bädd’, ’som ligger’ (: ossetiska. sąn (= fornindiska sāyana- ’bädd’), sogdiska *šāyan-(š’yn-) ’bädd’; Abaev 1979: 60, 204; Abaev 1995: 52; sāyana-; Steblinе-Kamensky 1999: 427: uppslagsord y̌išr). Den förmodade betydelsen hos den beskrivande *fråssāyan (= *frān-sāyan) var således ’bred [flod]bädd’, eller snarare – ’[flod med] bred bädd’. Typologiskt bekräftas den semantiska utvecklingen bed → river bed inte bara av engelska river bed eller bed of the river utan också av ryska ложе реки eller речное ложе ’flodbädd’ (река ’flod’ & ложе ’bädd’). I slaviskt språkbruk genomgick detta främmande ord synkope: stavelsen āy föll bort. Å andra sidan namnges vattenförekomster ofta efter det omgivande landskapets beskaffenhet; därför är det också möjligt att förklara den första delen som det förvrängda *fars ’sida’ (> ossetiska fars ’detsamma’; Abaev 1958: 423), och *-san som reflexen av den protoiranska aktiva participformen *san-a ~ *san- ’stiga’, ’höja sig’, på liknande sätt som den ossetiska topografiska termen sæn *’bergssluttning’ i Sæna (oronym) och Dorgin-sæn (Džitstsoity 2018a: 100; 2020: 105, 106). Följaktligen kan alaniska *fars-san (*Фарссан > Фрассан), som förändrats i den främmande språkmiljön, behandlas som ’en del av en fluvial landform där den ena stranden skjuter ut över vattnet’ (flodens högra strand är alltid högre än den vänstra). *kard-āf Kардána [Карʾdana], -u, fem., 1988 – namnet på ett grundat flöde (Siniuchas bäcken) och ravinen genom vilken det rinner (bosättningen Novoarkhangelsk i Novoarkhangelskij-distriktet i Kirovogradregionen; Hromko 2017: 253). Det är förmodligen ett reliktnamn som återger alaniska *kard-āf ’grumligt vatten’ – en sammansättning bestående av alaniska reflexer av protoiranska *kard- ’göra grumlig, smeta’, ’slam, smuts’ & *āpa- ’vatten, bäck, flöde, flod’, och mer specifikt – femininum *āpi-, varifrån slutligt -f som i ossetiska æf som en del av hydronymen Æræf (se: Džitstsoity 2023: 359). Beträffande den första delen, jfr ossetiska læk’erdæ ’fuktighet’, ’blöthet’, ’slam, smuts’, ’lerig, smutsig’ < *fra-karda- ~ fornindiska karda- ’träsk, sumpmark’ (Abaev 1973: 27; Mayrhofer 1992: 317: kardama- ’silt’, ’slam’ som ”oklar”; det ossetiska ordet tycks dock vara belägg för ett möjligt gemensamt iranskt-indoeuropeiskt arv). En morfologisk variant av kompositet finns i pashto xarob ’bevattnad, vattnad’ < *xar- (xərə ’sediment’) + *āp(a)- (Edelman 2011: 290). 14 Ersättningen av etymologiskt iranska f med ljudet p (n) ägde rum i det slaviska språket, som ursprungligen saknade motsvarande fonem (dvs. f), och efter dess stabilisering i de östslaviska dialekternas konsonantförråd förblev fs position begränsad till den initiala stavelsen eller inlaut. Slutändelsen -a är slavisk böjning, ett medel för grammatisk anpassning av främmande ord, anpassad till appellativen река, речка/річка, балка, вода etc. *mār–wārā eller *mār–rār– Mapapa (första hälften av 19th-talet) – floden vid Inguls högra strand (Šmidt 1863: 166), Mapāpa, -u, 1968 – ravin i området kring byn Syrovoje i Vradievskijdistriktet i Nikolajevregionen (SHU 1979: 352: med exempel på omtolkning av detta namns grammatiska form när det överfördes till angränsande geografiska objekt). Hydronymen kan behandlas som ett sammansatt ord med stammen *mār– < protoiranska *mara- ’fördämning’ (< *mar– ’spärra vägen, hindra’ → ’avskilja, dämma upp’), belagd i sarmato-alanisk och ossetisk vattennamngivning, jfr potamonymer med samma rot: Sarmatiska Marabius (hos Ammianus Marcellinus, XXII, 29; Ammianus Marcellinus 1874: 280: hos sauromaterna vid Tanais) = *Mār–āb från forniranska *māra–āpa- ’floden med fördämning’, ossetiska *Raw–mar–don ’den stora flodens vatten med fördämning’ (B. A. Alborov), don–mar–æn ’damm, fördämning’ (Džitstsoity 2018b: 120–121); alaniska *mār–āf ’floden med fördämning’ (Iliadi 2020: 54) < *māra–āpi–; alaniska *mār–want (< *māra–uanta–) – benämning på en flod eller ett vattendrag som dämts upp av en damm (bokstavligen – ’[floden] med fördämningar’) (Iliadi 2022: 519–520). Den andra delen av kompositumet är etymologiskt tvetydig. Fonetiska processer orsakade att initialljudet föll bort i ordets andra del; därför kan –ara med lika stor sannolikhet förklaras både som *wār < protoiranska *uar–/*uār– ’regn’, ’vatten’ (jfr avestiska vairi- ’sjö’, vā̆r- ’regn’; Bartholomae 1904: 1364, 1410; Var (annat namn – Danabri) – floden i Skytiens område (hos Jordanes); Jordanes 2001: 166) som ordet *rār–, som bevarats i det ossetiska oikonymet Papo och den munjiska hydronymen Laro – Munjanflodens vänstra biflod (Tskhovrebova, Džitstsoity 2013: 378–379: med jämförelse mellan Papo och Laro). I båda fallen rör det sig om en hydrografisk term; därför är den rekonstruerade semantiken ’floden/vattnet med fördämning’ (bokstavligen – ”Fördämmningsflod/-vatten”) lika acceptabel för de två antagna prototyperna. Vad gäller tolkningen av den postpositiva komponentens fonetik bör, om *wār accepteras, bortfallet av w efter r nämnas, liksom i det ossetiska toponymet Byzyrat med -at < –wat (Džitstsoity 2018a: 95, 100). Det rör sig om en process som började i skythiskan och är utmärkande för ossetiskan: ett inkonsekvent bortfall av inlautiskt w efter konsonanter och sonanter före ā, a, jfr bunat < bun–wat, fudag < fud–wag (Abaev 1949: 208). Böjningen –a i formen Mapapa, känd från dokumenten, kan vara både ett egentligt slavoniskt morfologiskt element och det alaniska suffixet –ā– (*mār–[w]ār–ā), jfr ovan Раъзæрмæ. Rekonstruktionen av formen *mār–rār– förutsätter förenkling av geminerat rr > r genom turkar eller slaver: sådan gemination är inte utmärkande för dem. 15 *sarak eller *sarāk Сорока – floden (byn Kitaigorod i Aleksandrovskijdistriktet i Kirovohradregionen) (Krivulčenko 2011: 176) & Сорока – den lilla floden i Valujflodens hydrosystem (Dons avrinningsområde) (Otin 2012: 263), Соро́ка – namn på floder: 1) Södra Bugs vänstra biflod; 2) Dneprs högra biflod; 3) Dnestrs vänstra biflod; 4) Västra Bugs vänstra strandbiflod; 5) Desnas vänstra strandbiflod (SHU 1979: 521). Hydronymerna är knappast besläktade med fågelnamnet; annars skulle vi ha att göra med adjektiven Сорочий, Сорочья, Сороча, and Сорочача. Stammen Сорок kan inte heller ha sitt ursprung i ett turkiskt ord som са:ры (< са:рығ) ’gul’, ’vit, ljusfärgad’ (se ESTJ VI 220–222 för hela betydelsespektrumet), eftersom detta lexem i östslavisk användning alltid bevarar a i roten, jfr exempelvis ryska Саратов ~ сары ’gul’ (se den etymologiska litteraturen). Det förefaller oss vara fråga om en fonetiskt, morfologiskt och semantiskt underbyggd etymologi av Сорок som det östiranska lexemet (i dess medeliranska form) *sarak or *sarāk: sogdiska sry /sarē/, sr’k ’huvud’, ’huvudsaklig’, ’första’ (Gharib 1995: 362) < *saraka-, ossetiska sæjrag ’huvudsaklig’ < *sarāka-; Abaev 1979: 59–60) < *šarә-ka-, *šar-āka från *šarah- ’huvud’, representerat i ossetisk och sogdisk (och inte bara) toponymi i betydelsen ’början’, ’källflöde’. Jfr ossetiska Донысæр (Донисар) = ”Flodens källflöde” från доны – gen. sing. дон ’vatten’ + сæр ’källflöde’, ’huvud’, och även Доны сæр = ”Ovanför floden”, ”Flodens källflöden” (Tsagaeva 1975: 184, 232, 337, 453, 518). Jfr även persiska, tadzjikiska sar ’huvud’, ’början’ och ’källa’ (Abaev 1979: 75). Böjningen –a är medlet för grammatisk anpassning av medeliranska östliga *sarak, *sarāk ’den huvudsakliga bifloden’, ’källflöde’ i slavoniskan, modellerad efter nomenklaturtermerna *rěka, *voda. I areal hänseende underbyggs hydronymens iranska ursprung av lokaliseringen i Södra Bugs, Dons och Dneprs avrinningsområden av andra namn med iranskt ursprung. De är toponymiska markörer för området med arkeologiska kulturer som förknippas med sarmaterna och alanerna. *sarda-gan (< *sarda-kan) eller *sard-ag-ān Сандаган, -а, 1988 – namnet på en källa och ett uttorkat vattendrag (Inguls högra biflod i området kring byn Kalinovka i Vitovskijdistriktet i Nikolajevregionen; Hromko 2017: 253). Vi antar att det ursprungliga *Сардаган utvecklats på slavonisk grund, där hydronymen utsattes för regressiv assimilation р – н > н – н, sporadiskt belagd i dialekterna. Hypotetiskt kan detta vara ett fall av bevarandet av den östiranska sammansättningen *sarda-gan (från *sarda-kan) ’sommarkälla’, ’varm källa’, bestående av reflexerna av protoiranska *šarda- ’sommar’ och *kana- ’brunn, källa, springkälla’ (om den första stammen, se: Abaev 1979: 80; Bailey 1979: 421–422: sala). Tonande av *k- > g i den andra delen av sammansättningarna är en gammal innovation, som också kännetecknar de alaniska och ossetiska språken. Båda komponenterna används ofta i ossetisk toponymi, jfr Сæрдъы дон ”Sommarvatten”, Сæрдъы ком ”Sommarklyfta”, Сæрдъы færдас ”Sommarväg” med сæрдъы – gen. sing. сæрд 16 ’sommar’ och Ендæрæхен ”Annan källa” med хæн ’källa’ (Tsagaeva 1975: 62, 78, 211, 255). Den sistnämnda omständigheten får oss att hänföra *sarda-gan till det alaniska skiktet i den lokala toponymin. Att förstå morfologin hos *Сардагæн som en komplex avledningssuffixbildning leder till en alternativ rekonstruktion av *sard-ag-ān med en motsvarighet i ossetiska Сæрдæгон дæрæхен (сæрд ’sommar’ + suff. -вıгон; Tsagaeva 1975: 39) = *sard-ug-ān? Toponymer med suffixkomplexet -ag-ān (< forniranska -ak-āna-) förekommer i det ossetiska språkets område, där detta suffix naturligt har utvecklats till -æг-on (exempel, se: Dzitsitsoity 2018a: 99). *un[i]-gul (< *un[i]-kul) Ингул – floden, Södra Bugs vänstra biflod: «простуючи чрезъ Ингулъ до Очакова», 1673 (Veličko 1851: 341), «Пятій отпочивокъ на рѣчцѣ <…>, которая зъ правой руки припадаетъ отъ Чорного лѣса, а котитъ въ Инкгулъ, на которой лози и терни есть и вода плесами, а ити по надъ нею не переходячи до Инкгула», «Шестій отпочивокъ на рѣчцѣ Инкгуль <…>, на которой два броды шляховіи <…>, а опрочь тихъ бродовъ на иншихъ мѣстцахъ переправи робити трудно для плесь многихъ и крутыхъ береговъ», 1697 (Veličko 1855: 484), Ingu̇l, 1882 – Bugs limans vänstra biflod (på tatariska Jeni-gel; SG III 291), Angul, Angulet Wielki, Инегуль, nu Ингýл, -у (SHU 1979: 222). Den språkliga tolkningen av denna hydronym har sin historia. Såvitt känt var Max Vasmer den förste som framställde den turkiska etymologin: särskilt knöt han Инегул till turkiska ӓngül ’lugn, trög’ eller turkiska, krimtatariska, kipchakiska osv. in ’grotta, hålighet’ eller turkiska, uiguriska än ’bred’ med den andra delen turkiska göl ’sjö’ (Vasmer 1986 [1967]: 131). Senare föreslog O. N. Trubačev sin version av ordets slavoniska ursprung, där forskaren identifierade en turkisk fonetisk anpassning av fornryska Уголъ: ”Turkarna på de sydryska stäpperna lånade och assimilerade i sin tur sannolikt detta fornryska lokalnamn Уголъ eller till och med dess äldre form – *Qogъlъ, och ombildade det till hydronymen Ингул (varianten är Angul)” (Trubačev 1968: 206). Se även utvecklingen av idén om det slavoniska ursprunget hos hydronymerna Ингул, Ингулец < *Qogъlъ med efterföljande turkisk fonetisk behandling i: (Lučyk 1996: 132–135). Begreppet ”vinkel”/”hörn” tillämpas emellertid på stora floder (exempelvis på den plats där de sammanflödar med andra vattenleder); därför är ”flodens vinkel/hörn” knappast ett kännetecken som skiljer floden från andra liknande floder, vars lopp också bildar en ”vinkel/ett hörn” i förhållande till det andra vattenobjektets strandlinje. ”Vinkel/hörn” i geografisk betydelse hänför sig snarare till terrängen, som är inklämd mellan två sammanflödande floder eller mellan flodens flodslätt och en bergskedja. Ett möjligt exempel på en återspegling av slavoniskt *уголъ i Europas äldre historiska toponymi är namnet på området längs Donaus mynning Ὀγγλος, Ὀγλός, Onglos, omnämnt av patriarken Nikeforos. Detta område, som beboddes av bulgarer, omnämns under 660 i samband med deras reträtt under khazarernas angrepp (SSS I 203), och i den vetenskapliga litteraturen hänförs detta namn vanligen till asparuhbulgarernas språk och förklaras som ”Tio floder (sjöar)”. Det 17 antas att toponymen innehåller det turkiska räkneordet on (Georgiev 2002: 74) (uppenbarligen avses i den andra delen reflexen av turkiska qo:l ’flod’, ’dal’ eller kö:l ’sjö’). Men Онгл, som vid den tiden låg någonstans mellan Karpaternas sluttningar och Donaus flodslätt, hade redan befolkats av slaver, med vilkas ledare Asparuh kom i kontakt (KIB 1987: 41); därför förklaras detta toponym företrädesvis som ett slavoniskt ord, med stöd av dess belagda former. Enligt vår uppfattning är hydronymen resultatet av turkisk assimilation (fonetisk och morfologisk) av det förturkiska namnet. Det rör sig om *un[i]-gul < *un[i]-kul, som återger ett medeliranskt sammansatt ord (reflexen av protoiranska *auni-kula–?), bestående av: 1) *un-i- < protoiranska *aun-i- (au > u före den nasala sonanten), dvs. suffigerat iranskt (östligt) *au-: *u-: *ua- ’flyta (?). Jfr khotansakiska vaṇi ’vattendrag’ (< *u-anor med rotens diftong *au-, där initialljudet senare föll bort, jfr fornindiska avāni- ’vattendrag’), vāma ’hav, översvämning’ (Bailey 1979: 373, 383: till PIE *au-: *u- ’vara vattenrik’) och sogdiska ʾwʾn [āwān] ’flod’ (?), jfr ʾwʾn p (Sims-Williams 1983: 46; Rastorgueva, Edelman 2000: 256), vilka är varianter av *un-i med för vokalismen hos formanten och roten karakteristiska drag; 2) *kul (> *gul med tonande k i sammansättningen) från *kula- ~ *kau-l- ’djup’, ’hålighet, grop’, jfr medelpersiska kōl {kʷl} ’grop’, kurdiska (kurmanji) k̆ōl ’grop, hålighet, vallgrav’, k̆ūl ’djup’, luresiska kol ’ihålig, hålighet, grop’, talysjiska xəl ’virvel; djup plats’ (Edelman 2011: 356, 357). Stammens variant *čau-lis bevarad i ossetisk toponymi, jfr Cul-ægон (Dzitsotsoity 2018a: 99, 109). Betydelserna hos båda komponenterna i den analyserade hydronymen gör det möjligt att rekonstruera nomineringens allmänna konturer som ’vattendrag från gropen eller ravinen’ (namnet syftade då ursprungligen på flodens källor, jfr ossetiska Донадаг ”Flodravin”, ”Vattnets ravin” = дон ’vatten’, ’flod’ + адаӕ ’ravin’; Адаӕджы дон ”Ravinens flod”; Tsagaeva 1971: 61, 131) eller helt enkelt ’vattendrag med virvlar’. Semantiskt framstår en sådan etymologi som mer plausibel än ”Lugn/Trög sjö” (det finns ingen anledning att anta att lexem som turkiska äŋgül ’lugn, trög’ användes i toponymien) eller ”Den breda sjön”. Två faktorer bidrog till den turkiska omtolkningen av den iranska hydronymen som Jeni-gel: 1) förekomsten av det relikta suffixet –iin *uni-gul (jfr ovan khotansakiska vaṇi ’vattendrag’, fornindiska avāni–); 2) den yttre ljudlikheten mellan postpositiva *gul och turkiska göl. Varianterna Ingul, Angul är resultatet av försök att tolka namnets struktur i relation till annat turkiskt ordförråd, se ovan M. Vasmers exempel. Toponymerna Хиггълоус, Хиггиллоус, som anförts av A. K. Šapošnikov, är av stort intresse. Forskaren likställer dem med nutida Жёлтые воды (Lilla Inguls eller Ingulets källa) och förklarar dem som en förvanskning av sindo-meotiskt *hingul– ~ fornindiskt hiṅgula- ’scharlakansröd färg, färgämne’, koronymen och hydronymen Hiṅgulā (Šapošnikov 2015: 35: som Hiṅgulā). Tidigare hänförde han emellertid Хиггиллоус, Зуггул (floden i khazarernas och ungrarnas land, ”sannolikt Ingul eller Ingulets”) till sarmato-turaniska språkrelikter och rekonstruerade för dessa toponymer prototypen *hingilu- ’röd’? (~ fornindisk hydronym Siṅgula-) (Šapošnikov 2007: 298: Siṅgula-). Men frånvaron av andra namn med argumenterad 18 ”sindo-meotisk” etymologi i Södra Bugs toponymi väcker tvivel om riktigheten i förklaringen av Χιγγιλούς, Χιγγιλούς som *hingul-, liksom av sarmato-turaniskt *hingilu-. Om man accepterar den historiska identiteten hos alla former (med och utan initialt X) som belägg för ett enda iranskt *hingilu möter detta formella invändningar. Det kan inte uteslutas att skillnaden mellan anlaut ΧI-: I-, A i Χιγγιλούς, Χιγγιλούς VS Ингул, Ingul, Angul anger dialektala varianter som uppkom i turkiskt tal: de stod i fonetisk korrelation liksom nogaiska, tatariska izan ’åkerjord’, ’gräns’ ~ kumanska hizan ’gräns’ (Sevortian 1974: 647), turkiska yryldymaq ~ hyrıldamaq ’mullra, dåna’, khalajiska ayač ~ hagač ’träd’ (Tenišev 1984: 396). Om ljudet X är ett främmande fonetiskt ”skikt”, kommer vi fram till det ursprungliga *Ιγγυλούς, Ιγγιλούς. *waran, *warān Воро́на, -u – floden (uttorkad bäck), Sugokleja-Kamenovatas högra biflod, Inguls högra biflod, Södra Bugs vänstra biflod (Krivulčenko 2011: 48) & Worona, 1736–1737 (РТТ 1736–1737), Worona R., 1769 – floden, Dneprs högra biflod (forsområdet; NAM 1769; under 1779–1780 som рѣчка Воронaя; DPND 1779–1780), Вóрон, -a – floder i Dneprs avrinningsområde (Воронь, 1898, Воринъ) och Svarta havet på Krim (Ворона) (SHU 1979: 121). Namnen är inte besläktade med adj. воронóй och inte heller med ornitonymen воро́на (annars skulle Воронья, Вороний eller Вороняча, Воронячий förväntas). Den moderna formen av nomenet är snarare resultatet av anpassning av sarmato-alaniska *waran, *wārān ’regn, regnflöde’ (jfr pahlavi wāran ’regn’, kurdiska waran ’detsamma’; Abaev 1989: 52) i slavoniskt tal, jfr den uttrycksfulla ossetiska ordkombinationen waryny don ’regnvatten’ (använd om en uttorkande flod) som är besläktad med hydronymen på Krim (Šapošnikov 2007: 317). Å andra sidan bör protoiranska *uarana, som en del av den prefixala bildningen *apa-uarana- ~ *uar- ’vattna ut’, ägnas allvarlig uppmärksamhet (Rastorgueva, Edelman 2000: 314). Slutligt -a är en slavonisk böjning som anpassar detta iranska ord till slavonisk grammatik (möjligen som en del av *Ворона река). *xūs-dān Хузда́н [Хузʾда̄н], 1988 – ravin, Inguls högra biflod (Aleksandrovskijdistriktet i Kirovohradregionen; Hromko 2017: 253). Det är *xūs-dān, dvs. fonetiskt förändrat i slavonisk användning (naturlig toning av c > з före д), en relikt från språket hos detta områdes sarmato-alaniska befolkning. Sammansättningen uppstod genom lexikalisering av den attributiva ordkombinationen *xūs dān ’uttorkande flod’, ’grund flod’. Denna etymologi stöds av ossetiska Хусдон = ”Uttorkande flod” från хус(къ) ’torr’ + дон ’flod’ (Tsagaeva 1975: 415). På grund av bevarandet av a lånades ordet av slaverna (med turkisk förmedling?) före förändringen av alaniskt ā > о före m, n, dvs. före slutet av 14ᵗʰ århundradet. 19 5. CONCLUSION 5.1. Enligt vår uppfattning gör de etymologier som beskrivs i denna artikel det möjligt att dra slutsatsen att flera toponymer i vissa områden av Dnepr- och Bugregionerna har iranskt ursprung. Dessa etymologier är viktiga som lingvistiska belägg för att iranska etnoser bott där. De kriterier som ovan formulerats för de särskilda iranismers genetiska tillhörighet gör det möjligt att identifiera dem som delar av det sarmato-alaniska ordförrådet. Eftersom tillförlitliga ossetiska lexikala paralleller som är relevanta för alanisk rekonstruktion saknas, definieras de föreslagna prototyperna som sarmato-alaniska med hänvisning till de fonetiska drag som kännetecknar ossetiskan. 5.2. De fonetiska och avledningsmässiga dragen hos de belagda iranismerna samt deras strukturellt-etymologiska analoger i det iranska ordförrådet är tillräckliga för att bevisa den sarmato-alaniska språk­tillhörigheten hos 20 lexem. Dessa omfattar toponymer som för första gången introduceras i vetenskapligt bruk (*ars-warm[ā], *be-gan, *frās-sāyan or *fars-san, *mār-wārā or *mār-rār-, *xur-sin or *xur sin), namn med tidigare antagen turkisk (Ицæуг = Sarm.-Alan. *un[i]-gul < PIran. *auni-kula-), slavonisk (Лахан-, Лохан- = Sarm.-Alan. *lakand) etymologi eller ord med tidigare otillräckligt underbyggd iransk etymologi (Сопороб = Alan. *san-ford/*sān-ford; Сандаган = Alan. *sard-ag-ān or *sarda-gan; Вордахель = Alan. *wār-dax-āl or *wār-dax-el). 5.3. Rekonstruktionen av en del av det relikta iranska språkets ordförråd avslöjar arten av förhållandet mellan dessa ord och det ossetiska ordförrådet. Jfr: a) De alano-ossetiska hellexikala motsvarigheterna (Alano-Ossetica): Alan. *dūr-astur or *dūr-ustur: Osset. (inverted) уcтур дор, Stur-dor; Alan. *sāg-barz: Osset. Сæгбарз; Alan. *sard-ag-ān: Osset. Сæрдъыон (дæрæн) or Alan. *sarda-gan: Osset. Сæрдъы дон; Alan. *xus-dān: Osset. Хусдон; b) Alaniska sammansättningar utan hellexikala etymologiska motsvarigheter i ossetiskan, men förklarade med hjälp av ossetiskt ordförråd: Alan. *ars-warm[ā]: Osset. ars & wærm(æ); Alan. *frās-sāyan (= *frān-sāyan) or *fars-san: Osset. *ron (in *Ron-wændæg) & sajæn or fars & sæn, Sæna; Alan. *kard-āf: Osset. læk’ærdæ (< *fra-karda-); Alan. *mār-wārā or *mār-rār-: Osset. mar in *Raw-mar-don, don-mar-æn & Osset. waryn, warun (< *wār) or Papo; Alan. *san-ford/*sān-ford: Osset. sæn, Sæna & ford; Alan. *wār-dax-āl or *wār-dax-el: Osset. waryn, warun & tæx & suff. -āl or -el; Alan. *xur-sin or *xur sin: Osset. xuræ & Digor. sinæk, sinæg. 5.4. De externa relationerna hos ordförrådet i de sarmato-alaniska dialekterna i Dnepr- och Bugregionerna inom den iranska gruppen representeras av följande isoglosser: a) Alanisk-östiranska: (beträffande första delen) Sarm.-Alan. *dāčī-kāū: Shug. wičič; Sarm.-Alan. *lakand: Yazg. lakánd; Alan. *sarak or *sarāk: Osset. sæjræg, Sogd. srɣ /sarē/, sr’k; (beträffande första delen) Alan. *un[i]-gul (< *un[i]-kul): Khot. vaṇi, Sogd. ”w’nh [āwā́n]; b) Alanisk-västiranska: Alan. *āf-sarak: Pers. ābšār; (beträffande andra delen) *un[i]-gul (< *un[i]-kul): M. Pers. kōl {kʷl}, Kurd. Kurm. kʿōl, kʿūl etc.; 20 c) Med en bred geografi av motsvarigheter: Alan. *aspa-xāǰg (< *aspa-xāk): Yagn. Aspi xok, Taj. Acnu xoku čauma [Aspi xoki čašma], Acnmu xok [Aspti xok]; Alan. *waran, *wārān. Det bör påpekas att de rekonstruerade lexemen med geografisk betydelse har motsvarigheter inte bara i andra iranska språks appellativa ordförråd utan också i deras toponymi. REFERENCES Abaev Vasilij I. 1949: Osetinskij jazyk i folklor [Ossetian Language and Folklore] 1, Moskva, Leningrad: Izdatelstvo AN SSSR. Abaev Vasilij I. 1958: Istoriko-etimologičeskij slovar osetinskogo jazyka [Historical and Etymological Dictionary of Ossetian Language] 1: A–K, Moskva, Leningrad: Izdatelstvo AN SSSR. Abaev Vasilij I. 1973: Istoriko-etimologičeskij slovar osetinskogo jazyka [Historical and Etymological Dictionary of Ossetian Language] 2: L–R, Leningrad: Nauka. Abaev Vasilij I. 1979: Istoriko-etimologičeskij slovar osetinskogo jazyka [Historical and Etymological Dictionary of Ossetian Language] 3: S–T, Leningrad: Nauka. Abaev Vasilij I. 1989: Istoriko-etimologičeskij slovar osetinskogo jazyka [Historical and Etymological Dictionary of Ossetian Language] 4: U–Z, Leningrad: Nauka. Abaev Vasilij I. 1995: Istoriko-etimologičeskij slovar osetinskogo jazyka. Ukazatel [Historical and Etymological Dictionary of Ossetian Language. Index], Moskva: RAN. Adams Douglas Q. 2013: A Dictionary of Tocharian B. Revised and Greatly Enlarged 1–2, Amsterdam, New York: Rodopi. Ammianus Marcellinus 1874: Rerum gestarum libri qui supersunt 1, recensuit notisque selectis instruxit V. Gardthausen, Lipsiae: in aedibus B. G. Teubneri. Bailey Harold W. 1957: Dvārā mātinām. – Bulletin of the School of Oriental and African Studies, University of London 20(1/3), 41–59. Bailey Harold W. 1960: Arya II. – Bulletin of the School of Oriental and African Studies, University of London 23(1), 13–39. Bailey Harold W. 1979: Dictionary of Khotan Saka, Cambridge, London, Melbourne: Cambridge University Press. Bartholomae Christian 1904: Altiranisches Wörterbuch [Old Iranian Dictionary], Lex 8°, XXXII, Strassburg: Karl J. Trübner. Beekes Robert S. 2010: Etymological Dictionary of Greek 1, with the assist. of L. van Beek, Leiden, Boston: Brill. Bosworth Joseph, Toler Thomas N. 1921: An Anglo-Saxon Dictionary: Based on the Manuscript Collections of the Late Joseph Bosworth. Supplement (Classic Reprint), Oxford: Clarendon Press. 21 Cheung Johnny 2007: Etymological Dictionary of the Iranian Verb, ed. by A. Lubocky, Leiden, Boston: Brill. Cheung Johnny 2008: Očerki istoričeskogo razvitija osetinskogo vokalizma [Studies in the Historical Development of the Ossetic Vocalism], Vladikavkaz: Izdatelsko-poligrafičeskoe predprijatie im. V. Gassieva. Cleasby Richard 1874: An Icelandic–English Dictionary, enlarged and completed by G. Vigfusson, M. A., Oxford: Clarendon Press. Čabanenko Viktor A. 2008: Porožystyj Dnipro. Istoryko–toponimičnyj slovnyk [Rapids Dnieper. Historical and Toponymic Dictionary], Zaporižžia: ZNU. Čerepanova Evgenija A. 1983: Geografičeskaja terminologija Černigovsko–Sumskogo Polesja (opyt semantičeskoj klassifikacii) [Geographical Terminology of Chernigov–Sumsky Poles’ja (Attempt at Semantic Classification)]. – Polesskij etnolingvističeskij sbornik: materialy i issledovanija, pod red. N. I. Tolstogo, Moskva: Nauka, 173–189. Čěrnega Andrej T. 1981: Počvy bassejna reki Ingulets (dokladnaja zapiska i karta) [Soils of the Ingulets River Basin (Report and Map)], Kirovograd: [b. i.]. Dashti Naseer 2021: English–Balochi Dictionary (Englís–Balóči Labzbalasi), Trafford: Trafford Pub. DPND 1779–1780: Dva plana nižnego Dnepra (konec XVIII v.) iz sobranija D. I. Javornickogo. 1779–1780 [Two Plans of the Lower Dnieper (Late 18th Century) from the Collection of D. I. Javornickij. 1779–1780], available online. Internet Access: https://papacoma.narod.ru/maps/dnepr_evarnickiy.htm. Dzitstsoity Yury A. 2017: Voprosy osetinskoj filologii [Questions of Ossetian Philology] 1, Čchinval: Respublika. Dzitstsoity Yury A. 2018a: Slovoobrazovatelnye tipy osetinskoj toponimii [Derivational Types of Ossetian Toponimy]. – Izvestija SOIGSI 27(66), 94–111. Dzitstsoity Yury A. 2018b: O nekotorych reliktach dreveniranskoj leksiki v toponimii Osetii [On Some Relics of Ancient Iranian Vocabulary in the Toponymy of Ossetia]. – Izvestija SOIGSI 29(68), 117–128. Dzitstsoity Yury A. 2020: Toponimija kak istočnik po etničeskoj istorii: osetinskoe Sæna / russkoe Соны [Toponymy as a Source of Ethnic History: Ossetian Sæna / Russian Sonya]. – Tomskij žurnal LING & ANTHRO 3(29), 102–114. Dzitstsoity Yury A. 2021: Etimologičeskij slovar iranskich jazykov [Etymological Dictionary of Iranian Languages 6. – Nartamongæ 16(1/2), 260–287. Dzitstsoity Yury A. 2023: K istorii labialnych fonem v osetinskom jazyke [On the History of Labial Phonemes in the Ossetian Language]. – Indoevropejskoe jazykoznanie i klassičeskaja filologija 27(1) (čtenija pamjati I. M. Tronskogo): materialy meždunarodnoj konferencii, prochodivšej 26–28 ijunja 2023 g., gl. red. N. N. Kazanskij, Sankt-Peterburg: ILI RAN, 354–367. 22 Edelman Džoj I. 1986: Sravnitelьnaja grammatika vostočnoiranskih jazykov. Fonologija [Comparative Grammar of Eastern Iranian Languages. Phonology], Moskva: Nauka. Edelman Džoj I. 2011: Etimologičeskij slovar iranskih jazykov [Etymological Dictionary of Iranian Languages] 4, Moskva: Vostočnaja literatura. Edelman Džoj I. 2015: Etimologičeskij slovar iranskih jazykov [Etymological Dictionary of Iranian Languages] 5, Moskva: Vostočnaja literatura. ESSJ XIV: Etimologičeskij slovar slavjanskih jazykov. Praslavjanskij leksičeskij fond [Etymological Dictionary of Slavic Languages. Proto-Slavic Lexical Fund] 14: *labati – *lětepьjь, pod red. O. N. Trubačёva, Moskva: Nauka, 1987. ESTJ VI: Etimologičeskij slovar tiurkskih jazykov. Obščetiurkskie i mežtiurkskie osnovy na bukvy “L”, “M”, “N”, “P”, “S” [Etymological Dictionary of Turkic Languages. Common Turkic and Inter-Turkic Stems with the Letters “L”, “M”, “N”, “P”, “S”] 6, E. V. Sevortian, Moskva: Nauka, 2003. Gabaraev Nikolaj J. 1977: Morfologičeskaja struktura slova i slovoobrazovanie v sovremennom osetinskom jazyke [Morphological Structure of the Word and Word Formation in the Modern Ossetian Language], Tbilisi: Mecniereba. Georgiev Pavel 2002: Imeto Karvuna i prabalgarite [The Name Karvuna and the Proto-Bulgarians]. – Palaeobulgarica–Starobalgaristika 2(26), 70–82. Gharib Badr al-Zamān 1995: Sogdian Dictionary: Sogdian–Persian–English, Tehran: Farhangān Publications. Hromko Tetjana V. 2017: Materialy do slovnyka hovirok ukrajinsʲkoji movy [Materials for the Dictionary of Idioms of the Ukrainian Language]. – Naukovi zapysky, vyp. 160, Kropyvnycʲkyj: RVV CDPU im. V. Vynnyčenka, 239–253. Iliadi Olexandr I. 2001: Etymologične gnizdo z korenem *veru praslovjansʲkij movi [Etymological Cluster with the Root *verin Proto-Slavonic], Kyjiv, Kirovograd: DLAU. Iliadi Alexander I. 2018: Areas of Iranian Lexical Relicts in Toponymics of the Dnieper and the Bug Basins. – Paradigm of Knowledge 1(27), 101–123. Iliadi Alexander I. 2020: Alanica v toponimii Dona [Alanica in the Don Toponymy]. – Acta Onomastica 61(1), 48–60. Iliadi Alexander I. 2021: Iranica v toponimii Podneprovja [“Iranica” in the Dnieper Region Toponymy]. – Indoevropejskoe jazykoznanie i klassičeskaja filologija 25(1) (čtenija pamjati I. M. Tronskogo): materialy meždunarodnoj konferencii, prochodivšej 21–23 ijunja 2021 g., gl. red. N. N. Kazanskij, Sankt-Peterburg: ILI RAN, 502–513. Iliadi Alexander I. 2022: Alanskie sledy v toponimii Posavija [Alanian Traces in the Sava Region Toponymy]. – Indoevropejskoe jazykoznanie i klassičeskaja filologija 26(1) (čtenija pamjati I. M. Tronskogo): materialy meždunarodnoj konferencii, prochodivšej 27–29 ijunja 2022 g., gl. red. N. N. Kazanskij, Sankt-Peterburg: ILI RAN, 512–523. 23 Iordanes 2001: De origine actibusque Getarum, vstup. statja, per., komment. E. Č. Skržinskoj, Sankt-Peterburg: Aleteia. Ипатьевская летопись 1962: Ипатьевская летопись [Hypatian Codex]. – Polnoe sobranie russkich letopisej 2, Moskva: Izdatelstvo vostočnoj literatury. Kambolov Tamerlan T. 2006: Očerk istorii osetinskogo jazyka: učebnoe posobie dlja vuzov [Essay on the History of the Ossetian Language: A Textbook for Universities], Vladikavkaz: Ir. Kazanskij Michail M., Mastykova Anna V. 1999: Alany na Dnepre v epochu Velikogo pereselenija narodov: svidetelstvo Markiana i archeologičeskie dannye [Alans on the Dnieper During the Great Migration Period: Marcian’s Testimony and Archaeological Data]. – Rossijskaja archeologija 4, 119–130. Khomidov Dilmurod R. 2018: Lingvističeskoe issledovanie gidronimov regiona istoričeskogo proživ anija tadžikov v Mavераннахре: Avtoreferat dissertacii na soiskanie učënoj stepeni doktora filologičeskich nauk [Linguistic Study of the Hydrological Region of the Tajik Historical Research in Mavераннахре: Author’s Abstract of a Dissertation for Obtaining a PhD in Philology], Dušanbe: TGPU im. S. Ajni. KIB 1987: Kratkaja istorija Bolgarii. S drevnejšich vremen do našich dnej [A Brief History of Bulgaria. From Ancient Times to the Present Day], otv. red. G. G. Litarvin, Moskva: Nauka. Kniga 1950: Kniga Bolšomu Čertežu [Book of the Big Drawing], podg. k pečati i red. K. N. Serbinoj, Moskva, Leningrad: Izdatelstvo AN SSSR. Krivulčenko Anatolij I. 2011: Vodni objekty Kirovogradskoj oblasti. Častyna I. Slovnyk vodnych objektiv. Častyna II. Atlas geografičnoji mereži. Klasyfikator vodotokiv. Vodoschoovyšča [Water Bodies of the Kirovograd Region. Part I. Dictionary of Water Bodies. Part II. Atlas of the Geographical Network. Classifier of Watercourses], Kirovograd: Imeks. Lassota Erich 1866: Tagebuch des Erich Lassota von Steblau: Nach einer Handschrift der von Gersdorff-Weicha’schen Bibliothek zu Bautzen herausgegeben und mit Einleitung und Bemerkungen begleitet von Reinhold Schottin [Diary of Erich Lassota von Steblau: Edited from a Manuscript in the Gersdorff-Weicha Library in Bautzen and Accompanied by an Introduction and Remarks by Reinhold Schottin], Halle: Verlag von G. Emil Barthel. Lazarevskij Alexandr M. 1887: Archivnye otryvki dlja istorii Poltavskoj jeparchii [Archival Excerpts for the History of the Poltava Diocese] 1, Poltava: Tipografija N. Pigurenko. LIV 2001 [1998]: Lexikon der Indogermanischen Verben: Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen [Lexicon of Indo-European Verbs: Roots and their Primary Stem Formations], unter Leitung von H. Rix, bearb. von M. Kümmel, T. Zehnder, R. Lipp, B. Schirmer, 2., verbesserte Aufl., Wiesbaden: Dr. Ludwig Reichert Verlag. Luc̆yk Vasyl V. 1996: Avtochtonni hidronimy Serednioho Dnipro-buzkoho mežyrічčia [Autochthonous Hydronyms of the Middle Dnieper-Bug Interfluve], Kirovograd: Narodne slovo. 24 Lučyk Vasyl V. 1999: Inšomovni hidronimy Serednioho Dnipro-buzkoho mežyriččja [Foreign Language Hydronyms of the Middle Dnieper-Bug Interfluve], Kirovograd: RVG ITS KDPU im. V. Vynnyčenka. Mayrhofer Manfred 1992: Etymologisches Wörterbuch des Altindoarischen [Etymological Dictionary of Old Indo-Aryan] 1, Heidelberg: Carl Winter. Morgenstierne Georg 1974: Etymological Vocabulary of the Shug hni Group 6, herausg. von G. Redard, Wiesbaden: Dr. Ludwig Reichert Verlag. Moskovskij svod 1949: Moskovskij letopisnyj svod konca XV veka [Moscow Chronicle Collection of the Late 15ᵗʰ Century]. – Polnoe sobranie russkich letopisej 25, Moskva, Leningrad: Izdatelstvo AN SSSR. Moszyński Kazimierz 1957: Pierwotny zasiąg języka prasłowiańskiego [The Original Range of the Proto-Slavic Language], Wrocław: PAN. NAM 1769: A New & Accurate Map of the Krim Tartary, the Sea of Azof, and Parts of the Rivers Dneper, Bog and Kuban. Taken from Original Drawings & Memoirs, London, available online. Internet Access: https://www.swaen.com/listing/a-new-accurate-map-of-the-krim-tartary-the-sea-of-azof-and-parts-of-the-rivers-dneper-bog-and-kuban/14232. OA: Onomastičeskij archiv Instituta ukrainskogo jazyka NAN Ukrainy [Onomastic archive of the Institute of Ukrainian Language of the National Academy of Sciences of Ukraine], Kyiv: Institute of the Ukrainian Language of the National Academy of Sciences of Ukraine. Orel Vladimir E. 1986: K voprosu o reliktach iranskoj gidronimii v bassejnach Dnepra, Dnestra i Južnogo Buga [On the Issue of Relics of Iranian Hydronymy in the Basins of the Dnieper, Dniester and Southern Bug]. – Voprosy jazykoznanija 5, 107–113. Otin Evgenij S. 2012: Gidronimija Dona 2: Nižnij Don [Hydronymy of the Don 2: The Lower Don], Doneck: Jugo-Vostok. Pokorny Julius 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch [Indo-European Etymological Dictionary] 1, München, Bern: A. Francke AG Verlag. Prijmak Viktor V. 2022: Pogrebenija sarmatskogo vremeni bassejnov verkhnej Suly i verkhnego Psla (načаlo I tys. n. e.) [The Burials of the Sarmatian Period in the Basins of Upper Sula and Upper Psla (The Beginning of the 1st Millennium AD)]. – Druzej medlitelnуj uchod… Pamiati Olega Šarova / The footsteps of my friends leaving… Ad memoriam Oleg Sharov, sost. i otv. red. M. M. Kazanski, A. V. Mastykova, Kišinіov: Stratum Plus, 221–234. DOI: https://doi.org/10.55086/SL23VAD649. PTT 1736–1737: Provinciarum Turcico tartaricarum inter Tanaim Borysthenem et Bogum sitarum quas duobus an[n]is viz. 1736. et 1737. Anna augustissima russorum autocratrix subegit ex prototypo petropolitano concin[n]ata accuratissima delineatio: in qua simul occupatio peninsulæ Crim[m] et Cuban nec non expugnatio Assow et Oczakow exhibentur 25 [studio Ant. du Chaffat, circ. Suevici et civ. imp: august. capit. et rei fortific. præf.], available online. Internet Access: https://ryhiner.ub.unibe.ch/de/world/volume/390/image/9545. Rastorgueva Vera S., Edelman Džoj I. 2000: Etimologičeskij slovar iranskich jazykov [Etymological Dictionary of Iranian Languages] 1, Moskva: Vostočnaja literatura. Rastorgueva Vera S., Edelman Džoj I. 2003: Etimologičeskij slovar iranskich jazykov [Etymological Dictionary of Iranian Languages] 2, Moskva: Vostočnaja literatura. Rastorgueva Vera S., Edelman Džoj I. 2007: Etimologičeskij slovar iranskich jazykov [Etymological Dictionary of Iranian Languages] 3, Moskva: Vostočnaja literatura. Sevortian Èrvand V. 1974: Etimologičeskij slovar tiurskich jazykov (Obščetiurskie i mežtiurskie osnovy na glasnye) [Etymological Dictionary of Turkic Languages (Common Turkic and Inter-Turkic Vowel Bases)], Moskva: Nauka. SG III: Słownik geograficzny Królestwa Polskiego i innych krajów słowiańskich [Geographical Dictionary of the Kingdom of Poland and Other Slavic Countries] 3, pod red. F. Sulimierskiego, B. Chlebowskiego, W. Walewskiego, Warszawa: Wiek, 1882. SHU 1979: Słownyk hidronimiv Ukrajiny [Dictionary of Hydronyms of Ukraine], Kyjiv: Naukova dumka. Sims-Williams Nicholas 1983: Chotano-Sogdica. – Bulletin of the School of Oriental and African Studies, University of London 46(1), 40–51. SSS I: Słownik starożytności słowiańskich: encyklopedyczny zarys kultury słowian od czasów najdawniejszych do schyłku wieku XII [Dictionary of Slavic Antiquities: An Encyclopedic Outline of Slavic Culture from the Earliest Times to the End of the XII Century] 1: A–E, cz. 1, red. W. Kowalenko, G. Labuda, T. Lehr-Spławiński, Wrocław, Warszawa, Kraków: Ossolineum. Wyd. PAN, 1961. Stebline-Kamensky Ivan M. 1999: Etimologičeskij slovar vachanskogo jazyka [Etymological Dictionary of the Wakhi Language], Sankt-Peterburg: Peterburgskoe Vostokovedenie. Stryžak Olexij S. 1963: Nazvy ričok Poltavščyny [Names of the Rivers of Poltavschyna], Kyjiv: AN URSR. Stryžak Olexij S., ed., 1981: Hidronimija Ukrajiny v jih mižmovnych i miždialektnych zvjazkach [Ukrainian Hydronymy in Interlanguage and Interdialect Connections], Kyjiv: Naukova dumka. Šapošnikov Aleksandr K. 2007: Sarmatskie i turanskie jazy­kovye relikty Severnogo Pričernomorija [Sarmatian and Turanian Linguistic Relics of the Northern Black Sea Region]. – Etimologija. 2003–2005, Moskva: Nauka, 255–322. Šapošnikov Aleksandr K. 2015: Novorossija pervonačalnaja. Toponimičeskie i topografičeskie svidetelstva (po sostojaniju na 1774/5 g.) [Novorossiya Initial. Toponymic and Topographical Evidence (as of 1774/5)]. – Rekvijem filologičeskij. Pamiati E. S. Otina, Kiev: Izdatelskij dom Dmitrija Burago, 51–109. 26 Šmidt Alexandr O., compil., 1863: Materialy dlja geografii i statistiki Rossii, sobrannye oficerami Generalnogo štaba. Chersonskaja [gubernija] [Materials for the Geography and Statistics of Russia, Collected by Officers of the General Staff. Kherson [Province]] 1, Sankt-Peterburg: Voennaja tipografija. Takazov Fedar M. 2015: Digorsko-russkij slovar. Russko-digorskij slovar [Digor–Russian dictionary. Russian–Digor dictionary], Vladikavkaz: Pervaja Obrazcovaja tipografija. Tenišev Edchjam R., ed., 1984: Sravnitelno-istoričeskaja grammatika tiurkskich jazykov: Fonetika [Comparative-Historical Grammar of the Turkic Languages: Phonetics], Moskva: Nauka. Toporov Vladimir N., Trubačеv Oleg N. 1962: Lingvističeskij analiz gidronimov Verchnego Podneprovija [Linguistic Analysis of Hydronyms of the Upper Dnieper Region], Moskva: Izdatelstvo AN SSSR. Trubačеv Oleg N. 1968: Nazvanija rek Praoberežnoj Ukrainy. Slovoobrazovanie. Ètimologija. Ètničeskaja interpretatsija [Names of the Rivers of Right-bank Ukraine: Word Formation. Etymology. Ethnic Interpretation], Moskva: Nauka. Tsagaeva Anastasija Dz. 1971: Toponimija Severnoj Osetii [Toponymy of North Ossetia] 1, Ordžonikidze: Ir. Tsagaeva Anastasija Dz. 1975: Toponimija Severnoj Osetii 2: Slovar geogrāfičeskich nazvanij [Toponymy of North Ossetia 2: Dictionary of Geographical Names], Ordžonikidze: Ir. Tskhovrebova Zamira D., Dzitstsoity Yury A. 2013: Toponimija Južnoj Osetii 1: Dzauskij rajon [Toponymy of South Ossetia 1: Dzauski District], Moskva: Nauka. Tskhovrebova Zamira D., Dzitstsoity Yury A. 2015: Toponimija Južnoj Osetii 2: Znaurskij rajon, Čhinvalskij rajon [Toponymy of South Ossetia 2: Znaursky District, Tskhinvali District], Moskva: Nauka. Turaev Burchon B. 2010: Leksiko-semantičeskoe i slovoobrazovatelnoe issledovanie mikrotoponimii doliny Jagnob: avtoreferat dissertacii na soiskanie učionoj stepeni kandidata filologičeskich nauk [Lexical-Semantic and Word-Formation Study of Microtoponymy of the Yagnob Valley: Abstract of a Dissertation for the Degree of Candidate of Philological Sciences], Dušanbe: TGPU im. S. Ajni. Vasmer Max 1986 [1967]: Etimologičeskij slovar russkogo jazyka [Etymological Dictionary of the Russian Language] 2: E–Muž, perevod s nemeckogo i dop. čl.–kor. AN SSSR O. N. Trubačeva, izd. 2, Moskva: Progress. Veličko Samoil 1851: Letopis sobytij v Jugo-Zapadnoj Rossii v XVII-m veke [Chronicles of Events in South-Western Russia in the 17th Century] 2, sost. S. Veličko, Kiev: Lito-tipografičeskoe zavedenie Josifa Valnera. Veličko Samoil 1855: Letopis sobytij v Jugo-Zapadnoj Rossii v XVII-m veke [Chronicles of Events in South-Western Russia in the 17th Century] 3, sost. S. Veličko, Kiev: Lito-tipografičeskoe zavedenie Josifa Valnera. 27 Viazmitina Marija I. 1962: Zolota Balka (poselennia sarmatskoho času na nyžnomu Dnipri) [Zolota Balka (Sarmatian Settlement on the Lower Dnieper)], Kyïv: Vydavnyctvo AN URSR. Železniak Iryna M. 1987: Ros i etnolingvist yčni procesy Serednionaddniprianskoho Pravoberežžia [Russian and ethnolinguistic processes of the Middle Dnieper Right Bank], Kyïv: Naukova dumka. Varia Onomastica: Sarmato-Alanica (Dniepras, Bugas) SANTRAUKA Atlikus Dniepro ir Bugo regionų toponimijos etimologinę analizę, skirtingose abiejų upių vagų ruožuose, aptiktas iranėnų vardų sluoksnis (20 vienetų). Šias iranėnų kalbų leksemas pagrįstai galima priskirti alanų kalbos paveldui. Prielaidą patvirtina kai kurios rekonstruotų prototipų fonetikos ir morfologijos ypatybės bei ypatingos jų paralelės su osetinų kalbos, kaip alanų tarmių palikuonės, žodynu. Tariamo alanų substrato žodžių, išlikusių minėtu vietovių slaviškoje toponimijoje, sąrašą sudaro šie elementai: *ăf-sarak (< *ăpi šar-aka-) ‘[upė su] vandens slenksčiais / tarpeklais’, *dur-astur arba *dur-ustur ‘didelis akmuo’, *lakand ‘uola, akmuo skersai upės’, *sāg-barz ‘elnių kalva’, *san-ford/*sān-ford, *wār-dax-āl arba *wār-dax-el ‘upė su slenksčiais’, *xati-či-ā (> *xaccā?) arba *xat-iča, *xur-sin arba *xur sin (Dniepro srities teritorija); *ars-warm[ā] ‘lokio dauba’, *aspa-xāg (< *aspa-xāk) ‘arklių upė, vanduo’, *be-gan (< *bai-kana-) ‘vieta, kur upė išsišakoja’, ‘upės atšaka’, *dāč-kāu ‘griovys su užtvanka’, *frās-sāyan (= *frān-sāyan) arba *fars-san ‘plati [upės] vaga’, arba ‘[upė su] plačia vaga’, *kard-āf ‘purvo vanduo’, *mār-wārā arba *mār-rār- ‘upė / vanduo su užtvanka’, *sarak arba *sarāk ‘pagrindinis intakas’, ‘aukštupys’, *sarda-gan (< *sarda-kan) arba *sard-ag-ān ‘vasaros šaltinis’, ‘šiltas šaltinis’, *un[i]-gul (< *un[i]-kul) ‘upelis iš duobės ar daubos’, *waran, *wārān ‘lietus, lietaus upelis’, *xūs-dān ‘išdžiūstanti upė’, ‘seklį upė’ (Bugo srities teritorija). Rekonstruoti prototipai leidžia daryti išvadas dėl Dniepro ir Bugo regionų alanų tarmių leksikos sudėties, fonetikos ir žodžių morfologijos. 28